Vem är det? Maria Andersson och Niklas Andersson kliver ut på verandan och ser på besökaren. Jag är till Maria Andersson!Jag är hennes barnbarn, närmare sagt hennes arvinge.Jag är barnbarnet till Erik den äldste sonen till Maria Andersson.
Maria Andersson sitter på en solupplyst bänk i trädgården och njuter av de första ljumma dagarna. Äntligen är våren här. Endast Gud vet hur hon klarade den långa vintern.
Jag orkar inte en vinter till! tänker Maria och suckar lättat. Hon är inte rädd för att gå vidare. Tvärtom väntar hon på detta ögonblick. Hon har sparat ihop på ärtor, köpt nya kläder.
Ingenting håller Maria Andersson kvar i den här världen.
***
En gång hade hon en stor familj make Gustav Johansson, en lång man, och fyra barn tre pojkar och en flicka. De levde i fred, hjälpte varandra och bråkade sällan. Barnen växte upp och spred sig åt olika håll.
De två äldsta sönerna gick på universitetet och flyttade sedan till olika städer för att arbeta. Den mellersta sonen klarade skolan dåligt, men startade senare ett framgångsrikt företag som tog honom utomlands, där han stannade. Dottern lämnade också byn, flög till huvudstaden och gifte sig där snart.
Till en början besökte barnen ofta sina föräldrar. De skrev brev, och när mobiltelefonen kom började de ringa. En efter en kom barnbarnen på besök. Maria plockade då fram en sliten resväska och reste till någon av sina barn för att passa barnbarnen.
Sakta men säkert växte barnbarnen ur hennes omvårdnad. Färre och färre ringde Maria, och snart glömde de helt att komma på besök livet gick för fort. Jobb, familj, egna barn som började bli vuxna.
Orsaken till ett återbesök i föräldrahemmet blev nyheten om att Gustav Johansson hade gått bort. Man trodde att en så robust man skulle leva till hundra, men verkligheten visade en annan bild.
Efter begravningen skilde sig barnen åt igen. Först ringde de mamma, men samtalen tystnade snabbt.
Maria försöker själv ringa, men märker att barnen inte längre har tid för henne, så hon drar sig tillbaka. Så har de senaste tio åren varit. En gång om året hör en av barnen av sig, och då tillbringar Maria en vecka i ensamhet men ler åt sig själv.
En dag sitter Maria åter på bänken och drömmer.
Hej, tant Maria! en ung man står bakom staketet och ler brett. Minns du mig?
Maria blinkar förvånat.
Niklas! Vad gör du här?
Ja, tant Maria! pojken jublar och går in i gården.
Niklas är son till grannarna, ett fattigt men hjärtligt par som alltid hade bröd på bordet för honom. Maria minns honom som en evigt hungrig liten pojke som hon ofta matade, delade sina barns slitna kläder med och lät honom övernatta när föräldrarna hade fest.
Hans föräldrar dog tidigt. Niklas fördes bort och Maria såg honom inte igen förrän nu, och saknaden är stor.
Var har du varit, Niklas? frågar hon glatt.
Först i barnhem, sen i värnplikt, sedan studier. Nu är jag tillbaka på min lilla hemby, vill bygga upp gården!
Vad finns att bygga? viftar hon med handen. Alla har gått åt olika håll.
Ingen fara! svarar han. Jag ger inte upp!
Niklas får arbete hos Johan Lindgren, byns största jordbrukare. På sin fritid reparerar han den lilla stugan han ärvt och hjälper Maria i trädgården. Maria blir glad igen, utan att kalla honom son. Så varar de tre år.
Jag måste ge mig av, tant Maria, säger Niklas en dag, som om han ber om förlåtelse. Johan betalar mig knappt, så jag söker arbete i stan. Farväl!
Ingen fara, Niklas, svarar Maria och vinkar. Gå med Guds välsignelse!
Åter blir Maria ensam. I ensamheten vill hon ibland gråta, men dagarna går i väntan på att någon återvänder. Något håller henne dock kvar i livet.
****
Hej, tant Maria! en bekant röst hörs. Maria vänder blicken mot staketet och ser ett välbekant ansikte.
Niklas? Är det verkligen du?
Jag, tant Maria! en högvuxen, välklädd ung man kliver in i gården. Jag är tillbaka! Äntligen!
Åh, vilken glädje! Maria rycker upp sig. Kom in, kom in, Niklas! Jag sätter på kaffekannan direkt!
Kaffe är perfekt! ler Niklas. Jag har precis kommit hem och tog med mig en påse bullar. Glömde bjuda på något!
Efter en halvtimme sitter Maria och den gladdare Niklas vid bordet, dricker kaffe ur gamla porslinsskålar och har fullständigt roligt.
Jag är på väg att gå bort, Niklas, säger Maria och torkar en tår.
Åh nej! skämtar han och viftar med fingret. Jag är här, vi ska bo tillsammans, tant Maria! Alla ska avundas! Jag har tjänat pengar och ska utveckla min egen gård! Så du får vänta ännu ett tag!
En ljusflicka rör sig i bakgrunden.
Är någon hemma? ropar en klingande ton. Maria tittar ut genom fönstret och ser en ung kvinna i en kort kappa och höga klackar stå i trädgården.
Vem är du? Maria och Niklas kliver ut på verandan och möter gästen.
Jag är till Maria Andersson!Jag är hennes barnbarn, närmare sagt hennes arvinge.Jag är dottern till Erik Marias äldsta son.
Kvinnan och mannen utbyter en blick.
Jag ringde er men telefonen var avstängd, så jag kom hit på en slump!
Kom in! säger Maria förvirrat, och Niklas tar hennes resväska.
Maria och Niklas ser på Alva, som glatt placerar sin korg med smörgåsar på bordet och berättar om sig själv.
Jag gillar inte stadslivet. Jag vill bo på landet! Men föräldrarna förstår inte. Farfar Erik föreslog att jag får bo hos er några månader. Han sa att om jag bor här blir jag aldrig sugen på att återvända! Han ringde er. Min pappa ringde. Jag också. Men vi nådde er inte. Förlåt! Jag ska inte bli en latlappar! Jag har pengar! Dessutom har min far och farfar skickat er gåvor! Jag ska bo här tills min termin är klar jag pluggar på distans och sen åker jag vidare!
Bo så länge du vill, svarar Maria till slut. Det gör mig bara glad!
En månad har gått. Maria sitter på bänken och ser hur Alva flitigt arbetar i trädgården. Det är tydligt att hon är från landet, inte från stan.
Med Niklas hjälp plöjer Alva den förfallna odlingen, delar upp bäddar, bygger ett växthus, köper plantor av grannarna och sår med nöje.
Niklas använder de pengar han tjänat till att bygga en modern gård. Han anställer arbetare som reparerar Marias tak och installerar ett individuellt värmesystem i stället för den gamla vedspisen.
Maria gläds. Ett leende sitter fast på hennes läppar. Hon är inte ensam längre.
Ibland blir hennes ansikte dämpat av en skugga när hon tänker på att Alva snart ska resa tillbaka till staden. Hon har vant sig vid sin arvinge. Men tiden går, och Alva ska bort.
Hur ska jag klara trädgården ensam? suckar Maria medan hon packar bullar åt Alva på vägen.
Glöm inte att fylla på vatten i tunnan, tant. Niklas vattnar allt! Och jag kommer tillbaka! svarar Alva och ler.
Kommer du tillbaka? jublar Maria.
Självklart! Jag kan inte lämna dig! Jag har blivit förtjust i dig, tant. Niklas föreslog dessutom ett bröllop i höst! Vem kan leva utan en man? Men han är en riktig landsbygdspojke!
Ett år senare värmer Maria sig i solskenet och gungar en barnvagn med en sovande gammal barnbarnssöner. Alva och Niklas har byggt en blomstrande gård tillsammans, och hela byn blomstrar av deras gemensamma insats.
Maria ser på sitt sömniga barnbarn och tänker:
Jag ska inte gå bort än!Jag måste hjälpa till för barnens skull!
Gilla och lämna gärna en kommentar!
