Sven hade hela livet drömt om en son. Han hade till och med ett namn klart: Ture. Men ödet ville annorlunda – i stället växte tre döttrar upp i familjen.
Hans fru Elin var inte den som deppade:
— Men titta vad vi har för vackra flickor! — sa hon ofta.
Sven log och nickade. Självklart älskade han sina kloka små töser. Ändå kände han ibland ett styng av avund när han såg grannen spela fotboll med sina söner.
— Men kom igen, Sven! Din Maja går på karate. Hon slåss bättre än någon pojke! — sa hans kompis Olle.
Sven skrattade. Maja, tio år, var verkligen en tuff tjej. Hennes systrar – sjuåriga tvillingarna Stina och Kajsa – var inte heller att leka med.
Men drömmen om en son ville inte släppa taget …
Döttrarna hade också en dröm – ett husdjur.
— Nej, absolut inte. Jag orkar inte med ett ständigt skällande djur hemma, — viftade Sven bort flickornas böner om en hund.
— En katt förstör alla tapeter. Hamstrar stinker. En papegoja är alldeles för högljudd, — avfärdade han vartenda förslag.
Flickorna surmulnade och blev smått sårade.
— Men Lisa och Klara har två hundar hemma! Och det går ju bra! — muttrade Maja tyst, men pappa var obeveklig.
— Vi hittar på något, — tröstade Stina, som aldrig gav sig.
Svens födelsedag närmade sig. Flickorna satt på Majas rum och diskuterade vad de skulle ge pappa i present.
— En termos? En rakhyvel?
— Nä, det är alldeles för tråkigt!
— Kom på något själv då, om du är så smart! Vi ritar ett kort! Det är bara två dagar kvar!
— Jaha, dagisnivå minsann! Presenten måste vara oväntad och minnesvärd! Det säger mamma alltid.
Diskussionen hade pågått i en halvtimme och hotade att övergå i slagsmål när telefonen plingade:
— Maja, har ni slängt soporna? — undrade mamma.
— Självklart … det är klart. Allt är utburet. Är du på väg hem? — ljög Maja utan att blinka. Och när hon förstått att mamma skulle dröja, började hon snabbt göra sig i ordning.
— Vi följer med! — ropade tvillingarna.
— Ska vi allihopa gå ut med en enda soppåse? — rynkade Maja pannan.
Men inom några minuter var hela gänget ute ur porten.
— Hör ni? Det låter där borta, vid soptunnan, — viskade Kajsa.
De andra tystnade och nickade. När de kom närmare hörde de ett ynkligt jamande från sopcontainern.
— Någon har väl inte stoppat en katt där? — sa Maja osäkert.
Stina ryckte bara på axlarna och började målmedvetet kasta ut säckar som fyllde containern.
Systrarna, med grimaser av olust, hjälpte till. Som om den hörde att räddningen var nära, gav katten ifrån sig ett förtvivlat skrik.
— Hoppas den inte hoppar på oss. Varför har den inte kruptit ut? Sitter den fast? — stönade Maja, medan hon lutade sig över kanten.
På andra sidan jobbade Stina och Kajsa lika flitigt.
Efter några minuter kom svaret:
— Vuxna människor måste ha tappat vettet. Att stoppa en katt i en plastpåse och slänga den! — frustade Maja medan hon knöt upp den prasslande påsen där en livrädd röd katt satt.
— Så fin och gosig! Hur kan man slänga en stackare? — suckade Kajsa.
Katten kröp genast upp i hennes famn och tryckte sig mot henne, darrande av rädsla.
— Vad håller ni på med, era små busfrön? Hela soporna ligger på vägen! Jag ska minsann prata med era föräldrar. Ni roar er medan mor och far är borta! — skrek tant Greta över hela gården.
Det var lönlöst att argumentera med den barska damen. Hon närmade sig trots sin höga ålder.
— Spring! — kommenderade Maja.
Och systrarna rusade mot porten. Tants Greta rop efter dem.
— Puh, det gick nog bra, — flåsade Stina när de stängde ytterdörren.
— Hon kommer att skvallra, ni får se. Minns ni när vi gjorde sönder trapphusfönstret? Då stod hon där med en gång och berättade för pappa samma kväll, — fnös Maja och mindes deras hyss.
Sven var på väg hem från jobbet. Humöret var på topp. Helg och födelsedag väntade. Han hade alltid älskat den här högtiden och såg fram emot att fira med familjen.
Plötsligt dök en sierska upp bredvid honom:
— En oväntad present väntar dig, min vän! Du blir glad, du skrattar! — sa hon snabbt, rörde vid hans hand och försvann.
»Konstiga sierskor nu för tiden. Förr ville de alltid ha en slant«, tänkte Sven och struntade i orden.
Hemma pågick en livlig diskussion:
— Vet ni vad mamma ska ge? — frågade Maja systrarna. De ryckte på axlarna.
— Jag frågade, men mamma sa att det är en överraskning. Allt avslöjas i sinom tid, — svarade Stina.
Det var märkligt. Mamma brukade alltid förbereda pappas fest tillsammans med dem.
— Jag såg att hon la något i ett presentkuvert. Kanske en resa till spa? Kom ihåg att de alltid pratade om en gemensam semester, — sa Kajsa fundersamt.
— Möjligt. Men vår överraskning blir minst lika bra. Och den kommer att bli ett riktigt minne, — fnissade Maja.
— Huvudsaken att pappa inte upptäcker den för tidigt, — höll Stina fingret för munnen.
Då ringde det på dörren och flickorna sprang för att öppna. Där stod föräldrarna.
— Ni är på tok för tysta idag. Erkänn genast vad ni har hittat på nu, — sa Elin och betraktade döttrarna.
Men systrarna försäkrade att allt var lugnt.
— Vi har till och med slängt soporna! — rapporterade Maja.
— Bra. Men varför är det så blött i badrummet? — undrade mamman och gick mot handfatet.
Flickorna växlade blickar.
— Förlåt mamma, jag skulle tvätta en tröja. Den blev lite smutsig, — sänkte Kajsa blicken.
— Inte en dag utan äventyr! — skrattade Sven. Han var på strålande humör.
Flickorna smet till sina rum och la sig utan knot.
— Vilket team … Se så snälla de är idag. De måste förbereda en överraskning åt mig, — log Sven och kysste sin fru.
— Det här är lugnet före stormen, — sa Elin tveksamt. Hon kände sina döttrar alltför väl …
De hade somnat när ett ljud hördes från Majas rum.
— Jag tyckte någon jamade, — viskade Sven sömnigt.
När de kom in i barnrummet satt Maja och Stina tillsammans:
— Jag hade en hemsk dröm, men nu är det bra. Jag sover hos Maja, okej? — viskade Stina.
— Självklart, gumman. Behöver ni hjälp? — frågade Elin.
Systrarna nickade och natten förflöt lugnt.
Inför födelsedagen sov Sven oroligt. Han drömde om en rödhårig sierska som jamade och stirrade på honom med klargröna ögon.
Till slut öppnade han ögonen och blev som fastfrusen. Rätt på hans bröst satt ett rött odjur och borrade blicken i honom!
— Mjau, — hälsade monstret.
— Ajajaj! — skrek Sven rakt ut.
Elin for upp och försökte förstå vad som hände.
— Va? Vad är det? — stammade födelsedagsbarnet och stirrade på den röda katten som redan försökte krypa ner vid hans fötter.
Elin såg förvirrad ut.
— Oj, pappa! Du har redan sett överraskningen! — sa Maja glatt och kom in i rummet.
Tvillingarna följde efter:
— Grattis på födelsedagen, pappa! Vi ville ge dig en minnesvärd present. Här är Pelle. Han är jättesnäll, lugn och väluppfostrad.
Förresten, han har bott här i två dagar redan, och ni märkte inget. Alla soffor är hela och tapeterna med, — pratade Kajsa och Stina i mun på varandra.
Elin brast ut i skratt när hon såg Sven gapskratta.
— Oroa dig inte, pappa. Mamma ska ge dig en sparesa, så ni kan koppla av utan oss. Vi klarar oss själva, — sa Maja snabbt.
— Vilken sparesa? Vänta nu, flickor, — sa Elin förvånad.
— Men låg det inte en semesterbiljett i ditt kuvert? Jag såg det själv, — kom Kajsa till undsättning.
Elin skrattade nervöst.
— Det verkar som om inget går att dölja i det här huset, — sa hon till slut.
— Men vad ska jag göra med det här odjuret? — frågade Sven förvirrat och betraktade katten som spann i knäet.
— Pappa, det blev så här av en slump. Vi gick ut och hittade katten i en plastpåse … i soporna. Sen kom tant Greta. Hon skrek så. Du vet hur hon är … — började Maja.
— Vi blev rädda och sprang in, — förklarade Stina bestämt.
— Allt bara hände, och katten hamnade hos oss. Men vi kunde ju inte slänga tillbaka honom i soporna? Vi har till och med badat honom. Han är jättelugn och tålmodig, — sa Kajsa med tårar i ögonen.
Sven suckade. Sierskans ord om en oväntad present flög genom huvudet.
— Jaha … Det var minsann en present det, — mumlade han och såg på det samlade gänget.
— Älskling, kanske flickorna har rätt. Katten är verkligen ynklig efter allt han varit med om. Och han ser ju både lugn och gosig ut, — gick Elin in i diskussionen.
Sven suckade och funderade.
— Han kan fånga möss åt oss! Det är jag säker på! — kom Stina med ett järnargument.
— Men vi har aldrig haft möss, — sa Sven dystert och såg sig omkring.
— Allt kan hända. Jag hörde något gnaga bakom väggen häromdan, — stöttade Kajsa sin syster.
— Okej, era små busfrön. Vi får se hur det går. Och hur Pelle sköter sig, — skrattade Sven.
— Varför Pelle? — undrade Elin.
— Ni skulle höra hur gulligt han spinner när man kliar honom på magen, — log flickorna.
— Men vad fanns det i kuvertet? — frågade Kajsa nyfiket.
Elin rodnade lätt. Hon hämtade en liten ask som innehöll ett kuvert.
— Det är inte möjligt! — utbrast Sven när han såg innehållet.
Han kunde inte hålla tillbaka tårarna …
*****
— Okej, en lillebror är jättebra. Men Pelle gjorde nog också ett outplånligt intryck på pappa, — viskade Kajsa till sin syster när de låg i sängen.
— Pelle är en riktig förrädare. Han sov hos oss i två dagar, nu sover han hos föräldrarna, — surmulnade Stina.
— Äh, det är ju ändå pappas katt, — fnissade Kajsa.
Sven låg lycklig i sängen och lyssnade på Pelles spinnande.
— Vilken lugnande melodi. Varför skaffade vi inte katt för länge sedan? Jag fattar inte, — viskade han och höll om sin fru.
— Njut av tystnaden och lugnet, snart blir det fullt kaos i det här huset, — skrattade Elin.
— Vet du, jag kan knappt fatta att vi ska få en son! Tack, älskling, det här är den bästa presenten! — log Sven och slöt ögonen i lycka.
