Idag satt Kurre på fönsterbrädan och tittade ner på gården, där duvorna slogs om en brödkant. Och jag, Sven, tittade på Kurre. Sju år hade vi levt tillsammans, om man inte räknade Kerstin och dottern Elsa. Men Kurre var min katt. Från första dagen, när han som en liten tre månader gammal pälsboll högg sig fast i min tröja och somnade i armvecket.
Kerstin lagade en gryta, och i köket spreds doften av lagerblad. Elsa, hon är tolv, satt vid bordet och drog fingret över telefonskärmen. En vanlig lördagskväll, som hundra innan och säkert hundra till. Men jag märkte att Elsa sneglade på sin mamma med en förväntansfull blick. Och Kerstin, som rörde i grytan, gav henne en liten nick, som om de kommit överens om något.
– Pappa, började Elsa med rösten hon använder när hon vill ha en ny mobil eller sova över hos en kompis.
Jag la undan tidningen.
– Ja?
– Alltså, Karins katt har fått ungar. Och en kattunge är kvar. Han har lite ont i framtassen, den är sned. De vill… alltså…
Hon sa inte mer, men jag förstod. Jag tittade på Kerstin. Hon rörde intensivt i grytan, fast den inte behövde röras mer.
– Nej, sa jag. Inte argt, inte hårt. Bara så.
– Men varför?
– För att vi har Kurre. Han är sju år, van vid att vara ensam. Tar ni hit en till blir det bråk, revirmarkeringar, mer päls. Jag är emot.
Elsa såg på Kerstin. Hon stängde av plattan och satte sig bredvid mig.
– Sven, kattungen är tre månader. Tassen har växt snett. Om ingen tar honom kör Karin honom till ett katthem, och därifrån vill ingen ha sådana.
Jag förstod. Men jag nickade inte.
– Jag är emot, upprepade jag och tog upp tidningen.
**Vecka efter hände inget nytt. Elsa bad inte mer, men vid middagen räckte hon tyst fram brödet. Och Kerstin slutade fråga hur dagen på jobbet varit. Jag kände det som ett drag från ett fönster som inte stängts ordentligt.**
På fredag kom Elsa hem från skolan med röda ögon. Hon slängde ryggsäcken vid dörren och gick rakt till sitt rum. Kerstin gick in till henne, kom ut efter tio minuter.
– Vad? frågade jag.
– Karin sa att kattungen ska lämnas bort i morgon bitti. De har hittat ett katthem i utkanten, men Elsa såg bilder därifrån. Små burar, tvåhundra katter, lukten…
Kerstin lade ingen press. Hon bara berättade och gick för att diska.
Jag blev stående i hallen. Från Elsas rum hördes inget ljud, vilket var värre än gråt.
Nästa morgon steg jag upp före alla andra. Så tidigt brukade jag bara gå upp till fisket, och säsongen hade inte börjat. En lampa lyste över spisen, himlen var grå. Jag drog på mig jackan, tog bilnycklarna och gick ut.
Adressen till Karin hade jag hittat i Elsas mobil kvällen innan, medan hon sov. Jag skrev den på en lapp och stoppade i jackfickan.
Jag parkerade utanför Karins hus och slog numret.
– Hallå? sa en sömnig, butter röst.
– Det är Sven, Elsas pappa. Är kattungen kvar?
Tystnad.
– Ja… Ja, han är kvar. De kommer från katthemmet klockan elva.
– Det behövs inte. Jag tar honom. Jag kommer upp nu.
Jag la på och satt en stund i bilen.
Karin öppnade i morgonrock, räckte tyst fram en skokartong. Inne på en gammal handduk satt kattungen. Grå, randig, mager. Framtassen stack ut lite snett, som om den monterats i hast. Ögonen var gula, rädda.
– Han är tyst, sa Karin. Jamar nästan aldrig. Äter allt. Kan lådan.
Jag nickade, tog kartongen och bar ut den till bilen.
Jag kom hem när alla fortfarande sov. Ställde kartongen på hallgolvet, tog av jackan. Kattungen inifrån var knäpptyst. Jag kikade ner: han tryckte sig i ett hörn och tittade upp på mig utan att blinka.
– Och vad ska jag göra med dig? mumlade jag.
Kattungen sträckte upp sin sneda tass, som om han ville nå mitt finger men inte nådde. Jag suckade. Gick ut i köket, hällde upp mjölk i ett fat. Sen kom jag ihåg att små katter inte tål helmjölk, hällde ut den, tog fram kokt kyckling ur kylen, skar den fint.
När jag kom tillbaka till hallen med fatet satt Kurre redan bredvid kartongen. Tittade in. Svansen rörde sig inte, ryggen var inte rak.
Kattungen hasade sig ur kartongen, haltande, gick fram till fatet och började äta. Kurre fnös och gick till sin fåtölj. Inget bråk, inget fräsande.
Elsa hittade kattungen först. Jag hörde ett dämpat skrik från sovrummet, sen snabba steg, och dottern kom instormande med kattungen i famnen.
– Mamma! Mamma, var kommer han ifrån?!
Kerstin satte sig upp i sängen, kisade sömndrucket. Tittade på kattungen, sen på mig. Jag låg med armarna bakom huvudet och studerade noga taket.
– Pappa? Elsa vände sig mot mig. Rösten darrade. Var det du?
– Om ni skriker får han åka tillbaka, muttrade jag utan att släppa taket.
Elsa satte sig på sängkanten och började gråta. Inte som i skolan av ilska, utan på ett annat sätt, när man inte kan förklara. Kattungen i hennes famn stelnade till, tryckte sig mot tröjan.
Kerstin sa inget. Hon la handen på min arm och tryckte den. Snabbt, kort. Sen reste hon sig och gick ut i köket för att sätta på vatten.
Kattungen fick namnet Pelle. Elsa ville kalla honom Greven, men jag sa: vilken greve, han kommer från en kartong, han får heta Pelle. Och Pelle fann sig som om han alltid bott här. Kurre undvek honom första veckan, andra veckan började han tolerera, och efter en månad sov de i samma fåtölj. Kurre röd, majestätisk, och Pelle grå med sned tass, tryckt intill hans sida.
Jag satt och tittade på dem om kvällarna. Kerstin frågade en gång:
– Du var ju emot. Vad var det som ändrades?
Jag teg en stund, klade Pelle bakom örat. Han spann och slöt ögonen.
– Elsa grät. Och jag hörde det genom väggen. Tänkte: jag lagar allt här hemma, men här fanns inget att laga – bara att åka och hämta. Enklare kunde det inte vara. Och jag stretade emot… för lite päls?
Kerstin log och sa inget mer.
Ett halvår senare var Pelle stor. Tassen var sned, men han for runt i lägenheten som en galning, välte tofflor och hoppade upp på skåpet. Kurre följde honom bara med blicken.
Ibland märkte jag att om kvällen i soffan låg Kurre i mitt knä och Pelle sov på min axel, med fotboll på tv. Jag hörde inte resultatet, för jag vågade inte röra mig.
Och det var nog bättre än något resultat.
