Det var en vinter för många år sedan, en av de där kalla som etsar sig fast i minnet. Per hade alltid föredragit sommarens fiske, men även under vintermånaderna begav han sig ut ett par gånger. Som han själv brukade säga skulle han ”frysa lite på kuppen”. Fångsten var sällan stor, men det räckte till en god fisksoppa och lite till grannskapets katter.
Just den här gången hade Per försäkrat sig om att isen på Vättern var tjock nog, och började sedan förbereda sin tur. Tidigt på morgon smög han fram spöet, tog med sig smörgåsarna ur kylen och gick ut på tå i farstun – hans fru Anna och barnen sov fortfarande som stockar.
Inte en själ syntes till på sjön. Alla andra fiskare tycktes föredra julledighetens hemtrevnad framför kylan, men Per blev inte det minsta besviken. ”Desto mer fisk åt mig”, tänkte han och började lugnt veva ut linan.
Ungefär samtidigt fick han syn på en rörelse nere vid strandkanten. En rätt stor, rufsig hund kom försiktigt ut på isen och stirrade rakt på Per. Allt tydde på att den hade tillbringat lång tid i skogen: ovårdad päls, insjunkna sidor och en vaksam blick.
Hunden närmade sig försiktigt, viftade svagt på svansen – som för att visa att den inte menade något ont. Per förstod redan att den nog varit tam en gång i tiden; en vild hund hade sprungit sin väg för länge sedan.
Vovven följde fisket med stort intresse. Varje gång Per drog upp en abborre ur vaket hoppade den till och viftade med hela bakdelen, precis som om den gladde sig åt hans tur.
Smörgåsarna delades lika – god tur att Anna hade packat ner extra mycket. Mot slutet av måltiden blev hunden så djärv att den nosade på termosen med kaffe. Men det tycktes den inte uppskatta.
Problemet uppstod när Per började packa ihop för hemfärd. Hunden visade inga tecken på att vilja gå därifrån, utan höll sig tätt intill bilen. Per tvekade: att ta med sig en fullvuxen hund hem hade han inte planerat.
När bilen rullade i väg travade vovven efter – inte på vägen, utan längs vägrenen, och trampade snön med sina tassar.
Per vände sig om en gång, sedan stirrade han buttert framåt, men efter någon minut kunde han inte låta bli att kasta en blick i backspegeln. Hunden, fastän mager och trött, hängde med. Per suckade och bromsade in.
Hemma möttes han av hela familjen: barnen och Anna hade just ätit frukost och kommit ut för att bygga en snögubbe.
”Nåå, blev det stor fångst i dag?” frågade Anna med ett leende. ”Inte så mycket fisk, men desto större exemplar på kroken”, skrattade Per och öppnade bakdörren. Hunden klev tveksamt ut och började vifta på svansen.
Några veckor senare var alla tvivel om att behålla hunden borta. Den fick ovanan nog att heta Abborre, hade redan vant sig vid gården och lät till och med barnen rida på ryggen. Veterinären konstaterade att hunden var frisk men utmärglad – vilket snart skulle rättas till med husbondens mat.
När jag ser tillbaka på den vintern förstår jag att Per inte bara fick en trogen vän, utan att själva minnet av den där mötet värmer långt mer än någon ugnseld.
