Hej! Så här gick det till med Johan och Liv, du vet. Pappa, är det nåt problem om vi bor hos dig i ett par månader? frågade Johan lite osäkert. Inga problem svarade Bengt kort.
Johan och hans mamma, Karin, blev skilda för ungefär tio år sedan. Karin gifte om sig efter två år, men Bengt levde kvar ensam. Bengt har alltid haft ett tufft sätt, nästan otåligt. Kvinnor har kommit och gått i hans liv, men han har aldrig övergett sin son. Förutom underhållsbidrag köpte han allt Johan behövde och var med i uppfostran strikt, manligt, utan kramar men med faderlig omtanke.
Johan började stå på egna ben tidigt. Direkt efter nian gick han i arbete och flyttade ut från mammas lägenhet, hyrde ett rum i ett studenthem i Stockholm. Några år senare gifte han sig med Liv, som han känt sedan skolan. De sparade till handpenningen för en lägenhet med bolån, men hyresvärden sa att rummet såldes och de fick vänta på en affär. Johan tänkte be Bengt om att få bo hos honom ett tag, för han hade en trea i Södermalm och levde ensam. När Bengt först sa nej så blev Johan nästan klar med samtalet, men pappan fortsatte:
Du får väl komma och bo. Men håll dig tyst.
Tack, suckade Johan lättad.
Han visste att Bengt är en tystlåten man, sparsam med ord och känslor, så tystnad var inget förvånande för honom. Liv, som var fem månader gravid, gillade också lugnet. Hon hade dock ingen aning om att tyst bara gällde dem och inte honom hemma.
Bengt vaknade varje dag klockan fem, drog på sig tofflorna och gick runt i lägenheten med sina morgonritualer toalett, badrum, kök, åter toalett, badrum, kök. I den tysta morgonen hördes bara stamp, stamp, stamp och ibland ett puck! när något föll. Skit i helvete! muttrade han. Det störde honom inte att andra fortfarande sov. Det är mitt hus, om du inte gillar det kan du gå, tänkte han.
Förutom morgonljudet kontrollerade han allt Johan och Liv gjorde. TV:n fick ej gå efter nio på kvällen, matlagning var förbjuden (doft och rök störde), och han insisterade på att spara el och vatten han var inte rik.
Det gick en vecka innan Liv fick läggas in på sjukhuset. Två dagar senare dök Bengt upp med en korg frukt.
Barnet behöver vitaminer, sa han strängt och räckte över paketet.
Tack, Bengt, svarade Liv.
Ja, ja, nickade han. Jag går. Lyssna på doktorn.
Okej, log Liv och sa hej då.
När Liv kom hem efter utskrivning fortsatte Bengt sin femtimmarsrutin, men försökte nu vara lite tystare och visa lite omsorg kalla frukostupprop eller tyst ta fram en trasa och sopa golvet. Han förstod att hon nu behövde vila.
De köpte lägenheten först efter tre månader. Bengt krävde en renovering innan de fick flytta in. Liv födde när renoveringen var i full gång, och de fick åter gå tillbaka till Bengts lägenhet. Livs svärföräldrar kom på besök några gånger, men Bengt låtsades alltid att han inte var så förtjust i gäster. Med hänsyn till barnbarnet sprack dock ett leende fram på hans strama ansikte. Han var beredd att skydda sin lilla flicka mot allt som han såg som ett hot.
Varje morgon tog han lilla Maja ur sängen så att Liv fick sova efter en sömnlös natt. Han lärde sig till och med byta blöjor. När det var dags att flytta in i sin egen lägenhet torkade Bengt en tår, såg allvarligt på dem och sa:
Ni är fortfarande unga, så ni får bo här ett tag med barnet. Inte länge. Tills Maja blir äldre.
Johan och Liv tittade förvånat på varandra. Bengt vände sig bort och fortsatte:
Det här är bara gammal sentimentalitet. Så vad väntar ni på? Ta med Maja och packa era grejer. Ni kommer ändå flytta någon gång, ni dumskallar.
Johan och Liv trodde att Bengt bara väntade på att de skulle gå, men så kom det här. De fick bara skratta åt förändringarna i den annars så hårda, tysta pappan. I slutet bestämde de sig för att stanna. Det är skönt att ha en farfar omkring.
Bengt, med ömhet i rösten, gosade med Maja och kände sig lycklig över att ha den lilla människan i sitt liv.
Kram, hör av dig!
