Lina och hennes man Erik väntar på sitt första barn och båda ser fram emot den långa väntan. Erik vakar över henne i hela nio månader, följer med på varje läkarbesök och ser till att hon får allt hon kan behöva. När vintervädret blir så halt att isen på gångvägen blir farlig, förbjuder han henne att gå ut ensam. Precis före förlossningen blir Erik kallad på ett viktigt uppdrag i Göteborg, så han måste resa bort. Han överväger att avbryta, men planerar ändå att säga upp sig så snart bebisen föds, för han tror att han bara ska vara hemma och hjälpa Lina. Det är inte som om han kan hoppa av sina tjänster i ett ögonblick Lina får klara sig ensam med den nyfödda.
När förlossningsdagen närmar sig har Lina redan packat det nödvändigaste. Smärtorna är enorma och Erik är inte där. Det är inte den situationen hon hade föreställt sig när hon först fick veta att hon skulle bli mamma. Bebisen föds frisk, men Lina vill inte omedelbart berätta för Erik vad som har hänt. Kanske får han reda på det av någon annan när han kommer tillbaka.
Lina tittar runt på förlossningssalen. På andra sidan ligger en kvinna i fyrtioårsåldern, Karin, med en trött blick. Bredvid henne sitter en ung kvinna, Maja, i tjugoårsåldern och pratar i telefon. Vid dörren sitter en annan kvinna, Sigrid, som har vänt ansiktet mot väggen och gråter.
Efter den långa och krävande förlossningsarbetet faller Lina ner på den blå kudden med det lilla fyrkantiga täcket och glider in i en djup sömn. Det känns som om allt runt omkring försvinner.
Ska vi amma bebisen? hör hon någon säga i drömmen. Hon öppnar ögonen och ser en sjuksköterska stå vid den gråtande kvinnan som har vänt sig bort från väggarna.
Varför är du så tyst? Ta åtminstone barnet i famnen. Se hur vacker du är. säger sjuksköterskan och ler, men kvinnan svarar inte.
Du kan räta på benen, men om du tar ansvar för ett barn, är det kanske bättre att avbryta. fortsätter sjuksköterskan innan hon går vidare.
Karin, som är i fyrtioårsåldern, bryter först tystnaden. Hon får inte hålla inne sina känslor längre.
Vad tror du, att jag ville ha det här barnet? Jag är redan trettioett år, min son är gift, och jag ska snart få en barnbarn. Nu blir jag återigen med en ny födsel att ta hand om. Vad ska jag göra? Barnet är oskyldigt. Om du inte hade velat ha det, hade du inte lämnat det här. Vad händer med barnet nu? Ska det gå runt på barnhem? Har du tänkt på hur det ska leva när det blir förrådat så tidigt?
Maja börjar gråta ännu mer. Hon låter tårarna rinna fritt och skriker högt, som om hon vill släppa all smärta.
Varför skriker du? Hjälper det nåt? tvingar Karin tillbaka. Ta barnet, mata det och sluta vara dum.
Kanske har någon våldtagit henne? föreslår Eva, som äntligen lägger ner telefonen. Eller är barnet kanske från en annan familj, kanske en styvfar?
Lina lyssnar på Annas berättelse och känner som om skulden faller på henne. Hon har ett lyckligt äktenskap, hennes föräldrar stödjer henne, men ändå hittar hon alltid en ursäkt för att vara på dåligt humör. Här sitter en kvinna som ingen vill ha, och ett litet liv som just kommit ut i världen utan att ha gjort något förtjänt av att bli förkastat.
Det blir en flicka som växer upp med bittra känslor, för hennes mamma dricker, och för att hennes man svek henne efter att ha lovat att gifta sig. Den som skulle skydda henne överger henne så snart barnet föds.
Ingen ballong väntar på barnet, inga blommor på moderns bröst. Mamma får gå ensam, utan någon att dela bördan med.
Lina blir förtvivlad och frågar med en darrande röst:
Om det blir någonstans att gå, kan du då ta hand om barnet?
Anna ser på henne som om hon vore galen.
Självklart, men så kommer det aldrig att hända, svarar hon kallt och vänder återigen ansiktet mot väggen utan att säga ett ord till.
Några timmar senare säger Lina med fast röst:
Ni ska bo i studentbostaden med barnet. Min mamma är vaktmästare där. Du får städa golven och de ger dig ett rum.
Åh, avbryter Alva, som håller på att skriva ut ett nyhetsbrev, jag har precis fått ett nytt utskrivningsformulär. Jag ringer Erik nu. Vi har två barn, varför ska vi ha så många saker?
Jag tar med mig kläder, säger Eva, min dotter har lämnat dem efter sig. De är inte nya men de är i bra skick. Jag har tvättat och strukit dem. Vi har ingen ny babykläder, min son har redan allt. Barnbarnen får köpa nya saker, de behöver det inte.
Nästa dag kommer fler kvinnor från andra rum för att erbjuda hjälp. Någon har en barnvagn, någon har en spjälsäng, någon en filt.
Åh, jag har inget, säger en ung kvinna från ett annat rum, kan jag köpa mjölkpulver? Jag är rädd att mjölken inte räcker.
Anna brister ut i tårar, men den här gången av glädje. Hon känner att någon oväntad vänlighet har ramlat över henne.
Jag ger bort, jag kan tjäna, mumlar hon. Mammans händer smeker hennes axel och säger:
Ge det till någon som verkligen behöver det.
Sent på kvällen, när Lina håller på att somna, tänker hon på hur bra allt har gått. Allt kommer att ordna sig för Anna. Hon kommer att möta en värdig människa. Och för hennes dotter blir allt bra. Hon kommer att bo med sin mamma och inget mer behövs.
Följ gärna och kommentera om du har stött på liknande otroliga berättelser i ditt liv.
Om du vill läsa fler historier från oss, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva mer!
