Okej grabbar, fiske väntar, bestämde Viktor Andersson och greppade sitt fiskenät. Vi måste rädda den stackars katten.
Viktor styrde sin liten motorbåt över den lugna ytan av Östersjön, nära den pittoreska hamnen i Västerås. Hans passagerare några turister från Stockholm kastade ivrigt sina spön i vattnet. Dagen var klar: solen sken högt, en mild bris smekte ytan, och fisken nappade gärna.
Viktor, ser du något där borta? ropade en av resenärerna plötsligt och pekade mot horisonten.
Kaptensögonen smalnade när han fokuserade på avståndet:
Som en fågel Nej, det är något märkligt.
När båten kom närmare såg alla förvånat på varandra. I vattnet, bara knappt över ytan, kämpade en röd, genomblöt och helt utmattad katt för att hålla sig flytande.
Nej, vad i hela friden! skakade Viktor på huvudet. Hur hamnade den här? Den är minst en och en halv kilometer från land!
Kanske föll den ur någon båt? föreslog en av turisterna.
Eller så har strömmen fört den, lade en annan till.
Katten jamade sorgset och försökte simma mot båten, men krafterna sinade snabbt.
Okej grabbar, fiske får vänta, sade Viktor och tog tag i fisknäten. Vi måste rädda den stackars saken.
Att dra upp katten var ingen lätt uppgift den blev rädd, klöste åt sig och vred sig från sida till sida. Till slut fick de den i näten och lyfte den försiktigt ombord.
Den är helt dränerad, suckade Viktor medan han svepte den darrande katten i en gammal vinterjacka. Hur länge har den varit i vattnet?
Katten kröp ihop i ett hörn på däcket och stirrade med försiktiga, rädda ögon på människorna. Dess våta päls reste sig i tovor, och morrhåren darrade.
Åh, vilken vacker liten vän, sa en av turisternas fruar med värme i rösten. Och så ung!
Vi måste visa den för en veterinär, uttryckte Viktor sin oro. Vem vet hur mycket vatten den har svalt.
Veterinären undersökte katten och lugnade alla:
Den är frisk, bara utmattad. Uttorkad och rädd, men levande. Ge den tio dagars vila så blir den som ny.
Ska vi leta efter ägarna? frågade Viktor.
Vi kan sätta en annons, men den ser ut att vara hemlös. Den ser ut som en gatukatt.
Viktor tog med sig katten hem. Hans fru, Alva Lindberg, mötte den nya gästen med ett leende:
Åh, vilken liten smultron! Vi ska se till att du får mat!
De första dagarna gömde sig katten under soffan och kom fram bara för att äta. Så småningom började den utforska det nya hemmet, och efter en vecka började den spinna när Alva mjukt smekte dess rygg.
Vet du, sade Viktor till sin fru, kanske vi behåller den? Det är osannolikt att någon ägare dyker upp.
Jag har inga invändningar, svarade Alva med ett leende. Jag har alltid drömt om en kattunge. Vad ska vi kalla den?
Lyckans Tjuv, svarade Viktor genast. Inte många får överleva ett sådant havsäventyr.
Katten, som hörde det nya namnet, lyfte sitt huvud och jamade högt, som om den godkände valet.
En månad gick, och Lyckans Tjuv blev en fullvärdig familjemedlem. Den mötte Viktor vid dörren, värmde sig i Alvas knä och smet fram för att få en fiskbit på köket. Vattnet undvek den fortfarande den närmade sig sin skål med försiktiga steg.
Den har nog en psykisk ärrning, pratade Alva med grannarna. Efter sånt är det förståeligt.
Kanske var det ödet som bestämde, funderade grannen Tove. Den kom rakt till oss.
Viktor strök katten bakom örat:
Kanske var det verkligen ödet. Bra att vi bestämde oss för att fiska den dagen. Annars hade vi
Den röda katten gnuggade sin huvud mot Viktors hand och spinnade nöjt, som om den sa: Allt blir bra. Jag är med er för alltid.
Och Viktor och Alva nickade tyst i samförstånd.
Ibland kommer ett hjältemodigt ingripande i precis rätt stund och vänder sig till oväntad lycka. Ofta hittar man räddning där man minst anar den, och den riktiga lyckan seglar rakt mot en. Det viktigaste är att inte missa ögonblicket när någon behöver dig.
För i sådana stunder tar livet in en ny, oväntad kärlek. Även om början är skrämmande, föds de starkaste banden ofta i svåra tider.
