När Erik gav henne nycklarna till sin lägenhet förstod Alva: Det är äntligen min tur. Ingen Oscarnominering var så efterlängtad som den Alva väntat på, men den här gången var det Erik som väntade på att hon skulle flytta in i deras gemensamma hem.
Kvar i sina 35 år, trött på livet, kastade hon ofta medkännande blickar mot gatukatterna och fönstren i butiken Allt för pyssel.
Där stod han ensam, en man som lagt sin ungdom på karriär, hälsokost, gym och annan meningslös självutveckling, och dessutom utan barn.
Alva hade drömt om den här gåvan sedan hon var tjugo, och nu hade universum äntligen hört hennes önskan.
Det här är min sista affärsresa i år, och jag är helt din, sade Erik och räckte den efterlängtat nyckeln. Men var inte rädd för min lilla lägenhet. Jag kommer bara hem för en kort tupplur. och flög iväg till en annan tidszon för helgen.
Alva tog tandborsten, ansiktskrämen och begav sig till den nya adressen. Problem väntade redan vid dörren. Erik hade varnat för att låset ibland hakade, men Alva hade inte föreställt sig hur illa.
Hon kämpade med dörren i fyrtio minuter: tryckte, drog, satte in nyckeln ända ner, föll på hälften av nyckelhålet, men dörren vägrade öppnas för den nya hyresgästen.
Till slut började hon skrika som de klasskamrater som på skoltid bråkade om garaget. Det lockade grannarnas dörrar att öppnas.
Vad gör ni i nån annans lägenhet? frågade en orolig kvinnlig röst.
Jag bryter mig inte in, jag har nyckeln, svarade Alva irriterad, svettig och andfådd.
Och vem är du? Jag har inte sett dig förut, fortsatte grannen, som tydligen hade för avsikt att blanda sig i hennes affärer.
Jag är hans flickvän! ropade Alva och tryckte händerna mot sidorna av ansiktet, men såg bara en springa genom vilken grannen pratade.
Är du säker? kvinnan såg förvånad ut.
Ja, jag är här. Något problem?
Inget speciellt. Det är bara så att han aldrig har haft någon här förut (Alva blev ännu mer förälskad i Erik), och nu dyker någon upp
Vad menar du? Alva var konfunderad.
Det är inte min sak. Ursäkta, stängde grannen dörren.
Alva, besluten att inte ge upp, tryckte nyckeln med all sin vilja. Till slut gled dörren upp.
Eriks inre värld öppnades framför henne, och hennes själ frös till is. En ung man kan väl vara lite asketisk, men här var det ren, kall kyla.
Stackars du, ditt hjärta har glömt vad ett riktigt hem är, mumlade Alva när hon såg den blygsamma lägenheten som nu skulle bli hennes.
På andra sidan var hon ändå glad. Grannen hade inte lurat henne ingen kvinnas hand hade någonsin rört dessa väggar, golv, kök eller de grå fönstren. Alva var den första.
Utan att kunna stå stilla rusade hon till närmsta ICA, köpte en vacker gardin, ett badrumsmatta, samt handdukar, tvålar och kryddor. Det var en hel storm av detaljer: doftsprayer, handgjord tvål och praktiska förvaringslådor.
Att lägga till sånt i någon annans lägenhet är ingen påträngning, tröstade hon sig själv när hon lastade den första vagnen på en andra.
Låset gav inget motstånd längre det hade i princip slutat fungera, likt en målvakt som glömt sin skyddsmask vid matchen. Alva, med hjälp av köksknivar, skruvade loss det gamla låset fram till midnatt och sprang sedan till butiken för ett nytt. Såg också att knivarna behövde ersättas, likaså gafflar, skedar, bordsdukar, skärbrädor och värmeunderlägg och till sist nya gardiner.
På söndag vid lunchtid ringde Erik och sa att han var tvungen att förlänga sin resa med ett par dagar.
Jag blir glad om du kan fylla min lägenhet med lite värme och mys, skrattade han i luren när Alva berättade att hon hade gjort sig lite frihet i inredningen.
Egentligen hade hon redan börjat flytta in möbler, planerat varenda hylla enligt en teknisk ritning. Alla år hade lagrats inom henne som en hemlig skatt, och nu när hon fick händerna fria kunde hon inte stanna.
Det enda som saknades när Erik skulle återvända var en spindel vid ventilationen. Alva ville skrämma bort den, men när hon såg dess åtta ögon förstod hon att det var bättre att låta den vara en symbol för respekt för andras ägodelar.
Eriks lägenhet såg nu ut som om han under åtta år hade varit lyckligt gift, sedan besviken, och nu åter funnit lycka på egen hand.
Alva började inte bara ta hand om lägenheten, utan också se till att hela trapphuset visste att hon var den nya hyresvärden. Även om hon ännu inte hade någon ring på fingret, var det bara en teknisk detalj.
Grannarna såg först misstänksamt på, men ryckte sedan på axlarna: Det är deras sak. Vi bryr oss inte.
***
När Erik skulle komma hem hade Alva lagat en riktig hemmamiddag, packat sina färska filéer i en stilfull men ändå lite billig förpackning, spridit doftljus i alla hörn, släckt lamporna och väntat.
Erik dröjde. När Alva började känna att förpackningarna pressade mot hennes midja, som om de ville påminna om de timmar hon suttit på gymmet, kom nyckeln i låset.
Nytt lås, bara tryck på, inget att låsa, svarade hon lite generad men med en mjuk röst. Hon var inte rädd för kritik. Hon hade gjort så mycket för lägenheten att hon förtjänade förlåtelse.
När dörren äntligen öppnades fick Alva ett sms från Erik: Var är du? Jag är hemma. Lägenheten ser fortfarande likadan ut. Vännerna var rädda för att du skulle fylla den med för mycket saker.
Alva läste meddelandet först senare. Men innan dess klev fem främlingar in: två unga vuxna, två skolflickor och en gammal far med vitat hår som omedelbart räckte upp handen och rättade sitt huvud.
Tja, farbror, du får möta en hel all inclusive här, sade den yngsta mannen och fick genast en smäll på hatten av sin fru.
Alva stod i dörren med två fyllda glas, oförmögen att röra sig. Hon ville skrika, men en stelhet höll henne tillbaka. I ett hörn fnittrade en glad spindel.
Ursäkta, vem är ni? pep Alva.
Ägaren av den lokala stugan. Och du, tror du att du har kommit för en bandage? Jag klarar mig själv, svarade den gamle mannen och tittade på den sjuksköterskaliknande uniform Alva bar.
Mmm, Adam Matsson, här råder det bara frid och ro, kommenterade mannen bredvid, som såg ut som en vanlig husman. Annars skulle det ha känts som i en krypta. Vad heter du, flicka? Är du inte för gammal för vår Adam Matsson? Jag menar, mannen är respektabel med sitt hus
Alva
Ah, så du heter Alva! Bra jobbat med att samla folk, Adam, ingen kan säga emot dig!
Den gamle mannen såg med glänsande ögon att allt bara var en slump.
Var är Erik? viskade Alva och torkade snabbt av de två glasen.
Jag är Erik! ropade en åttaårig pojke glatt.
Vänta, du är för ung för att vara Erik, mamma skyndade sig att ta bort hans hand och skickade både barn och man i bilen.
Jag tror jag har gått fel, började Alva äntligen återhämta sig och tänkte på låset. Det är Bäckström, 18, lägenhet 26?
Nej, det är Andersson, 18, svarade den gamle mannen och började packa upp sin oväntade present.
Så där, suckade Alva sorgset, jag blandade ihop det. Kom in, slå er ner, jag går och ringer.
Hon tog telefonen, sprang in i badrummet, låste dörren och svepte in sig i en handduk. Där läste hon Eriks röstmeddelande.
Erik, jag är på väg, fastnade i affären, skrev hon tillbaka.
Bra, ta med en flaska rött vin, hördes i hans svar.
Det röda vinet var redan på väg, men Alva ville först samla ihop en matta, hänga en gardin och låta de främlingar gå till köket innan hon själv rusade ut ur badrummet.
Med en snabb packning i en påse kastade hon sig ut ur lägenheten.
***
Jag berättar senare, förklarade Alva när den unga mannen öppnade dörren för henne.
Som i ett dimma skyndade hon förbi honom utan att se på honom. Först bytte hon gardin och lade ut en matta i badrummet, sedan gick hon in i vardagsrummet, föll på soffan och sov till morgonen, tills all stress och det röda vinet försvann.
När hon vaknade stod en främling framför henne och väntade på förklaringar.
Vad är det för adress?
Bostadsrätt, 18.
Och så slutade historien. Alvas resa lärde henne att även om man tror att man bara fyller ett tomt rum med möbler och prylar, är det i själva verket hjärtat som måste finna sin plats. Att söka trygghet utifrån utan att först acceptera sig själv ger bara en tom lägenhet men när man öppnar dörren för både sig själv och andra, blir hemmet äntligen riktigt.
Livet visar: Det är inte väggarna eller möblerna som skapar ett hem, utan viljan att dela värme och omtanke med dem omkring dig.
