Jag drömde att mitt liv var en levande blåbärsplätt på en snöig äng. I drömmen hade jag ett underbart äktenskap min make Anders och våra två barn, Erik och lilla Alva, som lekte som små fjärilar i en korg av ljus. Men en dag krossades himlen. Anders kom hem från sitt arbete på en fabrik i Norrköping, men på vägen hade en lastbil av glas och timmer krockat med hans bil. Jag trodde att sorgen skulle dränka mig i en svart sjö, men min mamma, som alltid bar en kappa av värme, viskade att jag måste hålla ihop för barnens skull. Så jag greppade mig själv som en gammal trädgårdsmästare greppar ett förtvinat blad.
Jag började arbeta febrilt, och när barnen växte upp, reste jag bort för att tjäna pengar. Först landade jag i Köpenhamn, där jag sålde kanelbullar till en skugga som såg ut som en kanin, och sedan i London, där vinden bar med sig doften av regn på en bro av kol. Jag bytte jobb så ofta som en fjäril byter blommor, tills jag äntligen började tjäna tillräckligt med kronor för att skicka hem till Erik och Alva varje månad. Så småningom köpte jag en lägenhet åt dem i ett hem med vita väggar som speglade deras skratt, och jag renoverade mitt eget hus så att taket var som en nyuppväckt himmel.
Jag kände mig stolt, som en stjärna som just börjat skina. Jag planerade att återvända till Sverige för alltid, men för ett år sedan förändrades drömmen igen. Jag mötte en man, Gustav, en svensk född i Malmö men som hade bott i London i tjugo år. Vi började prata och jag kände att något magiskt kunde växa fram mellan oss.
Men tvivel gnistrade som is i min dröm. Gustav kunde inte återvända till Sverige, och jag längtade hem. Så en morgon flöt jag tillbaka över den blåa fjärilshavet och mötte först mina barn, sedan mina föräldrar. Svärmodern, en kvinna med ögon som speglade vintermörker, kunde jag inte nå. Tiden rann som sand genom mina fingrar så mycket att göra, så lite tid.
Då kom min vän Klara, som sålde pärlor i en liten butik på Södermalm, på besök och sa:
Din svärmor är så besviken på dig!
Hur vet du det? frågade jag, med en röst som skakade som ett löv i vinden.
Jag hörde henne tala med en bekant. Hon sade att du är högfärdig och att pengar har gjort dig kall. Dessutom att du aldrig har hjälpt dem med pengar.
Orden krossade mig som frost på ett fönster. Jag hade uppfostrat två barn själv och gett allt för deras framtid. Jag kunde inte längre ge pengar till mina svärföräldrar. Jag var tvungen att spara åt mig själv, förstår du?
Efter detta ville jag inte längre gå till svärföräldrarna. Men jag tvingade mig själv att samla frukt och grönsaker, gå genom drömarnas trädgård och knacka på deras dörr. Allt var först fredligt, men minnet av samtalet följde mig som en skugga. Till slut sa jag:
Förstår ni att det inte har varit lätt för mig alla dessa år? Jag har gjort allt för barnen, för jag hade ingen annan att lita på.
Vi är också utan stöd, svarade de. Alla har barn som hjälper, och vi är ensamma. Vi är också som föräldralösa! Du bör komma tillbaka och hjälpa oss.
Svärmodern såg på mig som om hon ville skrika, men jag vågade inte säga att jag redan hade en man i London. Jag gick därifrån med en hjärtat tungt som en sten. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag verkligen hjälpa mina svärföräldrars förlorade man? Jag klarar inte längre.
Vänner, om ni vill läsa fler märkliga drömmar lämna era kommentarer och glöm inte att gilla. Det ger oss kraft att fortsätta skriva!
