Moa stod bakom köksdörren och lyssnade spänt på föräldrarnas samtal. Samtalet handlade om henne, eller snarare om henne och Erik.
Bröllopspratet hade pågått länge. De unga tu hade träffats i tre år, de älskade varandra. Själva bröllopet var inte problemet; den stora frågan var var de skulle bo efteråt. Båda familjerna var medelinkomsttagare som inte satt på en guldgruva, de bodde i vanliga tvårummare i miljonprogrammet.
De ville inte bo med föräldrarna, och föräldrarna tyckte att man skulle börja äktenskapet på egen hand. Moa hade ett år kvar på högskolan, Erik jobbade redan, men om de hyrde en lägenhet skulle halva hans lön gå till hyran. Föräldrarna kunde förstås hjälpa till, men Moa tyckte att det var onödigt att anstränga alla om de bara kunde vänta ett år med bröllopet, tills hon också började arbeta. Men Erik ville inte vänta, han var beredd att hyra bara för att vara nära henne.
Moa hade en mormor som bodde i sin egen lägenhet. Hon var åttiotvå, men man kunde inte kalla henne gammal gumma. Hon skötte sig själv, var vid sunda vätskor och klarade sig utan hjälp. Visst hade hon kroniska besvär: ledvärk, hon gick med käpp, hjärtat krånglade ibland, och synen var dålig.
Det var om henne, om mormorns lägenhet, som föräldrarna nu talade.
– I den här situationen ser jag bara en utväg: att mamma flyttar hit till oss, och hennes lägenhet ger vi till Moa och Erik, envisades mamman.
– Du har ju sagt att din mamma har ett svårt lynne. Kommer ni att trivas ihop? Och förresten, man vet inte om hon vill flytta till oss, invände pappan.
– Min mamma avgudar Moa, hon går med på det, sa mamman med självsäkerhet.
– Din mamma, din sak att avgöra, sa pappan tankfullt.
– Vad finns det att avgöra? Hon är gammal, har sjukdomar… Hos oss skulle hon ha det bättre. Och om det inte fungerar, så skriver vi in henne på ett ålderdomshem. Vad då? En bekant till mig skrev in sin mamma där, och hon är jättenöjd. Förhållandena är helt okej: eget rum, lunch och middag på bestämda tider, läkare i närheten, promenader i en fin park, berättade mamman entusiastiskt.
– Tja… jag vet inte, sa pappan tveksamt. – Vad skulle folk säga? Att vi gör oss av med mamman? Kanske vi borde vänta med bröllopet? Det känns inte rätt…
Moa gillade inte samtalet alls. Stolsbenen gnisslade mot golvplattorna, och hon smög på tå in på sitt rum. Mammans förslag om ålderdomshemmet släppte inte taget. Hon älskade sin mormor, åkte ofta dit och övernattade. Och nu skulle Moa alltså driva ut henne från lägenheten? Pappan hade rätt, så kunde man inte göra.
Moa kände sig som en förrädare. Hon bestämde sig för att prata med Erik en gång till.
– Jag håller med dig. Varför över huvud taget fundera? Låt mormor bo kvar, så hyr vi en lägenhet. Vi klarar oss. Men bröllopet skjuter vi inte upp. – Erik omfamnade Moa och kysste henne. – Jag ber min far om extraknäck på bygget. Om ett år börjar du jobba. Jag ser inga problem alls.
Frågan förblev olöst.
Nästa dag åkte Moa till sin mormor. I lägenheten var det kaos, kartonger stod överallt, kläder låg i högar på golvet.
– Mormor, har du bestämt dig för att rensa eller letar du efter något? frågade Moa förvånad och såg sig om.
– Jag gör mig av med allt onödigt. Kom in. Du kom lagom, hjälp mig. Jag har bestämt mig för att flytta till ett ålderdomshem. Jag ringde redan, de sa vilka papper som behövs…
– Har mamma övertalat dig? frågade Moa upprört.
– Nej, jag själv. Din mamma vill att jag flyttar in hos dem, men jag vill inte. Jag sover dåligt, vandrar omkring på nätterna, snarkar. Därför har jag bestämt mig för ålderdomshem. Jag blir inte yngre, och där får jag mat och spruta om det behövs. Det är mitt medvetna beslut.
– Nej, mormor, jag är emot. Erik hyr en lägenhet, du behöver inte flytta någonstans, sa Moa upprört igen.
– Det är inte för er skull, jag har bestämt mig själv. Ser du, jag rensar bland sakerna, ser vad jag ska ta med och vad jag ska slänga. Har samlat på mig skräp så man knappt kan andas. Ta ner kartongerna från vinden i stället, så vi ser vad som finns i dem. Själv når jag inte.
Moa drog fram en stol till garderoben, klättrade upp och tog ner kartongerna. Mormodern öppnade en och drog fram en liten skrin.
– Titta, jag har letat efter den här länge. Den är till dig. – Hon räckte skrinet till Moa. Där låg hennes enkla smycken: guld- och silverringar, halsband, broscher. Moa bläddrade igenom dem och provade genast silverörhängena.
– Och vems är den här? – Hon fiskade upp en tunn vigselring ur skrinet.
– Min, sa mormodern och dröjde med blicken.
– Din sitter ju på ditt finger, påpekade Moa.
– Och den här är också min. – Mormodern tog ringen från Moa.
– Mormor, du har alltid lärt mig att det är fel att ljuga. Vad är det för hemligheter? frågade Moa sårad.
– Jag ljuger inte, men det finns saker man inte bör tala om.
– Varför? Har den här ringen med någon hemlighet att göra? Berätta, insisterade flickan.
– Inget att berätta, sa mormodern och knep ihop läpparna. – Vad finns i de andra kartongerna?
Moa öppnade en skokartong. Där låg gulnade brev, papper och gamla fotografier.
– Mormor, vem är det här? – Moa betraktade ett foto av dålig kvalitet som föreställde en ung man i militäruniform.
Mormodern tog kortet från Moa. Det darrade lätt mellan hennes fingrar.
– Mormor, mår du bra? frågade Moa oroligt.
– Det här är din morfar, sa mormodern plötsligt.
– Hur? Han liknar inte alls morfar.
– Det här är din riktige morfar, upprepade mormodern bestämt. – Jag visste att det en dag skulle komma fram. Hemligheter lever inte för evigt. Jag berättar bara om du lovar att tiga och inte berätta för någon, inte ens din Erik, särskilt inte din mamma.
– Du har väckt min nyfikenhet. Jag älskar hemligheter. Jag lovar att inte tala om för en levande själ. – Moa knep ihop fingrarna och drog dem över munnen som om hon stängde en dragkedja. Men när hon mötte mormoderns förebrående blick hejdade hon sig och blev allvarlig.
– Inte en själ, upprepade mormodern.
Efter en kort tystnad började hon sin berättelse.
– När jag var ung var jag vacker, precis som du.
– Du är vacker även nu, sa Moa genast.
– Avbryt inte. Jo, jag var just inget. Vi bodde på landet. Mor hade oss tre. Äldsta systern var redan gift och bodde i grannbyn. Jag var mitt i, och jag hade en lillebror.
Jag var sjutton då, brodern elva. Efter kriget låg det kvar mycket ammunition i marken. När tyskarna drog sig tillbaka minerade de fält och vägar. Min bror och andra pojkar letade efter patronhylsor, gevär, krigsbyten. En dag trampade han på en mina och sprängdes.
Då kom militären för att rensa fältet. En snygg karl kom hem till oss med mor. När jag såg honom blev jag kär. Sedan åkte de. Jag trodde jag aldrig skulle se honom igen. Men han kom tillbaka en månad senare. För min skull. Mor ville inte släppa iväg mig, men jag övertalade henne.
Han tog mig till staden, till militärförläggningen där han tjänstgjorde. Vi gifte oss genast. Vi bodde i hans lilla rum i förläggningsbaracken. Sängen gnisslade förfärligt av fjädrarna. Så lyckliga vi var då. Jag har aldrig älskat någon som jag älskade honom… – Mormoderns blick blev dimmig, som om hon var där i baracken i sitt förflutna. Moa väntade, avbröt inte och stressade inte.
– Erik fick en veckas permission, och vi åkte till havet. Hans moster bodde där. Hennes hus låg precis vid stranden. Jag kunde sitta i timmar och se på det oändliga havet, lyssna på bruset från vågorna. Men vår lycka var alldeles för kort.
Vi kom tillbaka till förläggningen, och två dagar senare åkte Erik iväg igen för att rensa minor. Han hade en kompis, Stefan. Det var Stefan som kom med den fruktansvärda nyheten: Erik hade sprängts. Det fanns inget att begrava.
Jag låg med feber i en vecka. Jag ville åka tillbaka till mor på landet, men sedan insåg jag att jag väntade barn. Jag kunde inte stanna kvar på förläggningen heller. Vart skulle jag ta vägen? Då bad Stefan mig gifta mig med honom. Han tyckte mycket om mig. Han sa att jag då kunde bo kvar i baracken, att det skulle vara lättare för mig, och barnet behövde en far. Men jag kunde inte, jag stretade emot, jag älskade Erik. Jag sa ärligt till Stefan att jag nog aldrig skulle kunna älska honom. Han gav sig inte, sa att han visste att äktenskapet bara var en formalitet.
Så gifte jag mig med Stefan. För alla var vi man och hustru, men han sov hos sig. Sedan födde jag din mamma. Han skrev in henne som sin egen, älskade henne, uppfostrade henne som sin. Med tiden började vi leva som man och hustru, men vi fick inga gemensamma barn. Jag var Stefan trogen, men jag kunde aldrig älska honom. Jag tror att Erik inte är arg på mig. – Mormodern tystnade.
– Jag minns fortfarande doften av havet. Vi kom aldrig dit igen. Stefan sa att när han gick i pension skulle vi åka. Men han dog året efter. – Mormodern suckade.
Historien grep Moa djupt.
– Erik, låt oss ta med mormor till Gotland, sa hon till sin fästman.
– Moa, vi har knappt råd. Sparat till bröllopet. Vilket Gotland? Och dessutom är det stökigt i städerna.
– Vi åker inte till någon stad, bara till havet.
– Mormor klarar inte resan. Vad ska vi göra där med henne? Jag vill vara med dig, bara vi två, envisades Erik.
– Jag åker själv med henne om du inte vill. Om hon flyttar till ålderdomshemmet får hon aldrig se havet.
De grälade. Moa bestämde sig för att boka flygbiljetter. Tåget skulle ta lång tid och vara ansträngande, och biljetter var svåra att få. Mormodern hade aldrig flugit, men hon blev inte rädd, sa att i hennes ålder är det dumt att vara rädd för något. Hon klarade flygresan bra.
Knappt hade de checkat in på pensionatet förrän mormodern ville gå till stranden.
– Mormor, borde vi inte vila efter resan? frågade Moa oroligt.
– Jag är inte trött. Vi är här bara en vecka, jag vilar hemma.
Mormodern stod på stranden i en lång klänning av bomull, med en solhatt, och såg ut över havet. Blicken blev återigen dimmig. Hon såg nästan ut att räta på sig, bli yngre. Moa störde henne inte, gick åt sidan. Vad mormodern såg, eller om hon såg något alls, eller bara mindes, visste hon inte.
– Mormor, ska vi gå? sa Moa till sist och rörde vid hennes arm.
Mormodern återvände från det förflutna och log mot Moa.
Nästa dag efter frukost gick de åter till stranden. Moa solade och badade, medan mormodern satt under parasollen och såg på havet. Tredje dagen vaknade Moa och fann inte mormodern på rummet. Hon frågade receptionisten.
– Den äldre damen gick till stranden, svarade hon.
Moa fann mormodern på stranden.
– Mormor, varför väntade du inte på mig? frågade Moa sårat.
– Jag drömde om Erik. Han har inte synts i mina drömmar på åratal, men nu… Jag känner att han är här. Jag ville vara ensam med honom en stund. Tack för att du tog mig hit, tårarna glimmade i mormoderns ögon.
– Hej, hördes det intill, och Moa såg Erik.
– Du?
– Ja. Jag bestämde mig för att komma. Förlåt, jag hade fel. Jag klarar mig inte utan dig.
De gick tillbaka till pensionatet tillsammans.
– Mormor behöver inte flytta till något ålderdomshem, sa Erik en kväll. – Jag går med på att vänta ett år.
– Det är nog för sent, hon har bestämt sig, sa Moa. Hon hade saknat Erik under de dagarna. Själv ville hon inte heller skjuta upp bröllopet.
– Jag övertalar henne, lovade Erik.
Och han lyckades. Visserligen ställde mormodern villkoret att Moa och Erik skulle bo hos henne. Men även det fick Erik övertala henne att avstå.
– Vi är unga och högljudda, vi skulle störa dig. Men jag lovar att vi hälsar på ofta, kanske varje dag, tills du tröttnar på oss.
Bröllopet firades i slutet av augusti. Moa och Erik hälsade ofta på mormodern. De hyrde en lägenhet inte långt ifrån henne. Varje gång lagade mormodern något gott och väntade med spänning tills Erik smakade. Han sparade inte på komplimanger, och mormodern rodnade förtjust som en ung flicka.
Över huvud taget hade de en alldeles egen relation. Kanske på grund av namnet, eller så tyckte de bara om varandra.
Moas hemlighet förblev orörd, hon berättade den inte för någon, inte ens för Erik.
Året därpå planerade de att åka till havet igen, alla tre.
