Mitt försenade äktenskap För första gången gifte jag mig när jag var femtiofem. Det har gått fem år sedan vi slog våra knutar. Nu är jag sextio, och min man är femtiofem. Det är inget märkligt livet är fullt av överraskningar. Men det som är helt otroligt är att detta är mitt första äktenskap. Och för honom också.
Föreställ dig, jag hade aldrig tänkt mig att gifta mig. Aldrig! Redan innan tjugo hade jag förlorat den man jag älskade av hela mitt hjärta. Han hette Sven. Han gick ifrån mig när jag var fem månader gravid. Först, förlåt mig, Gud, ville jag bara fly från livet. Men jag samlade mig och svor: jag skulle aldrig gifta mig igen. Jag ville inte ha en ny otreglig man som bara skulle försvinna vid första möjligheten.
Jag höll mitt löfte. Dottern växte upp, gifte sig, barnbarn föddes, och jag, som en envis åsna, bar mitt ensamma liv på mina axlar. Män kom och försökte lära känna mig och hur! Men min karaktär är sådan att när jag bestämt mig för något så lämnar jag inte vägen. Ensamheten gjorde mig hård, nästan som en man som inte längre känns kvinnlig.
Ödet är en finurlig narr. Jag vill berätta hur en man ändå lyckades föra mig till altaret
När jag gick i pension, likt de flesta pensionärer, tog jag hand om vår sommarstuga som jag ärvt från mina föräldrar. Den låg på en liten tomt någonstans i Västmanland. Jag tog pendeltåget dit en resa på drygt en timme, så jag packade alltid med mig ett korsordsmagasin för att tiden skulle gå fort.
En dag, på hållplatsen, steg ett par in i vagnen tydligen gifta tillsammans med en kort äldre man. Först var det tyst. Sedan hörde jag hur kvinnan, blyg och lite nervös, sa:
Sven, kanske vi kan åka hem till barnen och hjälpa dem? Du är ju far
Hennes röst kvävdes av en hög, rungande röst från mannen:
Vad är du för dum? Ska jag gå omkring och buga mig för er idioter?!
Sedan följde ett vilt svordermål riktat mot hans fru och barnen. Jag lyfte utan att tänka på blicken och stannade tvärt. Det var Sven. Samma Sven som en gång lämnade mig när jag var gravid. Han hade knappt förändrats, bara ansiktet var rynkigt och surare. Stor, grov, som förr. Sven kände inte igen mig, men såg min blick och ropade:
Vad stirrar du på? Vänd om, annars slår jag dig i ögat!
Jag blev förlamad. Kroppen kändes som frusen. Då hände något oväntat. Den lilla mannen mittemot mig reste sig bestämt och placerade sig mellan mig och Sven:
Om du inte slutar förolämpa kvinnor, får du räkna med mig. En man som talar så mot kvinnor är ingen man, utan en värdelös människa. Jag ska knyta dig i ett fårhorn!
Jag ryckte till av rädsla: Sven kunde säkert krossa honom. Men han ryckte på axlarna, mumlade något och såg sedan med en blixtrande blick mot mig. Jag insåg då att framför mig stod ingen hjälte, bara en kaxig tantare som kunde höja rösten bara när kvinnor var i sikte. Och jag hade låtit honom förstöra mitt liv? Tårarna började rinna. Allt gick förbi som en film spelad i snabbspolning trettio år på några minuter.
Två hållplatser senare steg Sven och hans fru av, och jag brast i tårar. En tomhet och bitterhet fyllde mig.
Även dina tårar smutsar inte ditt vackra ansikte, sade min beskyddare med ett leende. Nu verkade han inte längre liten. Framför mig stod en riktig man. Han hette Gustav Andersson, en före detta militär.
Så möttes vi. Och plötsligt kände jag, för första gången på länge, att jag ville gifta mig. Jag ville vara en älskad kvinna.
Och så gick det till.
Gustav och jag är mycket lyckliga. Livet har, som det brukar, placerat allt på sin rätta plats. Ålder spelar ingen roll. Även i livets höst kan kärleken komma och ge sann lycka.
