Mamma skulle komma hem den kvällen. För alltid. Han hade redan bestämt det.
Ebba lyfte blicken från datorn. Det dröjde innan orden sjönk in. Hon mötte hans blick – han stod i köksdörren och tittade ner i mobilen, som om han just meddelat något självklart. Att brödet var slut. Att det var kö på Essingeleden.
– Vad menar du med för alltid?
– Precis vad jag sa. – Han stoppade äntligen telefonen i fickan. – Hon har ont i lederna, orkar inte vara ensam. Vi tar hit henne.
Ebba stängde långsamt locket på datorn, försiktigt, som man hanterar något skört. Hon jobbade som finansanalytiker på distans och köksbordet hade varit hennes arbetsplats sedan nio på morgonen. Klockan var halv sju nu.
– Johan. Vi diskuterade inte det här.
– Vad finns det att diskutera? – Han ryckte på axlarna; en gest hon hade lärt sig att hata. Lätt, nonchalant, som om hennes ord vägde mindre än luft. – Hon är min mamma. Ska jag bara dumpa henne?
Ebba reste sig. Gick fram till fönstret, såg ut på gården – barn sparkade boll, skrek, ramlade och reste sig igen. En vanlig kväll. Men något i bröstet drogs ihop och vägrade släppa taget.
– Vi har en tvåa, sa hon med stadig röst. – Var ska hon bo?
– I vardagsrummet. Soffan är bra.
– Det är mitt kontor, Johan.
– Du jobbar ju vid köksbordet. Spelar det någon roll?
Hon vände sig om. Såg på honom – mannen hon levt med i sex år. Han stod vid kylskåpet, hade redan öppnat det och tittade in med en upptagen min, som om samtalet var över. Beslutet fattat, punkt slut, nu kunde man äta middag.
Så hade det alltid fungerat med Greta. Mamman bestämde – sonen lydde. Ebba var bara en rekvisita i den scenen. Bekväm, funktionell, lätt att byta ut.
Greta dök upp klockan åtta med två resväskor och en stor väska fullproppad med kastruller. Ebba förstod inte varför man skulle släpa med sig kastruller när man flyttade in hos folk som redan hade kastruller. Men hon teg.
– Här är jag! – Svärmor klev in som om hon kom hem efter en lång resa. Såg sig omkring, drog ihop munnen. – Johan, här är det dammigt på hyllan. Ser du? Här.
– Mamma, du har just kommit…
– Jag säger bara. – Hon hängde av sig kappan, slängde den på galgen så att halva hamnade på golvet, och började inspektera lägenheten. Ebba stod i hallen och såg på när kvinnan öppnade dörren till sovrummet, kikade in i badrummet, kände på gardinerna i vardagsrummet.
– Soffan är hård, meddelade Greta utan att se på Ebba. – Johan, har ni en extra madrass?
– Vi fixar det, mamma.
– Och kallt är det här. Elementet värmer dåligt?
– Det värmer normalt, sa Ebba.
Svärmor såg på henne – första gången sedan hon klev över tröskeln. En lång, värderande blick, som när man granskar varor på loppis.
– Ja, kanske är det normalt för dig. Jag fryser.
Johan drog redan fram en gammal filt från förrådet. Ebba gick ut i köket. Satte sig. Öppnade datorn, stängde den. Öppnade igen. Siffrorna på skärmen ville inte bli till något begripligt.
I rummet intill berättade Greta för sin son att grannen Klara äntligen sålt sommarstugan, och det var bra, och över huvud taget var det dumt att hålla fast vid saker, för hon själv kunde lätt släppa allt. Ebba tänkte att svärmor aldrig hade släppt något i hela sitt liv. Varje tjänst mindes hon i åratal och krävde tillbaka med ränta.
Första veckan var som en långsam översvämning. Först kom vattnet osynligt – anklar, knän. Man kunde låtsas att inget särskilt hände.
Greta jobbade inte – hon var pensionär och mycket stolt över det. Hela dagen låg hon i soffan med mobilen, kollade på klipp på högsta volym, ibland ringde hon väninnor och återberättade detaljerat och med inlevelse andras öden. Disken diskade hon inte. Smulorna från bordet torkade hon inte. En gång hittade Ebba en otvättad stekpanna i vasken, som – att döma av lukten – hade något stekts i den redan dagen innan.
– Greta, kan du diska efter dig?
– Jag är trött. Lederna, sa hon utan att lyfta blicken från telefonen.
– Du gick nyss i en halvtimme på ICA.
– Det är annat.
På kvällen sa Johan till Ebba att hon kunde vara mjukare. Mamman var gammal, sjuklig, man måste ha förståelse. Ebba förstod – hon teg. Men något inom henne noterade ögonblicket. Sparade det, som man sparar en viktig fil.
Efter tre dagar flyttade Greta om möblerna i vardagsrummet. Bara tog och ställde fåtöljen vid fönstret och soffbordet bredvid soffan. Ebba fick veta det när hon kom in för att hämta sin kalender och upptäckte att allt stod på fel plats.
– Varför flyttade du?
– Det är bekvämare. Jag behöver ljus för att läsa.
– Det här är ett gemensamt rum.
– Och? Jag har ju inte slängt något. – Svärmor vände sig inte ens om. – Johan har inget emot det.
Johan hade förstås inget emot det. Johan hade aldrig något emot något som rörde hans mor. Han var uppvuxen i en familj där Gretas ord var naturlag – som gravitationen, som årstiderna. Det var meningslöst att ifrågasätta.
Ebba stod mitt i det omflyttade vardagsrummet och tänkte på att för ett halvår sedan hade de varit och tittat på en trea i ett nybygge. Hon gillade den – ljus, med stort kök och utsikt över parken. Johan sa att det var dyrt, vi väntar. Nu förstod hon att han redan visste. Han hade bara inte sagt något.
Det var ingen spontan idé. Det var en plan.
På tionde dagen hittade Greta Ebbas yoghurt i kylen – en dyr, ekologisk sort utan socker och med probiotika, för Ebba försökte äta nyttigt – och åt upp den. Bara tog och åt. Satte tillbaka den tomma förpackningen.
Ebba öppnade kylen på morgonen, såg den tomma förpackningen, stängde. Stod stilla en sekund. Öppnade igen – kanske inbillade hon sig. Nej. Tom.
– Greta, åt du min yoghurt?
– Vilken yoghurt? – Svärmor såg oskuldsfull ut, nästan förvånad. Det kunde hon – den där blicken som sa: jag blir orättvist anklagad.
– Den vita, i liten burk. Stod på andra hyllan.
– Jag trodde den var gemensam.
– Inget är gemensamt här utan att man frågar.
– Åh, så du menar. – Greta viftade med handen. – En yoghurt. Stor förlust.
På kvällen sa Johan igen att Ebba var småaktig. Mamman menade inte illa. Man måste vänja sig vid att bo ihop, det tar tid. Ebba såg på honom med en lång blick och svarade inget.
Hon tänkte redan. Räknade. Planerade.
Det var inte slut med svärmors påhitt.
Parfymen stod på sminkbordet i en månad – en fransk eau de parfum i en tung flaska av gammal bärnstensfärg. Ebba hade köpt den i födelsedagspresent, valt länge, provat dofter i butiken, läst beskrivningar. Det var inte bara parfym – det var en liten personlig glädje, och sådana hade blivit allt färre på sistone.
En morgon var flaskan borta.
Ebba hittade den på golvet i hallen. Eller rättare sagt, det som var kvar – skärvor, bärnstensfärgade pölar på parketten, en skarp doft som dränkte hela hallen och inte ville ge med sig.
Greta satt i soffan med telefonen.
– Vad hände med min parfym?
– Den ramlade. – Kort, utan inlevelse, som en rapporterande person som inte bryr sig.
– Hur hamnade den i hallen?
– Jag tog den för att titta. Flaskfan var hal, den slant.
Ebba satte sig på huk och samlade skärvorna i en tidning. Händerna var lugna – hon förvånades själv över lugnet. Inom henne drog något ihop sig och pulserade, men utåt inte en enda onödig rörelse.
– Du tog mina saker utan att fråga.
– Jag tog den för att titta, inte stjäla. – Greta lyfte äntligen blicken från mobilen, och i den fanns det där uttrycket – lätt irritation över att bli störd i småsaker. – En sådan tragedi. Parfym. Du köper en ny.
– För dina pengar?
Svärmor teg. Vände sig bort mot telefonen.
På kvällen sa Johan att mamman inte menade illa, att man borde lägga undan värdefulla saker. Ebba antecknade konversationen i samma inre mapp som dag för dag blev tyngre.
Varmluftsugnen hade hon köpt för två år sedan – läst recensioner, jämfört modeller, till slut köpt en tysk med timer och flera program. Hon lagade mat i den nästan varje dag: kycklingvingar, grönsaker, fisk. Johan sa att det var det bästa hon någonsin införskaffat till köket.
På fredagen kom Ebba tillbaka från kontoret – hon åkte till möten en gång i veckan – och möttes av en karakteristisk lukt av bränd plast i köket. Varmluftsugnen stod på bordet med locket öppet. Inuti låg något svart och oigenkännligt.
– Vad lagade du i den?
– Potatis. – Greta stod vid spisen med en självständig min. – Jag ställde in den och glömde. Det händer.
– Du ställde den på maxvärme?
– Jag kan inte de där apparaterna. Hemma har jag vanlig spis.
Ebba tog ugnen, bar in den i badrummet, inspekterade. Spiralen var utbränd. Höljet hade smält på ena sidan. Gick inte att reparera.
– Greta, den här apparaten kostade åttahundra kronor.
– Ja, och vad vill du att jag ska göra? Betala? – I svärmors röst fanns en ny ton – inte bara irritation, utan något skarpare. Nästan en utmaning. – Jag är pensionär och sjuk. Jag har inte sådana pengar.
– Jag vill att du inte rör mina saker.
– Jag är i min egen familj! – Greta höjde rösten – första gången så öppet, och Ebba kände att nu kom det fram. Det rätta ansiktet, som svärmor hållit tillbaka. – Johan är min son! Det här är hans lägenhet!
– Det är vår lägenhet. Gemensam egendom, om du vill veta.
Greta tystnade. Återigen den oskuldsfulla blicken – hos en sårad, missförstådd, trött äldre kvinna. Hon kunde växla ögonblickligen, som att byta kanal.
Johan, när han fick veta, förklarade länge för Ebba att mamman ville hjälpa till, att hon inte var van vid teknik, att Ebba borde ha ställt undan ugnen. Ebba lyssnade, såg på hans välbekanta ansikte och tänkte: tror han verkligen det? Eller säger han bara det som är lättast?
Hon fick aldrig veta. Kanske var det samma sak.
Gardinen i sovrummet var av linne, gråblå med ett litet geometriskt mönster. Ebba hade beställt den special – för att matcha väggarna, sängöverkastet. Satt upp den själv, rakt och jämnt, med ringar som gled mjukt på skenan.
Hon upptäckte rivningen på lördagsmorgonen – en lång, sned reva från överkanten nästan till mitten. Som om någon ryckt till hårt och kraftigt.
Greta åt frukost i köket – doppade medhavda skorpor i te, tittade i mobilen. När Ebba frågade om gardinen dröjde svaret.
– Jag kom åt skenan. Gardinen fastnade.
– Varför var du i vårt sovrum över huvud taget?
– Jag gick förbi, kikade in. Får man inte det?
– Det är vårt sovrum.
– Oj, så hemligt. – Greta viftade bort det med en skorpa. – En gardin, det är väl inget. Du kan laga den.
Ebba lämnade köket. Gick in i sovrummet, stängde dörren, satte sig på sängen. Såg på den trasiga gardinen som hängde snett och släppte in för mycket ljus.
Tre veckor. På tre veckor – parfymen, varmluftsugnen, gardinen. Och det var bara det som märktes direkt. Och alla små, osynliga saker – flyttade, rubbade, vidrörda av främmande händer utan lov.
Ebba tog upp mobilen, öppnade anteckningarna. Där fanns redan en lista – hon hade börjat föra den andra veckan, utan att riktigt veta varför. Bara dokumenterade: datum, vad som hände, Johans reaktion. Metodiskt, som en arbetsrapport.
Lade till tre nya rader.
Sedan öppnade hon en annan app – sökmotorn. Skrev: hyra för en etta i Spånga. Såg siffrorna. Stängde. Öppnade igen.
Utanför dörren satte Greta på ett nytt videoklipp på högsta volym. Rösten från telefonen skrek glatt om reor på något varuhus. Johan i vardagsrummet skrattade åt något tillsammans med sin mor.
Ebba satt i sovrummet med den trasiga gardinen och räknade. Inte pengar – fast det också. Hon räknade dagar. Räknade sig själv.
Och något inom henne, som länge varit tyst, började tala allt tydligare.
Allt hände på söndagen.
Ebba hade åkt till köpcentret på morgonen – hon behövde nya gardiner till sovrummet och ville köpa dem själv, i lugn och ro, utan kommentarer. I köpcentret var det ljust och högljutt, doftade kaffe och nybakade frallor från bageriet bredvid. Hon gick mellan hyllorna med tyger, kände på materialet, såg på färgerna.
Bredvid stod ett ungt par – de valde tillsammans, småbråkade tyst, skrattade. Tjejen sa: ”De här, titta, de är perfekta.” Killen grimaserade, gav med sig, och båda skrattade igen.
Ebba såg på dem längre än hon borde. Sedan tog hon tyget hon ville ha, gick till kassan.
Mobilen vibrerade i fickan. Johan.
– När kommer du hem?
– Om en timme. Varför?
– Mamma vill att du går till affären. Hon behöver sina favoritkarameller. Skriv upp namnet.
Ebba stannade mitt i gången. Folk gick förbi, någon knuffade henne med en kundvagn och bad om ursäkt. Hon rörde sig inte.
– Johan, sa hon mycket lugnt. – Det tänker jag inte göra.
– Ebba, hon kan inte själv, lederna…
– Johan. Nej.
Hon stoppade telefonen i väskan och gick till kassan. Betalade. Gick ut. Stod stilla en sekund, vände ansiktet mot solen. Sedan tog hon upp mobilen igen och öppnade anteckningarna.
Listan var lång.
Hem kom hon halv två. Det luktade stekt i lägenheten – Greta stod vid spisen och rörde i något, pratade högt i telefonen med en väninna. På bordet låg Ebbas tre skärbrädor – fast en hade räckt.
– Det är mina brädor, sa Ebba när hon kom in i köket.
– Jag använder dem, slängde svärmor in i luren, syftande på Ebba fast hon pratade med väninnan. I andra änden skrattade någon.
Ebba bar in gardinerna i sovrummet. Kom tillbaka till köket, satte på vattenkokaren. Johan satt i vardagsrummet med datorn och låtsades jobba, men det hördes att han kollade på fotboll.
Greta avslutade samtalet, vände sig mot Ebba.
– Jag har tänkt på en sak. Soffan i vardagsrummet är för liten. Vi måste köpa en ny. Johan sa att ni har råd.
– Johan sa det.
– Ja. På IKEA finns bra. Jag såg på mobilen.
Ebba såg på svärmor. På det där ansiktet – självsäkert, vant vid att få som det ville. Hon tänkte på parfymen på golvet. Den brända ugnen. Den trasiga gardinen. Listan i mobilen.
– Greta, sa hon, – jag vill att du förstår en sak. Jag tänker inte köpa en soffa.
– Varför inte?
– För att jag inte är skyldig dig något.
Svärmor öppnade munnen, men Ebba var redan på väg in i vardagsrummet.
– Johan, vi måste prata.
Han stängde datorn – det var fotboll, hon hade rätt – och såg på henne med en min av någon som redan i förväg är trött på samtalet.
– Ebba, om det här handlar om soffan…
– Det handlar om allt. – Hon satte sig mitt emot honom, lade händerna i kors i knät. – Jag vill att du svarar mig ärligt på en fråga.
– Jaja.
– Tänker du förändra något?
Han teg. Länge – längre än vad ett ärligt svar kräver. Sedan sa han:
– Mamma är sjuk. Jag kan inte kasta ut henne.
– Jag ber dig inte kasta ut henne. Jag ber dig vara min man, inte bara hennes son.
– Hon är min mamma, Ebba. Förstår du vad det innebär?
– Och jag är din fru. Förstår du vad det innebär?
Han såg bort. Öppnade datorn igen.
Det var allt. Det var svaret.
Hon packade hans saker metodiskt, utan brådska, som någon som gör något sedan länge bestämt. Tog från garderoben – skjortor, jeans, träningskläder – lade dem i högar på sängen. Sedan hämtade hon en stor resväska från förrådet, den de haft med till Mallorca för tre år sedan. Öppnade den, började stuva ner.
Johan dök upp i sovrumsdörren, såg det och stelnade.
– Vad gör du?
– Packar dina saker.
– Vad menar du?
– Precis vad jag säger. – Hon tog av hans kavaj från galgen, vek den omsorgsfullt. – Du vill bo med din mamma – gör det. Men inte här.
– Ebba, menar du allvar?
– Fullkomligt.
Han stod och såg på när hon lade ner hans kläder i väskan. Hon hade inte bråttom, slängde inte – packade prydligt, som hon brukade. Ett ögonblick tog han ett steg framåt, men hon såg på honom på ett sätt som fick honom att stanna.
– Det här är vår lägenhet, sa han till slut. – Jag går ingenstans.
– Då får hon gå. Välj.
I rummet intill satte Greta på tv:n. Högt, som alltid. Någon talkshow där alla skrek i mun på varandra.
Johan teg.
Ebba knäppte igen resväskan, ställde den mot väggen. Tog hans jacka från stolen, hängde den över. Sedan gick hon förbi honom ut i hallen, tog på sig sina skor och öppnade ytterdörren.
På vid gavel.
– Johan, ropade hon från hallen. – Jag har öppnat dörren.
Han kom ut från sovrummet. Såg resväskan vid hennes fötter, den öppna dörren, hennes ansikte – lugnt, utan tårar, utan darrande röst. Det skrämde honom mest.
Från vardagsrummet tittade Greta fram. Såg på väskan, den öppna dörren, Ebba.
– Johan, sa hon med den där tonen man använder till barn: lyssna inte på främlingar, kom hit till mig.
Och han tog ett steg. Mot henne.
Ebba såg steget – litet, nästan omärkligt. Men det sade allt.
– Bra, sa hon tyst. – Då går ni båda.
Johan vände sig om – något blixtrade i ögonen, något som liknade rädsla eller en insikt som kom för sent.
– Ebba…
– Väskan står i hallen. Resten kan du hämta någon dag när jag inte är hemma. – Hon tog upp mobilen, såg inte på honom. – Jag hör av mig om papperen.
Greta öppnade munnen – och stängde den. Något i Ebbas röst, hennes hållning, hur hon stod vid den öppna dörren, lämnade inget utrymme för förhandlingar. Svärmor kände var tryck fungerade och var det inte gjorde. Här fungerade det inte.
Johan tog resväskan. Långsamt, som i en dröm. Greta tog på sig kappan – tyst, med hopknipen mun, med en min av djupt förorättad människa.
De gick ut.
Ebba stängde dörren. Vred om låset. Stod stilla en sekund i hallens tystnad – en äkta tystnad, utan tv, utan främmande röster, utan lukten av någon annans mat.
Sedan gick hon ut i köket, satte på vattenkokaren, öppnade datorn.
Utanför fönstret levde en vanlig söndagsstad. Någonstans skrek barn, bilar körde förbi, någon skrattade i trappuppgången intill.
Ebba hällde upp te, omslöt muggen med båda händerna och såg ut genom fönstret.
För första gången på en månad var hon lugn.
Tre veckor gick.
Ebba flyttade tillbaka skrivbordet från vardagsrummet till fönstret – dit det stått innan allt detta. Satte upp nya gardiner i sovrummet. Köpte en ny parfym – en annan, ljusare, med toner av vit te och ceder. Ställde den på sminkbordet.
Johan skrev en gång – kort, utan versaler, som folk gör när de skäms: kan vi prata? Hon svarade inte direkt. Sedan skrev hon: genom advokat. Han skrev inte mer.
Greta ringde en enda gång. Började med förorättad ton, gick över till klagomål om lederna, och meddelade till slut att Ebba hade förstört en familj och skulle få betala för det. Ebba lyssnade en minut, sedan sa hon: Greta, ring mig inte igen. Och lade på.
Telefonen tystnade.
På kvällarna satt hon och jobbade vid skrivbordet intill fönstret – i tystnad, med en kopp te, med musik på låg volym. Ibland satt hon kvar till sent – inte för att hon måste, utan för att hon ville. För att det var hennes kväll, hennes skrivbord, hennes tystnad.
På fredagen skrev en kollega, Pelle, i arbetschatten: Det finns ett bra fik på Södermalm, går du dit? Hon tänkte en sekund och svarade: Nej. Men vi kan prova. De sågs på lördagen, satt i två timmar, pratade om jobb och om städer, om var man skulle vilja bo. Inget särskilt – och just därför var det lätt.
Hem kom hon i skymningen. Öppnade dörren, gick in, tände ljuset.
Allt stod på sin plats.
Hennes plats.
Hon tog av sig jackan, hängde den på kroken – den till höger, för hon hade bestämt att det var bekvämaste, inte för att någon annan bestämt det åt henne. Gick ut i köket, öppnade kylen. Där stod yoghurten – den vita, i liten burk, på andra hyllan.
Oöppnad.
Ebba tog den, öppnade, ställde sig vid fönstret. Utanför tändes lampor i husen mittemot, staden gick över i kvällsläge, stilla och jämnt.
Hon åt upp yoghurten. Långsamt, med njutning.
Och log – utan särskild anledning, eller med alla anledningar på en gång.
