— Att vid fyrtiotvå år gifta sig med en välbärgad man är förstås att hoppa på sista tåget, Ingrid.
Min mans äldre bror förkunnade det muntert över hela bordet medan han lastade upp en enorm portion sallad på sin tallrik.
— Så du får väl vara extra snäll mot Valter och anstränga dig ordentligt. Annars är han en stilig karl, han byter snabbt till en yngre.
Hans ansikte strålade av sådan självgodhet att han såg ut som en bråkstake som nyss segervisst erövrat en sandlåda.
Vid bordet uppstod en kort paus.
Sedan fnissade hans fru Lena och systern Ulla lydigt, nästan mekaniskt.
Min nybakade man Valter log ursäktande. Som om han ville säga: vad ska man göra, sådan är han, vår skämtare.
Jag lade försiktigt ner gaffeln på tallrikskanten.
Det var vår första stora familjemiddag efter bröllopet, och maktbalansen stod klar som dagen.
— Vid fyrtiotvå gifte jag mig åtminstone av kärlek, — sa jag med lugn och jämn röst. — Medan du, Konrad, vid femtio fortfarande måste hävda dig på kvinnors bekostnad. Se upp så att Lena inte en dag inser hur tyst och skönt det är utan din humor.
Leendet försvann från familjens huvudskämtare lika snabbt som om det blåsts bort.
Han blev purpurröd och stirrade kränkt på sin mor.
Svärmor såg på mig som om jag just börjat stycka en rå vildsvin mitt på duken.
Valter bytte hastigt ämne, men luften i rummet blev tung av spänning.
I bilen på väg hem suckade min man djupt.
— Ingrid, varför vara så hård? Konrad skojar bara, så är vår familjs sätt att prata. Ta inte illa upp.
— Valter, — vände jag mig mot honom utan att höja rösten. — En familj där kvinnorna förväntas le när de får skit på sig kallas inte sammansvetsad, utan dresserad.
Jag gjorde en paus och såg honom rakt i ögonen.
— Jag har inte anställt mig som pudel i era cirkusnummer. Om din bror inte kan hålla käften, får han svar på tal varje gång. Inför alla. Och du måste välja sida.
Valter mumlade något försonande och lovade att prata med sin bror.
Han pratade verkligen. Men som det visade sig en månad senare under grillkvällen på sommarstugan, hade samtalet inskränkt sig till ett ynkligt: “Konrad, rör inte min fru, hon är känslig.”
Problemet, visade det sig, handlade inte alls om mig personligen.
Konrad, som inte längre fick hacka på sin nya svägerska, tog ut det på sina närmaste. Först gick han löst på systern Ulla:
— Vad är det, Ulla, har du bytt stötfångare på bilen själv igen? Ja, med din personlighet får du väl sova med skiftnyckeln, eftersom du inte kunde hålla kvar en man.
Sedan fick hans egen fru Lena sig en släng, för att hon inte marinerat köttet rätt:
— Min fru är helt händlös, utan mig skulle vi leva på snabbnudlar.
Kvinnorna drog åter på sina porslinsleenden.
Konrads kvickhet påminde om en gräsklippare som gått loss — högljudd, dumdristig och alltid på levande varelser.
Jag tänkte säga ifrån, men Valter grep hårt om min hand under bordet och viskade bönfallande:
— Snälla, gör inte en stor sak av det.
Jag drog lugnt undan handen.
— Jag gör ingen stor sak. Jag lämnar bara stället där man kallar oförskämdhet för humor.
Jag tog min väska och gick mot grinden.
Min sorti såg inte ut som flykt, utan som ett stilla steg åt sidan — jag lät dem helt enkelt koka i sin egen giftiga gryta.
På kvällen hemma blev det ett kort samtal.
— Jag åker inte på fler familjeträffar förrän du själv sätter stopp för din brors oförskämdheter, — sa jag kärvt. — Försök inte övertala mig. Mitt “nej” är järn.
Dagen efter ringde min mans syster Ulla.
— Ingrid, tack, — hennes röst darrade. — I åratal har vi stått ut med hans mobbning för mammas skull, för att undvika bråk. Men igår när du gick, bråkade Lena med honom för första gången, rakt i bilen.
Det visade sig att missnöjet grott länge, de hade bara inte haft rätt anledning att bryta.
Jag hade inte tänkt vara någon räddare med flaggan, men jag tänkte inte heller betala för andras bekvämlighet med mina nerver.
Valter förstod att jag inte bluffade. Hotet hängde inte över familjemiddagarna, utan över vårt äktenskap. En man som inte kan försvara sin fru i sin egen släkts flock slutar vara en trygghet.
Inför Sveas födelsedag kom han fram till mig, såg mig rakt i ögonen och erkände:
— Jag förstår att jag bara gjorde allt värre. Det är inte du som är känslig — Konrad är ohyfsad, och jag bad dig stå ut för att göra det lättare för mig. På kalaset stoppar jag honom själv. Redan vid första ordet.
— Bra, — nickade jag. — En chans. Men kom ihåg: att bli sårad av sanningen är en skatt på dålig uppfostran. Om du tiger igen, åker jag hem själv. Och då diskuterar vi inte Konrad, utan vårt äktenskap.
Kalaset började stillsamt. Konrad höll sig fram till varmrätten, men sedan tog naturen ut sin rätt.
När han såg att systern Ulla tackade nej till en andra bit tårta, gapskrattade han:
— Bra, Ulla, ät inte! Annars blir rumpan som en soffa, ingen vettig karl nappar på en så självständig pråm!
Då satte Valter, utan att se på mig, ner sitt glas hårt i bordet.
— Håll käften, Konrad. Det är inte roligt. Sluta förnedra din syster.
Vid bordet blev det så tyst att man kunde höra en knappnål falla.
Konrad stirrade som om han fått en blöt trasa i ansiktet.
— Vad sysslar du med, bror? — väste han. — Har den där nya kärringen satt dig under toffeln? Här kommer en drottning och vänder alla mot mig! Lena, Ulla, säg något! Vi har ju alltid skämtat så här!
Han vände sig mot kvinnorna för sitt vanliga stöd. Men katastrofen inträffade: den vanliga stödgruppen rasade.
— Det har aldrig varit skämt, Konrad, — sa systern tyst men bestämt. — Det har alltid bara varit svinaktigt.
Hans fru Lena sänkte blicken och tillade:
— Jag skrattade för att du inte skulle skrika hemma om att vi är korkade och inte förstår humor.
Berövad sitt följe for Konrad i vredesmod. Han vände sina blodsprängda ögon mot mig, redo att spy galla:
— Vem fan tror du att du är?! En gammal frånskild som tränger sig in i en annan familj och dikterar villkoren!
Jag flyttade mig inte en millimeter.
Jag betraktade honom med samma intresse som man ser på en sprucken ballong — i går stor och högljudd, i dag bara en ynklig gummilapp.
— Oförskämdhet, Konrad, är som billig deodorant: den som använder den tror innerligt att han doftar gott. De runtomkring blir bara illamående, — log jag bara med munnen.
Jag lutade mig fram en aning.
— I åratal har du valt ut dem som inte svarade. Så fort kvinnorna slutade skratta, visade det sig att du inte är någon skämtare. Bara en fegis.
Någon av männen vid bordet harklade sig högt och tydligt. Det där skrattet på hans bekostnad, över familjens huvudkomiker, blev spiken i kistan.
Konrad for upp och välte stolen.
— Valter! Tvinga din fru att be om ursäkt, annars ser ni mig aldrig mer! — skrek han.
Valter såg på sin bror med fullständigt lugn, kall blick.
— Ingrid sa sanningen. Den enda som borde be om ursäkt är du. Till henne, till Lena och till Ulla.
Svärmor, som hela livet varit apostel för frasen “ni är ju en familj, var klokare”, sa först som vanligt:
— Konrad, nu räcker det.
Men han fortsatte att flåsa tungt och krävde ursäkter och stöd.
Då rättade modern plötsligt till servetten och sade:
— Gå och svalka dig. Du har förstört min fest.
Huvudpersonen stod mitt i rummet. Han väntade på att någon skulle rusa fram och trösta honom, stoppa honom, säga att allt var missförstånd.
Men kvinnorna teg.
Lena sköt undan tallriken och sa tyst:
— Jag åker hem med taxi. Vänta inte på mig.
Konrad vände och flög ut genom dörren, smällande igen den.
Ingen sprang efter. Spänningen i rummet skingrades på en minut. Ulla andades ut med lättnad, Valter hällde upp mineralvatten åt sin mor, och Lena log för första gången på kvällen — äkta och avslappnat.
Nästa familjemiddag hölls utan Konrad. Ingen ringde för att övertala honom att komma tillbaka, och Lena kom tillsammans med Ulla. Utan huvudclownen vid bordet fördes för första gången samtal utan att man väntade sig nästa förnedring.
Så fort kvinnorna slutade skratta, visade det sig att familjens store skämtare bara var en vanlig ohyfsad person som ingen ville ha tillbaka vid bordet.
