— Jag avbokade rörmokaren och leveransen av rören. Du får sitta utan vatten i helgen, så får du se vem som bestämmer i det här huset.
Det var Leonid som sa det i ryggen på mig, med en ton som en sträng husbonde som berövar sina slavar rätten till friskt vatten.
— Den här helgen åker jag till mamma. Jag behöver vila från dina eviga krav. Försök en gång att lösa ett manligt problem själv. Låt livet lära dig att uppskatta den som bär hela det här huset på sina axlar.
Han stod i hallen med en packad väska, putade med bröstet som om han under jackan gömde en medalj för att ha räddat galaxen.
Leonid hade i åratal presenterat varje insatt glödlampa som en insats av nationell betydelse, och kvittot från byggvaruhuset som en äremedalj.
Nu väntade han på att jag skulle slå ihop händerna och hänga mig fast vid hans ben, bönfalla honom att inte lämna mig åt mitt öde med en trasig sommarstugevattenledning.
Jag sa inget, utan flyttade bara blicken från hans putsade skor till buren i rummets hörn.
Där, på sin pinne, putsade Kurre fjädrarna – en stor jakopapegoja, min egen fjäderbeklädda åklagare med fenomenalt minne för andras dumheter.
Kurre tittade på Leonid med sitt runda gula öga och kraxade menande.
— Far väl, Lennart, sa jag lugnt. — Ombyte förnöjer.
Oersättlighet är en vara som snabbt blir dålig: så fort du klarat dig utan den en gång förvandlas den till ren inkompetens.
Men det visste inte Leonid än. Han fnös högt, slog igen ytterdörren så att putsen föll från taket, och försvann i solnedgången till sin mamma, Gun-Britt.
Så fort stegen försvann i trapphuset satte jag mig vid datorn.
Beställningen på reparationen var gjord på hans nummer, men den skulle betalas från vårt gemensamma konto.
I sökhistorien på datorn, som han i sin dramatiska sorti glömt att stänga av, hängde en avbokad faktura för en ny pump, rör och kopplingar.
Och bredvid den – en öppen chatt.
Jag stirrade på skärmen, och mitt leende byttes snabbt ut mot kallt raseri.
I chatten med en kompis som jobbar med byggmaterial hängde ett kort meddelande från min man: ”Låt Inger sitta utan vatten i ett par dagar, sen går hon med på vilket pris som helst.”
Leonid ville inte bara lämna mig utan vatten över helgen för att sedan triumferande återvända som räddare på en vit häst.
Han hade beställt material från en firma som drevs av hans gamla skolkamrat, till ett pris som var tre gånger marknadsvärdet.
Den här ”familjens överhuvud” hade alltså planerat att inte bara ge mig en demonstration av maktlöshet, utan också tömma familjens gemensamma konto på 45 000 kronor för något som på närmaste byggmarknad kostade 15 000.
All sympati för min man försvann. Nu var det enkel matematik.
På två timmar hittade jag en direktleverantör via en grossistdatabas. På tre minuter bokade jag leverans till lördag morgon.
Det tog mig ytterligare en kvart att hitta en duktig rörmokare på ett lokalt forum, morbror Lasse, som gick med på att installera allt för ett vettigt pris – inte de astronomiska summor som min man brukade skylla på ”arbetets svårighetsgrad”.
Helgen i stugan blev inte bara produktiv, utan rentav cyniskt njutbar.
På lördagen kom morbror Lasse med allt enligt listan, installerade den nya pumpen, svetsade om plaströren, bytte kopplingar och startade systemet.
Den gamla pumpen, som enligt Leonid var omöjlig att reparera, plockade han isär direkt framför mig. Han hittade ett billigt fel – en lös kontakt – och tog den med sig som reservdel, och gav mig 5 000 kronor för den.
På söndag vid femtiden doftade stugan av nyklippt gräs.
Den nya pumpen pumpade vatten med entusiasm som en flitig myra, och jag satt på verandan med kvitton, garantibevis och fakturor framför mig.
Bilden var perfekt. Jag väntade på gäster.
Grinden gnisslade prick klockan sex. På stigen syntes två personer.
Främst gick svärmor, som en sträng besiktningsman i ett katastrofområde. Bakom henne, med en sorgsen min som en trött bärare av jordens tyngd, smög Leonid.
De förväntade sig uppenbarligen förödelse, uttorkade rabatter och mig som slog mig i panik med en skiftnyckel.
— Nå, Inger lilla, började Gun-Britt innan hon ens nått trappan. Rösten drypande av sött, klibbigt gift. — Förstår du nu att mannen i huset är huvudet? En fru utan man går vilse vid första spiken, som man säger. Lennart har varit så orolig, så orolig, hela helgen har han inte kunnat vara stilla…
I samma ögonblick hördes från det öppna fönstret i vardagsrummet, där buren stod för sommaren, ett glatt, skrovligt kraxande från Kurre:
— Huvudet åkte! Vattnet kom! Huvudet åkte!
Svärmor tystnade som en sångerska som glömt texten.
Leonid sträckte på halsen och stirrade på den nya kranen vid husväggen, där det, glittrande i solen, glatt droppade vatten.
Familj är som en båt där en roddar tyst och den andra högljutt kritiserar vattenflödet, och tror sig vara kapten.
— Men kära ni, Gun-Britt, sa jag utan att ens resa mig från stolen. — Ingen panik alls. Kom in och sätt er. Vatten finns, rören är bytta, trycket är utmärkt.
— Hur… bytta? blinkade min man. — Vem gjorde det? Du förstår ju ingenting! Du har blivit lurad till hundra procent!
Kurre, som kände av en tacksam publik, kröp närmare gallret, vaggade med huvudet och levererade nästa tirad, där han härmade min mans tonfall in i minsta detalj av skryt:
— Själv kommer hon krypande! Utan mig går det inte! Låt henne känna på! Låt henne känna på! Hjälte från soffan!
Leonid bleknade. Svärmor vände sig frågande mot fönstret:
— Lennart, vad är det där fågeln säger?
— Han har hört för mycket på teve, försökte Leonid urskulda sig ynkligt, medan han backade mot grinden.
Hans uppblåsta viktighet smälte bort inför ögonen och ersattes av ren panik.
Men den fjäderbeklädda åklagaren gick inte att stoppa.
— Säg till mamma! Säg till mamma! Inger klarar det inte! avslutade Kurre och gav ifrån sig ett otäckt, bubblande skratt som otvetydigt lät som Leonids skratt efter en flaska öl.
Det blev så tyst på verandan att man hörde en humla surra över rabatten.
Gun-Britts ansikte skiftade till djupt rödbrunt. Äntligen gick det upp för henne hur djup sonens plan var: han hade inte ”varit orolig”, han hade medvetet iscensatt en sabotage aktion för att sedan hävda sig på min bekostnad inför henne.
— Och nu till frågan om vem som blivit lurad, sa jag och tog papperen från bordet, sköt dem med en jämn rörelse framåt, närmare min hopkrympte man.
— Här är din avbokade offert. 45 000 kronor för material från din kompis. Och här är mina kvitton. 15 000 kronor för allt, inklusive leverans. Plus 5 000 kronor från morbror Lasse för din ”döda” pump.
Jag gjorde en paus och såg hur min man gömde blicken.
— Summering, Lennart: din ovärderliga hjälp hade kostat vår budget 30 000 kronor i ren förlust.
Leonid stirrade med glasartade ögon på siffrorna. Han rörde hjälplöst på läpparna, men inga ord kom ut.
— Lennart… så du menar att du tänkte ta ut tre gånger så mycket från Inger via din kompis? frågade Gun-Britt lågt.
Hon som annars så gärna använde ordet ”karl”, hittade inte för kvällen ett enda ställe att placera det.
Berövad sitt främsta trumfkort – sonen som geni – drog svärmor ihop läpparna så att de liknade en kycklingbakdel och vände bort blicken. Att försvara en man som så korkat åkt fast för skryt och slöseri, det gick inte ihop i hennes världsbild.
Jag reste mig, stödde händerna mot bordet och såg min man rakt i ögonen.
Sedan samlade jag ihop papperen från bordet och stoppade mina kvitton i en genomskinlig plastficka tillsammans med den avbokade offerten.
— Det här kommer fortsättningsvis att förvaras i mappen ”manliga beslut”. För historien. Så att nästa gång du vill lära mig om livet, har vi en lärobok direkt.
Mannen öppnade munnen, men jag hejdade honom med en gest.
— Familjebudgeten ska inte längre föda dina kompisar. Inte en enda offert, inte en enda rörmokare, inte ett enda manligt beslut utan mitt godkännande. Vill du vara chef i det här huset – börja med att vara till nytta, inte till skada. Så länge du bara producerar stora ord och pengabrist, gör du som jag säger.
Jag vände mig om och gick in i huset. Bakom mig hördes varken protester eller de vanliga föreläsningarna om kvinnans lott. Bara tungt, förödmjukad flåsande.
När jag redan tagit i dörrhandtaget kom ännu en gång ett glatt rop från fönstret, där Kurre satte den sista, feta punkten i historien:
— Hjälte från soffan! Visa kvittot! Visa kvittot!
