Gunilla levde inte. Hon fanns bara till.
Sjuttiotvå år, en etta i utkanten av Linköping, en pension som knappt räckte till den tjugonde. Och tystnad.
För ett halvår sedan gick Gunnar bort. Inte till någon annan – han försvann bara. Tyst, i sömnen, utan ett ljud. Gunilla vaknade en morgon och han var redan kall. Handen låg på sängkanten, som om han försökt nå efter henne men inte hunnit.
Dottern Stina kom från Stockholm till begravningen, stannade i tre dagar, lämnade blodtrycksmedicin på kylskåpet och for iväg med ett: ”Mamma, hör av dig om det är något.” Gunilla hörde inte av sig. Men Stina ringde. En gång varannan vecka, som på beställning.
– Mamma, hur mår du?
– Bra.
– Vad skönt. Puss.
Det var hela samtalet. Hela kontakten. Hela meningen.
Gunilla gick till affären. Till apoteket. Ibland till vårdcentralen där de tog blodtrycket och sa: ”Försök att inte stressa.” Hon stressade inte. Hon kände ingenting. Som en möbel. Som den gamla byrån i hallen som Gunnar alltid skulle slänga men aldrig gjorde.
Den där dagen, en vanlig novemberdag med låg himmel och duggregn, kom Gunilla från vårdcentralen. Blodtrycket hade hoppat igen. Läkaren skakade på huvudet och skrev ut ännu en papperslapp. Gunilla stoppade receptet i fickan utan att ens titta på det.
Vid återvinningsstationen rörde sig något.
En katt. Tanig, brunt, vitt och svart med ett sönderrivet öra. Den satt rakt på den blöta asfalten och såg på Gunilla. Inte ynkligt, nej. Inte tiggande. Utan på nåt sätt… värderande. Som om den övervägde: är hon den rätta eller inte?
Gunilla gick förbi.
Katten reste sig och följde efter. Tyst. Jamade inte, sprang inte före, gick bara tre steg bakom som en skugga.
Gunilla vände sig vid porten.
– Stick härifrån.
Katten satte sig ner. Blinkade. Och blev sittande.
Gunilla gick upp till sin lägenhet på tredje våningen, stängde dörren, satte på vattenkokaren. Stannade vid fönstret – där nere, på bänken utanför porten, satt samma katt.
En galen jäkla katt.
På morgonen öppnade Gunilla dörren och snubblade nästan. På dörrmattan låg katten ihoprullad och sov. Hur den tagit sig upp till tredje våningen var oklart. Men den låg där som om det var den naturligaste platsen i världen.
– Och vad ska jag göra med dig? sa Gunilla.
Katten öppnade ett öga. Och stängde det igen.
Som om svaret var självklart.
Gunilla släppte inte in den. Det trodde hon i alla fall.
Hon ställde bara ut ett fat med mjölk. Lämnade bara dörren på glänt för att det var kvavt, november och elementen stod som galna. Och katten bara gick in.
Gunilla stod i hallen och såg på när den taniga näsvisa krabaten nosade runt hörnet. Sen köket. Sen vardagsrummet. Och plötsligt stannade den.
Gunnars fåtölj. Gammal, sliten, med nedsuttna armstöd. Den där han satt i varje kväll, knäppte med fjärrkontrollen och sa: ”Gunilla, titta här vad de ställer till med.” Gunilla hade gått runt fåtöljen i ett halvår. Kunde varken sitta i den eller slänga den. Den stod där som ett minnesmärke. Som ett hål i rummet.
Katten hoppade upp. Snurrade runt i den nedsuttna gropen och la sig ner. Rullade ihop sig, stoppade nosen under svansen. Och började spinna.
Gunillas läppar darrade. Hon ville skrika: ”Ner med dig!” men halsen snördes ihop, och istället för ett skrik kom bara ett hest, otydligt ljud. Hon satte sig på soffan och bara tittade på katten som sov i hennes mans fåtölj.
– En natt, sa Gunilla med hes röst. – Imorgon får du gå.
Hon slängde inte ut den imorgon heller. Och inte dagen efter. Katten stannade.
Hon kallade den Maja.
– Maja, kom och ät, sa Gunilla och ställde ner fatet på golvet.
Maja åt. Och tittade upp på Gunilla med samma blick. Värderande. Lugn. Blicken hos nån som vet något som du inte fattat än.
Efter en vecka köpte Gunilla kattmat. Det billigaste, i gul förpackning, på extrapris. Hon stod i djuraffären och kände sig som en idiot. Expediten, en tjej runt tjugo med rosa naglar, frågade:
– Vilken ras?
– Ingen ras. Den bara dök upp, muttrade Gunilla och gick utan att säga hejdå.
Sen köpte hon en kattlåda. Sen en skål. En riktig keramisk, för ur fatet spillsade Maja hela tiden. Sen en klösmatta för 190 kronor, för katten började klösa soffhörnet och soffan var det enda hon hade som var något så när fint.
”Tillfälligt, upprepade hon för sig själv. Allt det här är tillfälligt.” Men livet höll redan på att förändras. Omärkligt, i smyg, som vatten som slipar en sten.
Förr vaknade Gunilla vid nio, låg och stirrade i taket. Nu, vid halv åtta kom Maja och satte sig bredvid kudden, tittade på henne i ansiktet och var tyst. Jamade inte. Bara satt och väntade. Och den där tysta väntan gick inte att ignorera.
Gunilla gick upp. Gick ut i köket. Hällde upp mat. Satte på kaffe. Och upptäckte plötsligt att hon stått i tio minuter vid fönstret och tittat ut på gården. Bara sådär. Utan att tänka på blodtrycket, utan att tänka på pensionen, utan att tänka på Gunnar.
Kvällarna blev ännu mer annorlunda. Förr satte Gunilla på teven – inte för att titta, utan för att slippa den döda tystnaden. Röster ur rutan fyllde tomrummet, och det kändes som om man inte var ensam. Nu la sig Maja bredvid i soffan, vid höften, och spann. Tyst, jämnt, som en motor. Och för första gången på ett halvår stängde Gunilla av teven.
Tystnaden var inte skrämmande längre. Tystnad med spinnande – det är en helt annan sorts tystnad.
Hon märkte att hon pratade med katten. Inte gullade, nej, Gunilla kunde inte gulla, inte ens med Stina som liten. Bara pratade. Som med en människa.
– Blodtrycket uppe på 160 igen. Den där doktorn, Karin, tittar på en som om man redan var död. Men jag kanske kan leva ett tag till. Bara för att jävlas.
Maja blinkade.
– Stina ringde. Igen: ”Mamma, hur mår du?” Och hur mår man? Ingen aning. Förut – ingenting. Men nu… nu är jag inte säker.
Katten gnuggade huvudet mot hennes hand. Och Gunilla tystnade, för halsen blev trång igen.
Grannen Karin från våningen under tittade in på en kopp kaffe, såg Maja och slog ihop händerna:
– Gunilla! Du sa ju att aldrig, aldrig skulle du!
– Jag säger fortfarande att det bara är tillfälligt.
– Javisst, tillfälligt, flinade Karin och såg hur katten strök sig mot Gunillas ben. – Du har mat på tre ställen, en keramikskål och en klösmatta. Väldigt tillfälligt.
Gunilla vände sig mot fönstret så att Karin inte skulle se att hon log. Första gången på ett halvår.
Sen ringde Stina. Gunilla förstod inte varför hon berättade om katten. Det bara halkade ur. Kanske ville hon dela – för första gången på länge hade hon något att dela med sig av.
– Du har tagit in en katt? upprepade Stina. – Tja, det är ju nåt att syssla med, mamma.
Nåt att syssla med.
Gunilla la på luren och kände ilska. Riktig, het, levande ilska. Inte sårad – sårad var vanligt, som bomull, formlöst. Utan ilska. Den sortens ilska som får en att slå näven i bordet och skrika: ”Fattar du ingenting?!”
I december började allt rasa.
Maja åt mindre. Först märkte Gunilla inget – hon åt inte upp, det händer. Men sen rörde hon inte maten alls. Skålen stod full från morgon till kväll, och maten torkade fast i en brun skorpa. Maja låg i Gunnars fåtölj och rörde sig nästan inte. Bara andades – snabbt, ytligt, som om luften inte räckte.
– Hallå där, Gunilla satte sig på huk och tittade katten i ögonen. – Vad är det med dig?
Maja blinkade. Och vände nosen mot väggen.
Något brast inom Gunilla.
Hon hade aldrig varit hos veterinär. Gunnar hade haft hund som barn, men Gunilla – nej, aldrig, hon förstod sig inte på folk som släpade djur till doktorn, slängde pengar och nerver. ”Människor har inte råd med sin egen vård”, sa hon förr. För inte så länge sen.
Men nu stod hon i hallen med en bur. Den hade hon köpt dagen innan. Fyra hundra kronor på rea – plastig, med repig galler. Hon skulle stoppa in Maja, och katten gjorde inte motstånd. Det var det läskigaste. Förr hade den rivit, slingrat sig, fräst, men nu låg den som en trasa och bara tittade.
Veterinären ”Djurklinik i Skäggetorp”. Liten, trång, luktade medicin och blöt päls. Gunilla satt på en plaststol med buren i knäet och kände sig helt fel. Runt omkring henne unga besökare med renrasiga hundar, med fluffiga katter i dyra väskor. Och hon – en pensionär i gammal rock, med en sliten bur innehållandes en blandras med rivet öra.
Veterinären var ung. En riktig pojke, runt trettio, med glasögon och blå rock. Han hette Arvid. Han undersökte Maja, kände på magen och blev tyst. Ansiktet förändrades.
– Vad är det? frågade Gunilla.
– Vi måste göra ultraljud.
Han gjorde det. Förde givaren över Majas mage länge, knäppte med musen, rynkade pannan. Sen vände han sig mot Gunilla och började prata försiktigt, som man pratar med nån man tycker synd om:
– Hon har en tumör i buken. Operation krävs. Om vi inte gör den – två, tre månader, kanske lite mer.
– Vad kostar det? sa Gunilla.
– Nio tusen. Inklusive narkos och eftervård.
Gunilla nickade, tog buren och gick ut.
Nio tusen kronor Hennes pension. Hela. Utan en krona över.
Hon satte sig på en bänk utanför kliniken. December, svinkallt, fingrarna domnade. Maja i buren – tyst, stilla, bara ögonen glimmade genom gallret. Tittade. Bad inte, klagade inte, bara tittade.
Gunilla tog upp telefonen och ringde Stina. En signal, två, tre.
– Mamma, jag är på jobbet. Fort, tack.
– Stina, jag behöver hjälp. Katten måste opereras. Nio tusen.
Tystnad. Sen en suck. Och en röst som gjorde Gunilla kallare än decembervinden:
– Mamma, är du allvarlig? Nio tusen på en hemlös katt?
– Den är inte hemlös. Den är min.
– Mamma. Det är en katt. Bara en katt. Om den dör kan du ta en ny. De är fulla av dem på gatorna.
Gunilla blundade. Plötsligt såg hon en bild så klar – Gunnar i fåtöljen. Hur han bytte kanal och sa till henne: ”Gunilla, du är den mest envisa människan på jorden. Bestämmer du dig för något flyttar du berg.” Det sa han så ofta att hon blev arg. Men nu skulle hon ge vad som helst för att höra det en gång till.
– Mamma? Hör du?
– Jag hör, sa Gunilla. – Tack, Stina.
Och la på.
Tre dagar tänkte hon. Tre dagar är lång tid när nån där hemma håller på att dö.
Maja låg i fåtöljen och tynade. Som ett ljus. Åt en tesked i taget. Drack knappt. Slutat spinna. Gunilla satt bredvid, på golvet, på en gammal filt, och strök katten över huvudet – lätt, med fingertopparna.
– Jag sa ju att du var min. Och du är min.
På fjärde dagen steg Gunilla upp klockan sex. Klädde sig. Gick till posten. Stod i kön för pensionen – tre tanter före henne, alla med räkningar, alla långsamma, alla eviga.
Sedlarna låg i innerfickan, och Gunilla gick längs gatan med handen tryckt mot sidan, som om hon bar på något ömtåligt. På ett sätt gjorde hon det.
På veterinärkliniken la hon pengarna på disken. Händerna skakade – av kylan eller rädslan, hon visste inte.
– Jag har med mig katten för operation.
Arvid såg på pengarna, sen på Gunilla, sen på pengarna igen. Nickade. Sa inget onödigt. Bara:
– Prognosen är god. Om hon klarar narkosen blir allt bra.
Om.
Gunilla satte sig i korridoren. Plaststol, vit vägg, lukt av desinfektionsmedel.
Hon försökte minnas när hon senast väntat som nu. Kom på det. Tjugo år sen, på förlossningen. Stina födde sitt barn. Gunilla satt i korridoren – precis så här, på en stol, med väskan tryckt mot bröstet och väntade. Då blev allt bra. Barnet skrek, och världen blev en annan.
Dörren öppnades. En sköterska kom ut – ung, i grönt, med trötta ögon.
– Är du ägare till en brun-vit-svart katt?
– Ja, sa Gunilla och reste sig. Benen hade domnat, knäna knakade.
– Allt gick bra. Operationen är över. Din katt är en kämpe.
Gunilla nickade. Kunde inte säga något – halsen snördes åt. Hon bara nickade och nickade, och sköterskan la en hand på hennes arm:
– Mår du bra?
– Ja. Ja. Allt är bra.
Maja bars ut – insvept i blöjor, sömnig, med rakad mage och ett tunt ärr. Gunilla tog buren med båda händerna, tryckte den mot sig och gick mot utgången.
Hemma la hon för första gången katten i sin säng. På den sidan där Gunnar förut sovit. Maja låg på sidan, andades lugnt, och ärret på magen syntes som en tunn rosa tråd. Gunilla la sig bredvid, lade handen på den varma kattkroppen och viskade:
– Du är min.
Maja tillfrisknade sakta. Första dygnet låg hon bara, åt en droppe i taget, tittade med dimmiga ögon. Sen började hon lyfta huvudet. Och efter en vecka gick hon själv till skålen och åt upp allt. Gunilla stod i köksdörren och såg katten slicka den keramiska botten, och tänkte: det här är lycka. Fånig, småpengarna värd, på fyra ben.
I februari var Maja som förr. For runt som en tokig, slog ner saltkaret, vässade klorna på klösmattan – och genast på soffan, för det var sådan hon var. Gunilla svor, viftade med handduken, skrek: ”Vad är du för ett djur!”
Själv levde Gunilla nästan bara på havregrynsgröt och potatis. Karin kom med jämna mellanrum med en burk soppa eller en påse äpplen – ”överskott, ta det!”. Gunilla visste att det inte fanns något överskott hos Karin heller. Men hon tog. För stolthet är bra, men man måste ju äta.
I slutet av februari ringde Stina.
– Mamma, kolla kontot. Jag har fört över. Nio tusen.
Gunilla blev tyst. Sen:
– Varför?
– Därför. – En lång, tung paus. – Du gav bort hela pensionen för katten. Och du sa inget. Karin ringde.
– Karin… Gunilla blundade.
– Mamma, jag ska inte behöva få veta sånt från grannen.
Gunilla var tyst. Inte för att hon var sårad – för att hon inte kunde välja ett enda rätt ord bland tusen. Och hon valde det enklaste:
– Kom hem, Stina. Bara sådär. Bara kom.
Tystnad. En sekund, två.
– Jag kommer, mamma. På lördag.
Gunilla la på. Stod en stund. Sen satte hon sig i Gunnars fåtölj – för första gången på hela tiden. Bara satt. Och inget hände. Förutom att sätet var lite för brett för henne.
Maja hoppade upp i knäet, tryckte pannan mot handen och började spinna – högt, så att vibrationerna kändes ända in i kroppen.
Utanför föll snön. Gunilla satt och tittade ut, och njöt. Inte för att det inte snöat förut. Utan för att hon inte hade märkt det förrän nu.
