Mäklaren Maja Svensson lade på luren och stirrade på telefonen som om den vore skyldig.
Under tjugotvå år i yrket hade hon sålt lägenheter med skulder, med folk som vägrade flytta, med läckande rör och med utsikt över kyrkogården. En gång – med en papegoja som svor på tre språk. Men att en katt inkluderades i kontraktet som en belastning, det hade aldrig hänt.
– Okej, jag repeterar villkoren, sa hon till sig själv och bläddrade i blocket. – Två rum och kök, Odengatan, tredje våningen, sextiotvå kvadratmeter. Ägaren dog i januari. Arvingarna – son och dotter från Göteborg. Vill sälja snabbt. Katten tar de inte med, vill inte lämna till katthem, får inte avlivas. Katten ingår.
Hon suckade och lade till en rad i annonsen som skulle få vilken jurist som helst att rysa: »Katt ingår i priset. Priset är förhandlingsbart.«
Första visningen var på lördagen.
Maja Svensson öppnade dörren och släppte in en spekulant – en lång kvinna runt femtiofem i en grå kappa. Hon klev över tröskeln och stannade. Lägenheten luktade som det gör i hem där en ensam äldre person bott länge: lavendeltvål, gamla böcker, en aning valeriana.
– Gunilla Bergström, presenterade sig kvinnan utan att sträcka fram handen. Hon såg sig omkring. – Och var är den där… bonusen?
Katten satt på fönsterbrädan i vardagsrummet – stor, rödvit. Han stirrade på Gunilla utan att blinka, och i blicken fanns varken rädsla eller nyfikenhet. Bara ett trött, oändligt tålamod.
Så ser de ut som redan blivit övergivna.
Gunilla gick tyst runt i lägenheten. Förde fingret längs bokryggarna i hyllan – Strindberg, Lagerlöf, Moberg, upplästa till lösa pärmar. Kikade in i köket, där en avrivningskalender hängde på väggen, stillastående sedan den sjuttonde januari. På fönsterbrädan – tre krukor med torkade pelargonier. Och en skål. Ren, tom, stående precis på sin plats – vid vänstra bordsbenet på pallen.
– Får han mat? frågade hon utan att vända sig om.
– Grannen, sa Maja Svensson. – Tova Lindgren från portnummer trettiosex. Kommer två gånger om dagen. Arvingarna betalar henne. Inte mycket, men de betalar.
Gunilla gick tillbaka till vardagsrummet. Katten hade inte ändrat ställning – satt på fönsterbrädan med framtassarna instoppade och tittade ut på gården. Där svajade nakna februaripopplar i vinden, och en kvinna med barnvagn promenerade mellan dem.
– Vad heter han?
– Markus. Enligt arvingarna.
– Markus, upprepade Gunilla tonlöst.
Katten vände inte på huvudet.
Hon ringde tre dagar senare.
– Maja Svensson, jag har tänkt. Området är bra, tunnelbanan nära. Men priset är ändå över marknaden, även med… tillägget. Renovering behövs – tapeterna, linoleumet. Jag skulle ta den om ni drar av trehundra till.
– Jag kan försöka prata med dem.
Arvingarna drog av tvåhundra. Gunilla accepterade.
Pappersarbetet tog tre veckor. Gunilla kom till lägenheten två gånger till – med tumstock och block. Mätte väggarna, antecknade, funderade. Katten observerade. När hon andra gången satte sig på huk vid fönstret för att kolla elementet, hoppade han ner från fönsterbrädan, kom fram och satte sig bredvid – en halvmeter bort. Inte närmare.
– Hej då, sa hon till honom.
Markus blinkade. En gång, långsamt. Och vände bort huvudet.
Tova Lindgren från portnummer trettiosex visade sig vara en liten, torr kvinna med skrämda ögon. Hon väntade på Gunilla vid dörren den dag då övertagandeakten skulle skrivas under.
– Är du den nya ägaren?
– Det hoppas jag.
– Jag ska berätta om Markus. Nina Karlsson, den förra ägaren, Gud välsigne henne, hon tog hand om honom för tio år sedan. Han satt vid porten, i november, alldeles sönderriven. Hon tog in honom, matade upp honom. Sedan dess var han aldrig mer än ett stenkast från henne.
Tova tystnade och tillade tystare:
– När hon föll, slaganfall, mitt på köksgolvet, låg han bredvid. Ambulansen kom, de bröt upp dörren, och han låg vid hennes huvud. Och han gick inte därifrån.
Gunilla lyssnade, stående i dörröppningen, med ett knippe nya nycklar i handen. Tre nycklar. Två till låsen. En till brevlådan, som ingen längre skulle öppna.
– Han är inte elak, fortsatte Tova. – Han kliar inte, förstör inga möbler. Bara… han låter sig inte röras. Jag har matat honom i två månader, men han har aldrig kommit fram till mig. Han äter när jag går ut. Jag ställer fatet – och går ut. När jag kommer tillbaka är det tomt. Men med mig – aldrig.
– Han kanske är rädd.
– Han är inte rädd. Han väntar. Han sätter sig vid dörren och tittar. Varje kväll, vid sextiden. Nina kom alltid hem från promenaden klockan sex.
Gunilla flyttade in på lördagen. Hon hade inte mycket med sig, hon var van att leva kompakt. Tjugo år som sjuksköterska på hjärtintensiven, sedan en tjänst på mottagning, sedan nedskärningar, byte av lägenhet, en hyrd etta i Bredäng som fick knäna och själen att värka. Eget boende var en dröm så gammal att den nästan slutat vara en dröm och blivit bara en plan. Pengarna hade sparat i nio år.
Flyttgubbarna bar in soffan, två garderober, kartonger med porslin. Markus försvann. Gunilla hittade honom i städskrubben – han hade tryckt in sig bakom strykbrädan och satt där med utslagna öron, stor och orörlig.
– Jag förstår, sa hon till honom. – Det är svårt för dig. För mig med.
Hon ställde fatet vid vänstra bordsbenet på pallen, på samma plats som det gamla stått, och gick ut och stängde köksdörren.
På morgonen var fatet tomt.
En månad gick. De levde parallellt – inom samma väggar, men i olika världar.
Gunilla steg upp klockan sex, drack kaffe i köket, gick på sitt skift. Hon hade fått jobb på en vårdcentral på Sankt Eriksgatan, inte hjärtmedicin förstås, men efter ett års arbetslöshet fick man inte vara kräsen.
Markus kom ut i köket först när låset klickade. Det visste hon för att hon lade ett hårstrå – långt, grånande – tvärs över fatet på bordet. Varje kväll låg hårstrået på golvet. Alltså åt han.
På kvällarna satt hon i fåtöljen vid fönstret och läste – samma böcker från hyllan, som varit Ninas. Strindberg visade sig vara full av blyertskommentarer: med tunn, noggrann handstil stod utropstecken i marginalen, ibland ett enda ord: »ja«, »precis«, »och jag med«. Gunilla läste dessa kommentarer och kände en märklig, inte sorg, nej. Igenkänning. Som om kvinnan hon aldrig sett hade tänkt som hon.
Markus satt under tiden i hallen. Inte i rummet – i hallen. Vid ytterdörren. Varje kväll, precis klockan sex. Väntade.
I slutet av mars blev Gunilla sjuk. Influensa slog ner över en natt – fyrtio graders feber, ont i halsen, värk i varje led. Hon ringde till jobbet, tog paracetamol och lade sig. Orkade inte stiga upp för att äta. Orkade inte stiga upp för att mata katten heller.
– Markus, ropade hon från sovrummet med hes röst. – Förlåt. Orkar inte nu.
Tystnad.
Hon sjönk in i en tung, klibbig sömn med brusande huvud. Vaknade av att något tryckte på benen. Inte hårt. Bara tyngd – varm, jämn, levande.
Markus låg vid fotändan av sängen. Rullad ihop, och han tittade på henne utan att blinka, allvarligt, uppmärksamt. För första gången på en månad var han inte i hallen, inte i städskrubben, inte bakom strykbrädan. Han var här.
Gunilla rörde sig inte. Var rädd – om hon rörde sig skulle han gå. Hon bara såg på honom, och han på henne, och mellan dem fanns den tystnad där ord inte behövs, för allt är redan sagt.
– Du kan det här redan, viskade hon.
Markus lade öronen bakåt, sänkte huvudet på tassarna och slöt ögonen.
Han gick inte.
Tre dagar var hon sjuk, och tre dagar låg han vid hennes fötter. Han gick bara till fatet, hon tvingade sig ändå upp för att hälla i torrfoder, och kom tillbaka. På tredje dagen, när febern sjunkit och Gunilla satt i köket insvept i en filt med en kopp buljong, hoppade Markus upp på pallen. Satte sig bredvid. Och började spinna.
Tyst, lite raspigt, som om han glömt hur och nu mindes.
Gunilla ställde ner koppen. Tog av sig glasögonen. Räckte fram handen – långsamt, med handflatan uppåt.
Markus nosade på hennes fingrar. Och tryckte pannan mot handflatan.
Hon grät. Inte av rörelse, hon var inte den som gråter av rörelse. Hon grät för att hon plötsligt förstod en enkel, klar sak: hon hade köpt ett annat liv med andras böcker och andras katt, för att hennes eget inte räckte till. Och han hade stannat kvar i ett annat liv med en annan kvinna, för att ingen annan ville ha honom. Två belastningar. Två överflödiga varelser som ingick i priset.
Och nu satt de i köket bredvid varandra, och den ene var femton kattår, den andra femtiosju människoår, och de hade båda det varmt tillsammans.
Markus spann, och Gunilla höll handen på hans stora, tunga huvud och tänkte att det kanske var detta – när man inte väntar, inte söker, inte ber. Och det kommer.
I maj rev Gunilla ner de gamla tapeterna, de där med små bruna blommor som gjorde lägenheten mörkare än den var. Målade väggarna i varm mjölkvit. Linoleumet lät hon tills vidare vara – pengarna räckte inte till allt på en gång, men det spelade ingen roll längre. Lägenheten hade slutat vara främmande. Hon märkte inte själv när det skedde.
Ninas böcker stod kvar i hyllan. Gunilla lade till sina egna – några få, en och en halv dussin. Strindberg med blyertskommentarerna stod på sin plats. Ibland öppnade hon honom på kvällen och läste inte novellen, utan marginalerna – andras »ja«, »precis«, »och jag med«. Och nickade.
Pelargonierna hade hon slängt redan första dagen – de var döda, inget att göra. Och först nu planterade hon nya. Ställde dem på samma fönsterbräda där Markus suttit den första visningen. Nu satt han där mer sällan. Oftare i fåtöljen bredvid henne. Eller i knät, om kvällen var lång och boken bra.
Klockan sex gick han inte längre till dörren.
I juni mötte Maja Svensson, mäklaren, henne av en slump på ICA vid Odengatan. Gunilla stod i kön med kattmat och en påse filmjölk.
– Hur går det med lägenheten? frågade Maja Svensson. – Ångrar du dig?
– Nej.
– Och katten?
Gunilla tystnade. Flyttade kattmatsförpackningen från ena handen till den andra.
– Vet du, Maja Svensson, sa hon, – de borde inte ha sänkt priset. De borde ha höjt det.
Maja Svensson skrattade. Men Gunilla gjorde inte det. Hon skämtade inte.
Hemma väntade Markus. Han satt i hallen, vid hennes tofflor. Det var hans nya plats. Och när låset klickade, lyfte han huvudet och blinkade en gång, långsamt.
Så möter man dem som man längtar efter.
