Valborg Sjöberg stod vid fönstret och såg hur frosten ritade mönster på glaset. Minus tjugo lovade de. Kanske mer.
Hon lyssnade.
Nerifrån – röster. Sedan ett rop:
– Till kvällen! Hör ni?! Till kvällen ska katten vara borta!
Per Johansson. Ordföranden i föreningen.
Valborg gick från fönstret, svepte sjalen om sig och steg ut i trapphuset. Gick ner till första våningen. Där stod redan grannarna – några i tofflor, några i öppen jacka. Alla tysta, stirrade på Per Johansson, och han stod mitt i portgången, röd och upphetsad, och pekade i ett hörn.
Där, på elementet, låg en röd katt hoprullad.
Mager. Med ett rispat öra. Han darrade.
– Där! – röt ordföranden. – Där har vi er herrelösa katt! Hår överallt! Stank! Jag ansvarar för ordningen, och här har ni inrättat ett härbärge!
– Per Johansson, – sa tant Zara från tredje våningen tyst, – han stör ju ingen.
– Stör inte?! – Per Johansson vände sig mot henne så tvärt att kvinnan tog ett steg bakåt. – Vem var det som klagade på att håret fanns överallt?! Vem sa att det kom loppor från honom?! Tror ni jag sitter här och leker?!
Tant Zara såg bort.
Valborg Sjöberg knöt händerna.
Hon ville säga något. Ville. Men halsen snördes åt, och orden fastnade någonstans inuti.
– Kort sagt, – avbröt ordföranden, – klockan sex i kväll – inte ett spår av honom här. Tar ni inte bort honom själva – slänger jag ut honom. Uppfattat?
Han såg på alla. Ingen svarade.
– Uppfattat, säger jag?!
– Uppfattat, – muttrade någon av männen.
Per Johansson nickade, slog igen dörren och gick.
Grannarna skingrades långsamt, suckande.
Och katten låg kvar på elementet – en röd boll som inte ens förstod att de tänkte kasta ut honom i kylan.
Valborg Sjöberg gick upp till sig på fjärde våningen. Stängde dörren. Slog sig ner i köket och stirrade in i väggen.
Ikväll skulle det bli minus tjugo.
Han skulle frysa ihjäl.
Det visste hon säkert.
För en gång om vintern hittade hon en sparv under porten – liten, frusen, med vingarna tryckta mot kroppen. Hon tog med den hem, värmde den, men det var för sent. Alldeles för sent.
Valborg reste sig, gick till fönstret.
– Herregud, – andades hon tyst, – vad ska jag göra.
Valborg satte sig igen. Händerna darrade.
Hon var rädd. Rädd för bråket. Rädd att Per Johansson skulle börja skrika. Att grannarna skulle vända sig bort. Att de skulle kalla henne galen.
Men mest av allt var hon rädd att föreställa sig den röda bollen liggande i en snödriva – stel, med öppna ögon.
Valborg Sjöberg gick ner mot kvällen.
Katten låg fortfarande på elementet. Han lyfte huvudet när hon kom. Såg på henne – med gula, vaksamma ögon.
– Varför är du här? – mumlade hon. – Har du ingenstans att ta vägen?
Katten teg.
Valborg sträckte fram handen – strök över hans rispiga rygg. Han ryckte till, men gick inte undan. Spann tyst.
Hon gick upp till sig igen.
Halv sex hördes åter röster i trapphuset. Valborg kikade ut i hallen – öppnade dörren en glipa.
Per Johansson stod nere. Bredvid honom – två män från grannporten. En höll en säck.
– Där är han, den parveln, – sa ordföranden och nickade mot katten. – Ta honom.
Mannen med säcken steg fram.
Och just då – som på beställning – kom grannen Zara ut från sin lägenhet. Fick syn på dem, stannade.
– Vad gör ni?
– Ser du inte? – fräste Per Johansson. – Städar upp, som vi kom överens om.
– Per Johansson, kanske inte? – sa tant Zara tyst. – Kanske någon tar honom?
– Vem tar honom?! – röt han. – Du?! Eller alla andra som bor här och tiger?! Nej! Det är jag som får städa upp igen!
Tant Zara såg bort.
– Just det, – väste ordföranden.
Valborg stod högst upp och lyssnade. Hjärtat bultade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet.
Nere kastade mannen säcken över katten. Han skrek – vilt, förtvivlat. Revs. Men de stoppade ändå in honom och knöt ihop.
– Det var det, – sa Per Johansson. – Bär den till soporna. Klarar han sig själv, om han är klok.
Männen bar säcken mot utgången.
Dörren slog igen.
Valborg släppte dörrhandtaget. Händerna skakade. Benen vek sig.
Hon gick tillbaka till köket. Satte sig. Stirrade in i väggen.
Men efter en minut – for hon upp.
Grep ytterrocken. Slet på sig stövlarna. Slog sjalen om sig.
Sprang ut i trappan.
For ner – så fort att hon nästan ramlade i kröken.
Slet upp porten.
Valborg sprang mot soporna.
Säcken låg i en snödriva bredvid soptunnan.
Hon knöt upp den. Händerna darrade – knuten gav inte med sig.
Säcken gick upp.
– Lever, – flämtade Valborg. – Lever, gudskelov.
Hon tog upp katten – han var lätt, nästan viktlös. Tryckte honom mot bröstet, gömde honom under rockens skört.
Sprang tillbaka.
I portgången – åter röster.
Per Johansson stod vid brevlådorna. Rökte. Fick syn på henne – med katten i famnen – och ansiktet vred sig.
– Vad håller du på med?! – skrek han.
Valborg stannade. Hämtade andan.
– Jag tar honom, – sa hon. Rösten darrade, men orden var tydliga.
– Vart tar du honom?! – Per Johansson steg mot henne. – Jag sa – inte ett spår av honom!
– Ni sa – inte i portgången, – Valborg höjde hakan. – Så jag tar honom. In i lägenheten. Till mig.
– Är du helt från vettet?! – han petade fingret mot hennes bröst.
Valborg gick upp till fjärde våningen.
Klev in i lägenheten. Stängde dörren.
Slog sig ner på golvet – fortfarande i ytterrock och stövlar.
Katten låg i hennes knä. Öppnade ett öga – såg på henne.
– Nu, – viskade Valborg. – Nu. Nu är du hemma.
Händerna darrade. Tårarna rann nedför kinderna.
Men inuti – för första gången på många år – var det varmt och lugnt.
En vecka senare kom Per Johansson till Valborg.
Han knackade på dörren – lågmält, nästan skyggt.
Hon öppnade. Blev förvånad.
– Ni? Vad har hänt?
Han stod på tröskeln – utan jacka, i en gammal tröja.
– Får jag? – frågade han.
Valborg nickade. Släppte in honom.
Per Johansson gick ut i köket. Satte sig. Katten hoppade ner från fönsterbrädan, nosade på hans skor och försvann in i rummet.
– Te? – föreslog Valborg.
– Nej tack.
Han teg en stund. Sedan suckade han.
– Jag kom inte för att be om ursäkt, – Per Johansson suckade. – Ville bara säga. Att du gjorde rätt.
Han reste sig. Gick mot dörren.
– Per Johansson, – ropade Valborg efter honom.
Han vände sig om.
– Kanske ett te ändå?
Han stannade upp. Sedan nickade han.
– Gärna.
De satt i köket – drack te, teg. Katten hoppade upp i Valborgs knä. Spann.
– Vad heter han? – frågade ordföranden.
– Rasmus, – log Valborg. – Bara Rasmus.
Per Johansson nickade. Drack ur teet. Resign sig.
– Ja, jag går nu.
– Per Johansson, – ropade Valborg igen. – Om du vill, titta in. På en kopp te.
Han såg på henne. Log snett.
– Jag gör det.
En månad gick. Sedan en till.
Rasmus lade på hullet. Pälsen glänste. Örat läkte. Han sov på fönsterbrädan – där solen sken om mornarna.
Grannarna vande sig. Tant Zara kom ibland med fiskrens. Nina bjöd på gräddfil. Till och med mannen från femte våningen kom en dag med en klösbräda.
– Hittade den vid soporna, – sa han. – Verkar hel.
Valborg Sjöberg tog emot gåvorna – och blev alltid förvånad.
Utanför fönstret föll snön. Frosten ritade mönster på glaset.
Men i lägenheten var det varmt.
Och i själen – också.
