Kajsa Lundgren såg honom halv åtta på morgonen.
Anders stod vid hissen och höll en katt. Han tryckte den mot bröstet med båda händerna. Katten var grå, fläckig och lite tunn på ena sidan, och den luktade källare så starkt att Kajsa tog ett steg tillbaka.
– Herregud, sa hon. – Vad är det där för nåt?
Anders svarade inte. Han pratade nästan aldrig med grannarna. Tryckte på hissknappen och bara stirrade på displayen.
– Var har du grävt fram den där, sa hon, mer som ett konstaterande än en fråga. – Den är ju helt smutsig. Ska du ta med den hem?
– Jag har letat efter honom i fem månader.
Hissen kom. Anders gick in. Tryckte på fyran.
Kajsa stod kvar i trapphuset och såg dörrarna stängas. Men ansiktet på Anders var väldigt glatt. Han släppte inte katten med blicken, och rättade försiktigt på tassarna när den rörde sig.
Sen sa hon till grannen på femte våningen att han såg konstig ut.
Men varför – det fick hon veta senare.
Lapparna dök upp i september. Små, utskrivna på vanligt papper, med ett foto. På bilden var en katt. Grå, randig, morrhåren kortare på ena sidan än den andra. Under stod det kortfattat ”Borttappad” och ett telefonnummer.
Anders satte upp dem själv. Tidigt på morgonen, innan jobbet, gick han ut med en rulle tejp och en bunt lappar. Han gick runt stolpar, anslagstavlor, väggar vid affären. Fingrarna frös, tejpen fastnade dåligt i kylan, han fick trycka längre än vanligt.
Måns försvann i slutet av augusti. Kom bara inte hem på kvällen. Fönstret i köket stod öppet.
Hemma vid elementet stod en skål. Anders tog inte bort den.
Telefonsamtalen kom de första två veckorna.
Folk rapporterade grå katter. Randiga katter. En röd katt som någon ändå tyckte att de skulle föreslå. Anders åkte på vartenda samtal. Tittade, skakade på huvudet, tackade. Åkte tillbaka.
Tredje veckan ringde en kvinna från Byggaregatan, sa att hon sett en liknande vid garagen. Anders åkte dit på kvällen, efter jobbet, redan i mörkret. Han gick mellan garagen med ficklampan från mobilen, lyste under dörrar, ropade. Ingen kom ut. Bara en annan katt, svart, tittade på honom under en port och försvann tillbaka in i mörkret.
I oktober skaffade han ett block.
Han skrev upp adresser han åkt till. Namn på personer som ringt. Datum. Ibland korta anteckningar – ”grå men yngre”, ”fel färg”, ”ägare hittade”. Sidorna blev fler. Anders bläddrade i blocket ibland på kvällarna, utan att läsa, bara bläddrade.
En kollega på jobbet, Erik, frågade en gång vad det var med honom.
– Inget, sa Anders.
– Just precis, sa Erik, och frågade inte mer.
November var fuktig, det blev mörkt tidigt.
Anders utökade sökområdena. Gick genom gårdar ett kvarter bort, två kvarter bort. Klev in i främmande trapphus, tittade på fönsterbrädor, under trappor. Ibland frågade han folk på gården. De flesta skakade på huvudet utan att stanna. En gammal dam vid tredje porten sa att hon sett en liknande vid transformatorstationen i september, men hon mindes inte säkert.
Anders tackade. Gick fram till transformatorstationen. Stod där. Ingen, såklart.
Kajsa fick tag på honom i trapphuset en gång och sa att det räckte nu, fem månader hade gått, han borde skaffa en annan. Hon menade inget illa.
– Ingen annan, sa Anders.
– Onödigt, sa hon.
Han nickade och gick mot trappan. Kajsa såg efter honom och tänkte att folk verkligen kan köra slut på sig själva för några katters skull.
I december slutade samtalen nästan helt.
Lapparna hade blivit fuktiga, gula, lossnat på sina håll. Anders satte upp nya. Skrev ut nya, gick ut på morgnarna med tejprullen. Han hade lärt sig hålla rullen under armen och dra av med ena handen medan den andra tryckte fast lappen.
Tredje januari hörde han ljudet.
Tyst. Knappt hörbart. Någonstans bakom dörren till källaren, den under första porten. Anders stannade. Lyssnade. Ljudet kom inte igen.
Han stod en minut. Sen gick han och hämtade nyckeln hos fastighetsvärden.
Fastighetsvärden, Sven, letade länge efter nyckeln, hittade fel, sen hittade rätt. Frågade vad Anders hade förlorat i källaren. Anders berättade. Sven såg på honom som man ser på någon man inte ska bråka med, och gav honom nyckeln.
Dörren gick upp med ett knirr, det luktade fuktig betong, gammalt trä och något annat. Anders tände ficklampan och klev in.
Källaren var lång och låg.
Anders gick långsamt, lyste under rör, bakom gamla lådor, längs väggen. Ljusstrålen fångade en rostig cykel utan hjul, en trave brädor, någons bortglömda campingstol med insjunken sida. Det luktade fukt och kalk. Någonstans droppade det, sällan och jämnt, som en klocka.
– Måns, sa Anders.
Tyst. Inte ett rop, mer som en kontroll, som man kontrollerar mörkret innan man går in i det.
Inget svar.
Han gick längre, förbi en elcentral med sladdar, förbi gamla element staplade längs väggen. Ficklampan rörde sig sakta. Anders hade bråttom inte. På fem månader hade han lärt sig att inte ha bråttom där det var lönlöst.
– Måns.
Tystnad igen. Bara droppandet. Bara rörens brummande ovanför, varma, täckta av damm.
Han nådde den bortre väggen och stannade. Lyste i ett hörn. Där fanns lådor, tre eller fyra, staplade på varandra, och mellan dem och väggen var ett mörkt utrymme, smalt som en springa. Anders satte sig på huk. Lyste in.
Två ögon reflekterade ljuset.
Han rörde sig inte. Bara stirrade. Hjärtat gjorde något konstigt, inte högt, men påtagligt, som om det hoppade över ett slag och sen hann ikapp.
– Måns, sa han. Väldigt tyst.
Ögonen försvann inte. Men katten kom inte heller ut. Den satt i springan mellan lådorna och väggen och tittade på ljuset från ficklampan. Anders sänkte strålen lite åt sidan för att inte blända. Sen satte han sig på golvet. Rätt på betongen, utan att tänka på kläderna, utan att tänka på något.
Bara satte sig. Och började vänta.
Han visste inte hur lång tid som gick.
Det var kallt. Betongen sög värmen genom jackan snabbt och jämnt. Anders rörde sig inte. Han höll ficklampan åt sidan, så att det inte blev helt mörkt i springan, men inte rakt i ögonen heller. Ibland sa han något tyst. Inte för att kalla, inte för att övertala. Bara pratade, som man gör när man vill att rösten ska finnas där.
– Kallt här hos dig, sa han. – Fem månader. Jag trodde inte du var här.
Inget ljud från springan.
– Jag har varit överallt. Åkte till Byggaregatan, på natten. Där är garage, du vet inte. Block fullskrivet.
Det droppade någonstans i mörkret. Rören brummade.
– Skålen står hemma. Jag tog inte bort den.
Han hörde ett prassel innan han såg rörelsen. Katten kom ut ur springan långsamt. Inte rakt mot Anders, först åt sidan, längs lådorna, nosade i luften, stannade. Anders rörde sig inte. Tittade. Katten var mager. Ena sidan tunn, pälsen hade inte växt ut överallt. Morrhåren kortare på ena sidan. Den vänstra.
Det var han.
Katten tog ett steg till. Sen ett till. Sen gick den fram till Anders ben och tryckte huvudet mot hans knä. En gång. Som om den kollade. Och blev stående bredvid.
Anders lyfte inte handen direkt. Bara satt där. Försiktigt, långsamt, lade han handflatan på kattens huvud. Måns flyttade sig inte. Han bara kisade, och det var något så enkelt i det att Anders fick en klump i halsen.
Han grät inte. Bara satt på den kalla betongen i källaren under sitt eget hus och höll handen på huvudet på katten han letat efter i fem månader. Och katten stod bredvid och teg. Han hade alltid varit fåordig.
Att resa sig var svårare än att sätta sig.
Benen hade domnat, och Anders reste sig långsamt, stödde sig mot lådorna. Måns tog ett steg tillbaka, iakttog. Anders rätade på sig, stod still. Han hade läst att katter kan bli vilda, glömma människor på bara två veckor. Och här – fem månader. Sen satte han sig på huk igen, redan på två fötter, och tog upp katten i famnen.
Måns gjorde inte motstånd. Han var lätt, mycket lättare än han varit. Anders tryckte honom mot bröstet och kände hur det lilla snabba hjärtat slog under handflatan.
De gick tillbaka samma väg. Förbi campingstolen, förbi den rostiga cykeln, förbi elcentralen. Anders höll ficklampan i en hand, den andra höll om katten. Måns rörde sig inte. Bara flyttade tassarna en gång för att få det bekvämare, och blev sen stilla.
Vid dörren stannade Anders.
Sen tryckte han upp dörren och gick ut.
På gården var morgon. Grått, januarigrått, utan sol. Snön låg gammal och packad, med svarta spår längs gången. Anders kisade mot ljuset.
Han stod vid dörren och höll Måns.
Det var då Kajsa såg dem.
Hemma var det varmt.
Anders tog av sig skorna i hallen utan att släppa katten. Sen satte han äntligen ner den på golvet, försiktigt, som man ställer ner något skört. Katten satte genast nosen i golvet och gick längs väggen. Långsamt, med stopp. Nosade på golvlisten, på hörnet, på bordsbenet. Kollade.
Anders stod och tittade.
Måns gick till köket. Stannade vid dörren, viftade på örat. Sen gick han in. Anders följde efter.
Skålen stod vid elementet, där den alltid stått. Tom, ren, lite dammig vid kanten. Katten gick fram till den, nosade. Stod över den en sekund. Sen gick han därifrån och satte sig vid elementet bredvid, tryckte sidan mot den varma metallen.
Anders öppnade kylskåpet. Där fanns lite kokt kyckling. Han tog en bit, la i skålen. Händerna lydde inte riktigt, fingrarna hade inte tinat upp än.
Måns åt långsamt. Inte glupskt, som hungriga djur, utan försiktigt. Anders satt bredvid på golvet, ryggen mot väggen. Tittade.
Måns gick sen runt hela lägenheten. Kollade varenda vrå, varenda rum, varenda fönsterbräda. Sen gick han tillbaka till vardagsrummet, hoppade upp i soffan och rullade ihop sig där han alltid sovit förr. Vänster om kudden, vid armstödet.
Anders släppte honom inte med blicken.
Fem månader hade han letat, frusit vid stolpar, åkt på andras samtal, gått med ficklampa mellan garage. Och Måns hade suttit i källaren under första porten. Tjugo meter från dörren. Vad hade han ätit? Förmodligen möss. Hur länge hade han klarat sig om inte Anders av en slump hade hört hans svaga jamande.
Anders kunde ha tänkt på det länge. Men han gjorde inte det.
Han släckte ljuset i hallen, gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan bredvid katten. Måns öppnade ett öga, tittade, och stängde det igen. Utanför fönstret blev det mörkt.
Alla var hemma.
