**Dagbok, 22 juni 2026**
Jag älskar dig inte längre, Alva sade jag bestämt. Jag har tänkt länge, vägt för och nackdelar, och kom fram till att det helt enkelt inte finns någon kärlek kvar.
Vi satt vid köksbordet. Jag, Lennart, med händerna vilande på benen, Alva stod vid fönstret och tittade ut på den gråa himlen.
Jag har vetat det här ett tag, Lennart svarade Alva med en sorgsen suck.
Ett tag? överraskade jag. Så tidigt?
Blev du förvånad? Hon öppnade fönstret, andades in den kyla som kröp in och log sedan när hon stängde det igen.
Nej, men Jag trodde du inte hade insett det svarade jag med ett bittert leende. Då blir det enklare, Alva. Vi måste gå skilda vägar.
Är du säker på att du verkligen vill det? frågade hon. Tänker du att det är rätt? Vi har ju varit gifta i flera år och har ett barn.
Jag kommer att betala underhållsbidrag, det är klart sade jag. Dessutom vill jag hjälpa er ekonomiskt, så du kan räkna med mig. Jag förväntar mig inget av dig, Alva.
På vilket sätt menar du att du inte vill ha något av mig? undrade hon.
Jag menar att jag inte tänker kräva vår lägenhet eller dela upp egendomen svarade jag och stirrade på den tomma bänken.
Menar du den lägenheten i Västerås och stugan i Väsby som du köpte innan vi gifte oss? Alva frågade. Du tänker alltså inte dela dem?
Precis, Alva svarade jag. Jag är högre än så. Om någon med mindre hjärta hade stått i min position hade han ryckt er på slak lina, Alva.
På slak lina? upprepade hon förvånat.
På slak lina, Alva, på slak lina insisterade jag. Jag skulle ha lämnat dig och vår dotter utan någonting. Men jag tänker inte göra så. Allt får ni behålla. Jag vill inget. Så är jag, med ett kristallklart hjärta.
Tack, Lennart sa Alva. Du är en riktig man, till skillnad från vissa.
Vissa? undrade jag och lyfte blicken mot kylskåpet.
De där som inte har ett så rent hjärta som du förklarade Alva.
Ah, de förstod jag vem hon syftade på och tittade på diskbänken, där tallrikar stack som snöboll. Jo, det finns många män som förnedrar den ädla titeln. Du tror det inte, men så finns det exemplar som får en att häpna! Hur ofta ser man sådana på jorden?
Alva log snett, stod kvar vid fönstret och såg regnet som just börjat ösa ner.
*Jag älskar när regnet faller och huset är tyst, varmt och lugnt*, tänkte jag.
Jorden, Lennart, den bär alla. Männen de varierar, sa Alva.
Vad menar du, Alva? De varierar, ja ropade jag glatt och stirrade åter på bordet. Låt mig berätta en sak. På mitt kontor jobbar en kille, och han är en riktig karaktär. Föreställ dig, när han gick ifrån sin fru
En annan gång, Lennart, berätta då avbröt Alva. Jag har inte tid nu. Har du något mer att säga om oss? Eller är du klar?
Ja, ja, självklart svarade jag. Det finns mer. Det viktigaste är här.
Jag lyssnar, Alva fortsatte att stirra ut genom regnet.
Alva sade jag, med blicken på bordet jag går, lämnar allt till dig och vår dotter, men jag har en sista begäran.
En begäran?
Skulle du kunna ge mig femhundratusen kronor? la jag fram. Jag lovar att betala tillbaka. Ett hedersord.
Femhundratusen? skakad hon. Är du säker på att det räcker?
Jag är säker, lilla Alva svarade jag. Jag har räknat.
Du har räknat? hon log sarkastiskt. Trots allt!
Du skämtar, Alva, men det är ingen lek. Åtta år i äktenskap ger inte så mycket, och jag har inga krav på dig.
Nej svarade hon. Jag går inte med på det. Det är för mycket. Jag ger dig inte femhundratusen.
Hur kan du inte ge? frågade jag förvånat. Femhundratusen, du menar?
Jag ger inget svarade hon bestämt.
Hon gick bort från fönstret och satte sig vid bordet.
*Vilken nyhet!* tänkte jag. *Inget ger hon. Så här får jag ett sårligt hjärta, men hon… Vad gör jag nu? Vad har jag kvar om inget kommer? Vad säger jag till Karin?*
Så du ger inget, Alva?
Inte en krona.
Kanske trehundratusen?
Inte en enda krona.
Hur kan det gå så här? frågade jag förbryllad. Du ger inget och det är slut?
Jag ger inget. Så är det, Lennard.
Jag trodde…
Om du verkligen vill ha trehundratusen, är det för mycket, men femtiotuskan?
Du tröttar ut mig, Lennart svarade Alva.
Så vad gör du då? sa jag efter en kort paus. Om du lägger fram det så här
Vad du vill, det är upp till dig svarade hon. Rättigheter gillar man när man försvarar dem, särskilt på en annan plats.
Vem tar initiativet till skilsmässan, du eller jag? frågade jag bestämt.
Vilken skilsmässa, Lennart, vakna upp! svarade Alva. Vi har redan blivit skilda.
Hur kan det vara? ropade jag. Varför vet jag inget?
Du lämnade hemmet för tre år sedan och ringde bara tre gånger. Första gången sa du att jag inte skulle oroa mig. Andra gången att du hade stora problem. Nu, tredje gången, bara för att säga att du inte längre älskar mig och vill ha femhundratusen.
Jag behövde tid att tänka, Alva förklarade jag. Jag försökte rädda familjen. Men hur kan du ha skilt dig utan mig? Jag förstår inte.
De skickade kallelser till din bostadsadress, men du dök inte upp.
Jag gick medvetet förbi domstolen svarade jag. Jag trodde att om jag inte var där så gick det inte att skilja oss. Men nu är vi ändå…
Så ja, vi är skilda.
Hur kan man beröva någon sin maka och barn utan att personen är närvarande?
Om du inte ville vara där, vem kan annars skylla på? svarade Alva. Bara dig själv.
Jag ogillar all den där juridiska cirkusen, Alva sa jag. Du vet att jag inte tål drama och tvister, särskilt inte med främlingar. Det är min princip.
Hon förstod och tog beslutet, och så skiljde hon oss.
Vem är “hon”?
Domaren, naturligtvis.
Ah, ja, domaren insåg jag. Så det var domaren.
Har du insett att vi inte längre är man och hustru?
Ja, jag har förstått. Så nu är allt…
Allt.
Så allt är slut. Det är som en gammal saga, som man säger. Men hur gick det egentligen till vid domstolen?
Det gick bra, Lennart. Inga utomstående var med, bara våra egna.
Att ha bara sina egna är bra. Jag vet ju hur jag känner för att låta främlingar veta om våra problem. Om alla är våra, är det okej. Och domaren? Sträng eller mild?
Hon var lugn, inget gnäll. Hon tänkte ofta på mig.
Verkligen? frågade jag. Vad sa hon?
Hon undrade var du var.
Vad svarade du då?
Jag svarade att jag inte visste.
Och hon?
Hon frågade om jag var arg.
Varför skulle hon vara arg?
Hon sa att hon inte behövde någon ilska. Den här gången kunde hon gå utan mig. Så hon skilde oss. Varför femhundratusen, Lennart?
Jag ville renovera vår lägenhet svarade jag. Jag trodde att vi med Karin hade en stabil relation, att vi älskade varandra. Jag har inte berättat om Karin för dig?
Nej.
Hon är en bra kvinna. Hon har också gått igenom en skilsmässa. Jag berättade för dig när
Du ringde mig men sa inget om Karin.
Men vi har en god vänskap. För ett år sedan födde hon en dotter. Vi har två barn nu. Jag tänkte förbättra vår trevåningslägenhet på Engelbrektsgatan, byta ledningar, värme, renovera köket. Du vet hur gamla hyreslägenheter byggdes på 70talen.
Jag vet.
Karin föreslog att du skulle be din mamma om pengar till renoveringen. Annars tar vi mer från dig.
Ville hon skrämma mig?
Ja, men du förstår, Karin är en bra människa. Det är bara så här nu. Vi har ingen annan källa till pengar.
Skynda inte med renoveringen, Lennart rådde Alva.
Varför inte, lilla Alva?
För den där lägenheten på Engelbrektsgatan köptes i vårt gemensamma äktenskap, så hälften tillhör mig enligt domen.
Du vågar inte, Alva svarade jag. Efter att jag sagt att jag lämnar allt till dig och vår dotter Så här går det inte. Jag kommer med ett rent hjärta, men vad får jag tillbaka?
Jag kan köpa din andel, sälja min, eller erbjuda dig en liten enrumslägenhet på femvåningsbyggnaden vid Storgatan, första våningen, med fin renovering föreslog Alva. Ditt val.
Är det allt? ropade jag. Det är allt du kan erbjuda mig och Karin? Vi har ett barn. Tänkte du på honom?
Om du fortsätter att vara otrevlig säljer jag min andel till den första som kommer, och du får bo i en hyreslägenhet med mig och barnet.
Jag såg på den smutsiga disken, den slitna kylskåpsdörren, de spruckna takpjäserna, det fläckiga golvet och de gamla fönstren från sovjetisk tid. Jag tänkte på den trasiga tv:n, på vad som händer i badrummet och toaletten, och tårarna hotade att rinna.
Jag går med på det viskade jag lågt.
*Slutet på min dagbok*.
