Vet du, jag har alltid trott att dejting efter femtio är för folk med fasta åsikter, livserfarenhet och åtminstone grundläggande hyfs. Jag har inga illusioner om prinsar på vita hästar längre.
Jag är femtiofem, jobbar, har en vuxen dotter, en egen mysig lägenhet och ett ganska harmoniskt liv. Men ibland längtar man efter lite mänsklig värme. Gå på teater, dricka kaffe, prata om en bok man läst.
Det var med de tankarna jag registrerade mig på en dejtingsida. Bland alla konstiga meddelanden och direkt pinsamma förslag stack Valter ut med sin behagliga normalitet.
Han var femtioåtta. På bilderna en vältrimmad man i prydlig kavaj, framför en sommarpark. I brevväxlingen var han artig, strödde komplimanger, berättade om sitt jobb som ingenjör och sin kärlek till klassisk musik.
Efter en veckas smsande möttes vi på ett café i Stockholm. Valter var precis som på bilden: stilig, med lite grå stänk i håret, ett bra språk. Han drog artigt ut stolen åt mig, beställde två koppar cappuccino (men tackade nej till kaka, sa att han höll koll på sockret) och pratade hela kvällen om hur viktigt det är att bevara traditionella värderingar i vår tid.
– Jag är av den gamla skolan, Kerstin, sa han och såg mig djupt i ögonen. – För mig är kvinnan en musa. Mannen ska vara försörjare och beskyddare. Jag står inte ut med dagens mode med delad nota. Man ska fria vackert.
Det lät som musik. Vi träffades två gånger till, promenerade längs Skeppsbron, pratade mycket. Och så kom helgen, och vädret slog om totalt. Ett iskallt novemberregn öste ner.
– Kanske jag skulle titta förbi på middag? sa Valter med sin sammetsröst i telefon. – Vi sitter inne i värmen och umgås. Jag kommer så klart inte tomhänt! Fixar allt på bästa sätt. Bara du står för myset och leendet.
Jag, som en normal svensk kvinna, litade inte på “bara leendet”. Från morgonen satte jag igång med storstädning. Sen åkte jag till ICA Maxi: köpte fin nötkött, färska grönsaker, ostar, ett dyrt surdegsbröd. La ner tre timmar vid spisen.
Tillagade ugnsbakad oxfilé med plommon – min paradrätt som ingen hittills motstått. Gjorde en lätt sallad, dukade fint i vardagsrummet. Tog fram kristallglasen, tände ljus. Själv tog jag på mig en elegant hemklänning, fixade en enkel makeup.
När klockan närmade sig sju var jag nervös som en tonåring inför första dejten.
Dörrklockan ringde prick sju. Jag rättade till håret, andades djupt och öppnade. Där stod min kavaljer. Rocken var lite fuktig av regnet, men han såg oerhört stolt ut.
– God kväll, förtjusande värdinna! Valter steg in i hallen, tog av sig hatten och började knäppa upp rocken. Från köket strömmade de mest hänförande dofterna av ugnsbakat kött. Valter drog in luft med ett ljudligt snörp och log belåtet: – Åh, jag känner att en riktig fest väntar mig här!
– Kom in, Valter. Ta av dig. Låt mig hänga din rock, sa jag vänligt och förväntade mig att han nu skulle plocka fram de utlovade “gåvorna”. Ärligt talat väntade jag mig inte en bukett med etthundraen rosor eller ett samlarvin. En chokladask, en vanlig tårta eller en enkel kvist krysantemum hade varit fullt okej. Det handlar ju om gesten.
Valter hängde upp rocken, rättade till kavajen. Sen stack han handen i innerfickan, med en högtidlig min som en trollkarl som drar upp en kanin ur hatten, och fällde just den där repliken:
– Som jag sa, Kerstin, jag kommer inte tomhänt. En man ska alltid bidra med sitt.
Med dessa ord räckte han mig… ett paket te.
Jag tog mekaniskt emot det och tittade ner. Det var en kartong med det allra billigaste svarta teet. Du vet, sorten som ligger på de nedersta hyllorna på Willys rea. Men det mest intressanta var inte märket. Förpackningen var inte förseglad. Kartongfliken var avriven och slarvigt instucken.
Jag stelnade till, försökte fatta vad som hände.
– Valter, är den… öppnad? frågade jag tyst, rädd att det var ett märkligt skämt.
Han blev inte det minsta generad. Tvärtom, hans ansikte lystes upp av en nedlåtande min som hos någon som förklarar självklarheter för ett barn.
– Javisst! Jag köpte den härom dan, bryggde ett par tepåsar. Det var ett utmärkt te, starkt, drog snabbt. Tänkte dela med dig. Varför släpa med hela paketet, vi dricker ju inte upp så mycket på en kväll. Ingen idé att låta det bli liggande. Och till teet har du säkert något hemma, du är ju värdinna.
Jag stod i hallen i mitt rena, mysiga hem. Bakom mig fladdrade ljusen och oxfilén med plommon svalnade – den som kostat mig halva dagen och en rejäl slant.
Och framför mig stod en vuxen, arbetande, välklädd man på femtioåtta år, som predikade om traditionella värderingar, och som till en romantisk middag hade med sig ett halvätet paket med billigaste teet. Med tjugo tepåsar mindre.
Tusen reaktioner for genom huvudet. Jag kunde ha skrattat honom rätt i ansiktet. Jag kunde ha gjort scen och sagt vad jag tyckte om hans snålhet. Jag kunde ha varit tyst, sväljt förolämpningen, satt honom vid bordet och matat honom med kött, känt mig som en förnedrad tjänare.
Men jag valde en annan väg. Lugnet som sänkte sig över mig då förvånade mig själv.
Jag lade försiktigt den skrynkliga kartongen på hallbyrån vid spegeln. Såg Valter rakt i ögonen. Log – inte spelat, utan helt ärligt, med en enorm lättnad över att den här mannen avslöjat sig redan på tröskeln, inte efter månader eller år.
– Valter, sa jag med rösten lugn och mjuk. – Jag är oerhört rörd över din generositet. Men jag är rädd att det här teet inte kommer att behövas.
Hans ögonbryn höjdes: – Varför inte? Gillar du inte svart? Jag kan ta med grönt nästa gång, jag har ett halvt paket kvar på jobbet…
– Det blir ingen nästa gång, avbröt jag honom lika lugnt. – Du hade rätt, du vet. En man ska bidra med sitt. Och ditt bidrag var så… imponerande att jag helt enkelt inte kan matcha det. Min middag når inte upp till den nivån.
Jag tog hans fortfarande fuktiga rock från hängaren och räckte den till honom.
– Vad håller du på med? Kerstin, är du sur för ett paket te? Vilken materialism! skrek hans sammetsröst falskt, ansiktet blev flammigt rött. – Jag kommer med hela hjärtat, efter en tung vecka, och hon gör en scen för en småsak! Ni nutida kvinnor vill bara ha pengar och restauranger!
– Jag vill ha respekt, Valter. Först och främst för mig själv. Ta på dig rocken, det är kallt ute. Och glöm inte ditt te. Du kanske blir förkyld, och då har du inget att bota dig med.
Jag lade det halvtömda paketet i hans händer, puffade försiktigt men bestämt ut honom och stängde dörren.
Låset klickade. I lägenheten rådde en fullständig tystnad, bara bruten av det stilla tickandet från väggklockan. Jag gick ut i köket, hällde upp ett glas av ett gott rödvin, skar en bit av det doftande köttet och satte mig vid det vackert dukade bordet. Helt själv.
Och vet du vad? Den middagen var magnifik. Köttet smälte på tungan, vinet spelade i kristallen. Jag kände varken besvikelse eller ensamhet. Jag kände stolthet över att jag inte låtit någon trampa på mig.
Män anklagar oss ofta för materialistisk inställning. De säger att vi letar efter sponsorer. Men låt oss vara ärliga: det handlar ju inte alls om presentens värde. Det handlar om bemötandet. En man som kommer med halväten mat till en kvinna, han sparar inte pengar.
Han sparar på sina känslor, sin respekt. Han visar att hon inte är värd ens en minimal ansträngning. Och jag tänker inte längre lägga min tid, min energi och mitt liv på sådana “traditionella försörjare”.
Vad tycker du, kära läsarinna? Har du stött på liknande prov på manlig “generositet”? Eller kanske var jag för hård och borde ha gett honom en chans?
