Sitt ner! Vi är inte hemma! sa Petter lugnt.
Så de ringer ju! frös Alma till, reste sig från soffan.
Låt dem, svarade Petter.
Men om det är någon viktig? Eller i en affär? frågade Alma.
Lördag, tolvde februari, sa Petter. Du har inte bjudit in någon, jag väntar på ingen! Så vad är slutsatsen?
Jag ska bara kika genom fönstret! viskade Alma.
Sätt dig! hans röst var hård som stål. Vi är inte hemma! Vem som än är där, får gå tillbaka!
Vet du vem det är? frågade Alma.
Jag antar det, därför säger jag åt dig att sätta dig och inte blinka framför fönstren!
Om det är vad jag tror på, går de ju inte bara så! svarade Alma och ryckte på axlarna.
Det beror på hur länge vi låter dem stå utan att öppna dörren, svarade Petter sansa. Förr eller senare kommer de gå.
Hur som helst, de kommer inte sova i trapphuset. Och vi har ingenstans att gå. Så sätt dig, ta hörlurarna, mobilen och sätt på en film.
Petter, min mamma ringer, sa Alma och visade skärmen.
Då står din moster med sin lite knasiga son där bakom dörren, sammanfattade Petter.
Hur vet du det? undrade Alma.
Om det var min kusin, och Petter uttalade kusin med en mjuk, nästan elak ton, så hade min mamma ringt!
Tänker du inte på andra möjligheter? frågade Alma.
Om det är grannar så har jag inget att säga med dem. Om det är våra vänner, så hade de redan gått efter några ringsignaler.
Och sannolikt, som artiga människor, hade de ringt i förväg och frågat om vi kunde ta emot dem, i stället för att stå och tränga i halvtimme!
Endast våra påstridiga släktingar kan så fräck och hänsynslösa störa vår ringklocka!
Petter, det är min moster, sa Alma med en anklagande ton. Mamman skickade meddelandet: Var är vi? Moster Karin stannar hos oss några dagar, hon har ärenden i stan!
Skriv att staden är full av hotell, sken Petter.
Petter! sa Alma irriterat. Jag kan inte skriva så!
Jag vet, tankade Petter. Skriv att vi inte är hemma, att vi bor på ett hotell, för i lägenheten har kackerlackorna rört sig!
Perfekt! skrev Alma och skickade iväg.
Hon säger att vi ska boka två rum åt mostern och Lars, ropade Alma plötsligt.
Skriv att vi har inga pengar. Och att vi har bokat två bäddar i ett vandrarhem, och att femton utlänningar delar rummet med oss, svarade Petter med ett leende åt sin egen påhittighet.
Mamman undrar när vi kommer hem, tittade Alma på sin man.
Skriv att vi är tillbaka om en vecka, ryckte Petter.
Ringklockan tystnade. Det gifte paret uppenbarade en lättad suck.
Petter, mamman skrev att mostern kommer om en vecka, sa Alma med en trött röst.
Så är vi åter inte hemma, svarade Petter.
Men Petter, förstår du att det inte löser problemet? Vi kan inte springa ifrån dem för alltid! Vad händer om de kommer på en vardag? Eller om de väntar efter jobbet? Varken din moster eller min kusin är så pass tuffa!
Jo, ja, suckade Petter. Är vi tvungna att köpa en trevåningslägenhet?
Vi köpte den för vår framtida stora familj, sa Alma.
Vi behöver ett barn! sa Petter allvarligt. Än hellre två på en gång!
Vad säger du, är du emot? protesterade Alma. Du vet ju att vi bör gå på hälsokontrollen! Det funkar inte annars!
Om vi lugnar ner nerverna så löser sig allt, sa Petter bestämt. Vi blir knasiga i tur och ordning, dina nerver, mina nerver! Vi måste driva bort dem alla från där de smyger in, för annars blir det ingen förändring!
Alma protesterade inte. Hon visste att Petter hade rätt.
När de skulle gifta sig hade de genomgått en grundlig kompatibilitets och genetisk kontroll, även fertiliteten testats.
Allt verkade perfekt efter bröllopet, men barnfrågan fick vänta tills de sparat till en egen lägenhet.
Arvet var en löjlig dröm. Före bröllopet bodde både Petter och Alma med sina mödrar i endagslägenheter. De kunde bara lita på sig själva.
Fem år av hårt arbete och strikt sparsamhet gav dem möjlighet att köpa en stor tvåa på Andrahandsgatan. Byggnaden var inte ny, men de renoverade och möblerade nästan från grunden. Så mycket lycka!
Precis när de skulle fira inflyttning kom moster Karin med sonen. För att inte störa de unga värdarna följde hennes svärmor med.
Ingen fara, det finns plats! Det är bättre än att vi två kramade ihop i ett rum!
Lagom, nickade moster Karin. Vi tar ett eget rum åt mig och Lars!
Vi har inte sovrum i vardagsrummet, sa Petter. Det är en vilotrappa!
Jag tänker inte jobba här, skrattade moster Karin. Alma, förklara för din man att min son snarkar! Dessutom har ni inte dukat bordet ännu!
Vi väntade er inte, rodde Alma.
Och kylskåpet är tomt, stödde Petter.
Så är det ju, svarade moster Karin med ett leende. Petter, gå och handla, och Alma, till köket på språng!
Varför står ni stilla? ropade svärmodern. Så här brukar man ta emot gäster!
Ni hade väl inte sett det här ropade Petter, men Alma drog honom in i ett annat rum.
När Petter till slut fick loss Alma från munnen frågade han:
Alma, har någon bland dem blundat? Jag kastar ut dem åt din mammas sida! Alltså, tillsammans med din mamma! När gästerna väl är här, uppför er som gäster! Vad är det här för idé?
Petter, hon är bara en enkel landsbygdskvinna! Så är det i byarna!
Jag känner till landsbygd, men ohyfsadhet är inget vi tolererar! Det är exakt så!
Käraste, låt oss inte bråka med mamma och moster! De kommer bara trötta ut mig! Du blir deras fiende! Behöver du det?
Jag bryr mig inte om vad jag blir för dem! Om de behandlar mig så här, kan jag lika bra ignorera dem helt! Låt dem försvinna, jag gråter inte!
Petter, snälla! Om vi smiter bort moster Karin nu, förbannar mamma mig! Jag har ingen annan än henne!
Det räckte för Petter. Han knöt tänderna och gick till affären.
Moster Karin stannade tre dagar, men blev kvar två veckor. Petter låg på sin veranda och drack valerian tills kvällen på den andra dagen.
När moster Karin och hennes son äntligen reste sig, firade de unga paret med en stor sopkvast och mopp, och tvättade lägenheten i tre dagar.
Sedan kom samma kaos igen, men från andra hållet.
Brorsan, jag är bara en kort stund, kramade Daniel sin bror så att benen knakade. Vi löser ärendet och återvänder!
Klarar du det själv? frågade Petter.
Vad menar du? Jag har familj! Hur kan jag lämna dem på landet och själv dra till stan? Tänka klokt! skrattade Daniel. Om jag hittar ett äventyr? Då kontrollerar min fru mig!
Så du tog med barnen? frågade Petter.
Vem ska de vara med? ryckte Daniel i brors ryggrad. De kan ha roligt! Låt oss göra som förr, utforska den lilla staden!
Daniel! skrek Svetlana. Jag ska visa dig så mycket att du inte vet vad som ska bli av dig!
Efter en och en halv timme efter att Daniel och familjen kom, fick Alma huvudvärk.
Barnen sprang runt i lägenheten och skrek. Svetlana kunde bara skrika, hon kunde inte prata ordentligt.
Daniel sprang omkring för att tända lampan, medan Svetlana skrek ännu högre.
Petter, du är ju som den enda sonen i min mamma, mumlade Alma i kudden.
Det är en kusin på mammas sida, muttrade Petter. Jag kallar honom för kusin.
Jag bryr mig inte om vad du kallar honom, kan vi bara be honom gå?
Vet du, jag skulle gärna, svarade Petter och lade handen på hjärtat, men situationen är samma som med din moster. Mamma kommer att hugga mig i huvudet med en tesked och låta mig äta den!
Innan de hunnit ta ett andetag från ett besök dök nya gäster upp vid dörren. Moster Karin och sonen fortsatte med sina ärenden i stan.
Kusin Daniel och familjen dök upp då och då för att lösa sina affärer. Mammarna glömde inte barnen. Svärmodern tog hjärnan ur svärsonen, svärmodern från svärdottern.
Den ständiga stressen sprack deras psykiska hälsa. Självklart kunde de inte prata om barn på en sådan evig karusell av besök. Hälsan blev dålig, och sedan så…
Ska vi byta lägenhet? föreslog Alma.
Till en mjukare lägenhet? frågade Petter leende. De kommer snart att ge oss en!
Nej, fnissade Alma lite. Låt oss byta vår lägenhet mot en identisk! Det finns folk som vill bo i ett annat kvarter! Så flyttar vi och säger ingen vart vi ska!
Det är bara uppskov, suckade Petter. Min kusin och din moster kommer hitta nya hyresgäster som avslöjar var vår lägenhet var. De hittar oss! Och sedan hänger vi upp dem för sådana hyss!
Kanske har vi tid att skaffa barn? frågade Alma hoppfullt.
Vi måste både göra det och föda dem. Det är åtminstone ett ursäkt, skakade Petter på huvudet.
Flytta ut från lägenheten, sa Alma sorgset. Ska vi be vännerna om hjälp? Kanske gömma oss!
Menar du Valter och Katja? frågade Petter.
Ja, de har ett rum!
Tera bor där, log Petter. Glömde du?
Jag skulle hellre bo med en schäfer än med våra släktingar! suckade Alma och lade ner huvudet.
Stanna! ropade Petter och grep telefonen.
Valter, låna mig en hund!
Hej! Jag är evig låntagare! Vi med Katja planerar en semester, men vi har ingen att ta hand om vår lilla flicka! Hon gillar inte främlingar men känner och respekterar er! Jag tar med mat, filtar, leksaker, skålar! Jag betalar också!
Leverans! jublade Petter.
Tillbaka till sin fru, strålande som morgonsolen:
Ring mamman, låt mostern komma imorgon! Jag ska ringa min bror så att han kommer om en vecka!
Är du säker? frågade Alma.
Vi tar gärna emot dem! svarade Petter hjärtligt. Vem är skyldig dem att bo här ifrån?
Kusin Daniel och hans familj behövde bara en pigg idé för att boka ett bekvämt hotell.
Moster Karin kämpade för sin rätt att bo på besök.
Lås in den där djuret någonstans! skrek hon, gömd bakom sin egen son.
Moster Karin, skämtar du? loggade Petter. Fyrtio fem kilo ren muskel! Det är ingen tax, det är en tysk schäfer! Den kan dra upp alla dörrar!
Varför ser den så på mig? skakade Karin.
Hon gillar inte främlingar, ryckte Alma på axlarna.
Bli av med den! Jag klarar inte av att bo i samma lägenhet som den där djuret!
Hur menar du, bli av med den? protesterade Petter. Den lilla hunden är vår nu! Vi har inga barn än, men vi måste älska någon! Vi älskar den!
Vi tänker inte släppa den! lade Alma till.
Sen ringde båda mödrarna och frågade varför de vägrade ta emot släktingarna.
Ingen har jagat dem, svarade båda. De ville helt enkelt inte stanna! Kom, kom! Vi blir glada!
Och hunden?
Mamma, vi säger nej till ingen!
Efter en månad gick Tera tillbaka till sina ägare, men var redo att återvända på första ropet.
Ingen behövde den längre. Alma väntade på två gånger.
