– Nå, Lasse, ska vi gå då… – muttrade Sven och rättade till det hemmagjorda kopplet av gammalt rep.
Han knäppte jackan ända upp till halsen och ryste till. Februari i år var extra elak – snöblandat regn och en vind som gick genom märg och ben.
Lasse – en blandrashund med urblekt rödbrun päls och ett öga som var gråstarrigt – hade dykt upp i hans liv för ett år sedan. Sven var då på väg hem från nattskiftet på fabriken och fick syn på honom vid sopcontainrarna. Hunden var slagen, svulten och vänsterögat var täckt av en hinna.
– Hördu, gubben! Vart är du på väg med din byracka?
Rösten skar i nerverna. Sven kände igen den som tillhörde Lars ”Skev”, den lokala ”storheten” i tjugofemårsåldern. Runt om honom stod tre tonåringar – hans ”gäng”.
– Vi är ute och går, – svarade Sven kort utan att lyfta blicken.
– Och du, farbror, betalar du skatt för att rasta den där jycken? – skrattade en av killarna. – Titta vilken fuling – ögat är ju snett!
En sten for i väg. Den träffade Lasse i sidan. Hunden pep till och tryckte sig mot sin husse.
– Lägg av, – sa Sven tyst, men rösten hade en kärna av stål.
– Ohoj! Farbror Uppfinnar-Jocke har fått mål i mun! – Lars gick närmare. – Har du glömt att det här är mitt område? Och hundar går här bara med mitt tillstånd.
Sven spände sig. I lumpen hade han lärt sig att lösa problem snabbt och hårt. Men det var trettio år sedan. Nu var han bara en trött pensionerad montör som inte ville ha onödiga bråk.
– Kom igen, Lasse, – han vände sig mot huset.
– Det var som fan! – ropade Lars efter honom. – Nästa gång gör jag slut på din lilla polare!
Hemma låg Sven vaken hela natten och vred och vände på scenen i huvudet.
Nästa dag föll blötsnö. Sven sköt upp promenaden länge, men Lasse satt vid dörren och såg så troget på honom att han till slut gav med sig.
– Okej, okej. Bara en snabbis.
De gick försiktigt och undvek de vanliga ställena där gänget hängde. Men Lars och hans kompisar syntes inte till – de hade nog gömt sig undan vädret.
Sven hade precis lugnat ner sig när Lasse plötsligt stannade vid en övergiven panncentral. Han spetsade sitt enda öra, nosade i luften.
– Vad är det, gamle vän?
Hunden gnällde och drog mot ruinhögen. Därifrån hördes konstiga ljud – som ett gråt eller stönande.
– Hallå! Är det någon där? – ropade Sven.
Inget svar. Bara tystnad, bruten av vindens ylande.
Lasse drog envist i kopplet. Hans enda öga uttryckte oro.
– Vad är det? – Sven lutade sig ner mot hunden. – Vad är det där borta?
Då hörde han tydligt en barnröst:
– Hjälp!
Hjärtat hoppade till. Sven knäppte loss kopplet och följde efter Lasse mot ruinerna.
I det halvt sönderfallna pannrummet, bakom en hög med tegel, låg en pojke på omkring tolv år. Ansiktet var uppsvullet, läppen sprucken, kläderna trasiga.
– Herregud! – Sven satte sig på huk bredvid. – Vad har hänt med dig?
– Farbror Sven? – pojken öppnade med möda ögonen. – Är det ni?
Sven tittade närmare och kände igen honom – Anders Molin, son till grannen i port fem. En tyst, blyg kille.
– Anders! Vad har hänt?
– Lars och hans gäng, – pojken snyftade till. – De krävde mamma på pengar. Jag sa att jag skulle gå till polisen. Då fångade de mig…
– Hur länge har du legat här?
– Sen i morse. Det är så kallt.
Sven drog av sig jackan och täckte över pojken. Lasse kom närmare, lade sig bredvid och värmde med sin kropp.
– Anders, kan du resa dig?
– Benet gör ont. Det är nog brutet.
Sven kände försiktigt på benet. Ja, ett brott. Och ingen visste vad som hänt med inre organ efter den där ”behandlingen”.
– Har du någon telefon?
– De tog den.
Sven tog fram sin gamla Nokia och ringde 112. Ambulansen lovade vara där inom en halvtimme.
– Håll ut, grabben. Snart kommer läkarna.
– Tänk om Lars får reda på att jag lever? – rädslan hördes i Anders röst. – Han sa att han skulle göra slut på mig.
– Det gör han inte, – sa Sven bestämt. – Han rör dig aldrig mer.
Pojken såg förvånat på honom:
– Farbror Sven, ni sprang ju själv från dem i går.
– Det var en annan sak. Då handlade det bara om mig och Lasse. Men nu…
Han avslutade inte meningen. Vad skulle han säga? Att han för trettio år sedan svurit en ed att skydda de svaga? Att han i Afghanistan lärt sig – en riktig man lämnar aldrig ett barn i nöd?
Ambulansen kom fortare än utlovat. Anders fördes till sjukhuset. Sven blev stående vid panncentralen med Lasse, försjunken i tankar.
På kvällen kom Anders mamma – Monica Molin – hem till honom. Kvinnan grät, tackade och lovade att hon aldrig skulle glömma.
– Sven Ingemarsson, – sa hon med tårar i halsen, – läkarna sa att om han legat ute en timme till i kylan… Ni räddade hans liv!
– Det var inte jag, – Sven klappade Lasse. – Det var han som hittade er son.
– Och vad händer nu? – Monica såg sig rädd omkring. – Lars ger sig inte. Polisen säger att det inte finns tillräckliga bevis, att ett barns vittnesmål inte räcker.
– Det ordnar sig, – lovade Sven, även om han inte visste hur.
På natten kunde han inte sova. Tankarna malde – vad skulle han göra? Hur skulle han skydda pojken? Och inte bara honom – hur många fler barn i området fick stå ut med det här gängets härjningar?
På morgonen kom lösningen av sig själv.
Sven tog på sig sin gamla arméuniform – den där paraduniformen med medaljerna. Han tittade i spegeln – en soldat, om än gammal.
– Kom igen, Lasse. Vi har ett jobb att göra.
Lars gäng satt som vanligt och ”vaktade” utanför mataffären. När de såg Sven närma sig började de fnittra.
– Ojoj! Gubben har klätt upp sig för parad! – skrek en av killarna. – Kolla vilken hjälte!
Lars reste sig från bänken, flinade:
– Hörru, pensionär, stick härifrån. Din tid är förbi.
– Min tid börjar först nu, – svarade Sven lugnt och gick närmare.
– Vad fan vill du i den där uniformen?
– Tjäna mitt land. Skydda de svaga mot sådana som du.
Lars gapskrattade:
– Va, har du fått punktering, gubbe? Vilket land? Vilka svaga?
– Anders Molin – minns du honom?
Leendet på Lars läppar bleknade.
– Jag behöver inte komma ihåg en massa idioter.
– Det måste du. För det här är sista barnet i området som råkar illa ut på grund av dig.
– Hotar du mig, gubbe?
– Jag varnar dig.
Lars tog ett steg framåt. I handen blixtrade ett bryne.
– Nu ska jag visa dig vem som bestämmer här!
Sven backade inte en centimeter. Åren hade gått, men lumpens lärdom satt i.
– Här bestämmer lagen.
– Vilken lag? – Lars viftade med brynet. – Vem har utsett dig?
– Mitt samvete.
Och då hände något som ingen väntat sig.
Lasse, som hela tiden suttit tyst bredvid, reste sig plötsligt. Pälsen på nacken reste sig. Ur strupen kom ett hotfullt morrande.
– Din jycke, – började Lars.
– Min hund har stridit, – avbröt Sven. – I Afghanistan. Min- och patrullhund. Han känner rötägg på lukten.
Det var inte sant – Lasse var bara en blandras. Men Sven sa det så övertygande att alla trodde på det. Till och med Lasse verkade tro på det – han rätade på sig och blottade tänderna.
– Han hittade tjugo stridsmän. Alla togs levande, – fortsatte Sven. – Vad tror du – klarar han av en enda knarklangare?
Lars backade. Killarna bakom honom stod som förstenade.
– Hör noga på mig, – Sven tog ett steg framåt. – Från och med i dag är det här området tryggt. Varje dag kommer jag att gå runt på alla gårdar. Och min hund kommer att leta efter busar. Och då…
Han avslutade inte meningen. Men alla förstod.
– Du försöker skrämma mig? – Lars försökte återfå sin fräckhet. – Jag kan ringa ett samtal…
– Ring på du, – nickade Sven. – Men kom ihåg – jag har kontakter som är värre än dina. Jag känner många på kåken. Många som står i skuld till mig.
Det var också lögn. Men det sades med sådan pondus att Lars trodde på det.
– Sven Afghanen kallar de mig, – sa Sven till sist. – Glöm inte det. Och låt barnen vara.
Han vände och gick därifrån. Lasse trippade bredvid, svansen högt i vädret.
Bakom honom rådde tystnad.
Tre dagar gick. Lars och hans gäng syntes knappt till i området.
Och Sven började verkligen gå runt på gårdarna varje dag. Lasse gick bredvid – stolt och allvarlig.
Anders skrevs ut från sjukhuset efter en vecka. Benet värkte fortfarande, men han kunde gå. Samma dag kom han hem till Sven.
– Farbror Sven, – sa pojken, – får jag hjälpa er? – frågade han. – Jag menar, med rundorna.
– Det får du. Men först måste vi prata med dina föräldrar.
Monica hade inget emot det. Hon var snarare glad att sonen fått en så bra förebild.
Och nu kunde man varje kväll se ett märkligt sällskap – en äldre man i militäruniform, en pojke och en gammal rödbrun hund.
Lasse var omtyckt av alla. Till och med mammor lät sina barn klappa honom, fast de såg att han var en blandrashund. Men det var något särskilt med honom – en värdighet, liksom.
Och Sven berättade för barnen om lumpen, om riktig vänskap. Och de lyssnade med hållna andetag.
En kväll, när de var på väg hem från ännu ett ”pass”, frågade Anders:
– Farbror Sven, har ni någonsin varit rädd?
– Ja, – svarade Sven ärligt. – Och ibland är jag rädd fortfarande.
– För vad?
– Att jag inte ska hinna. Att krafterna inte ska räcka till.
Anders klappade hunden:
– När jag blir stor ska jag hjälpa er. Och jag ska ha en hund. Lika klok som Lasse.
– Det ska du, – log Sven. – Det är klart du ska.
Lasse viftade bara på svansen.
Och i området kände alla honom nu. Man sa: ”Det där är Sven Afghanens hund. Han kan skilja hjältar från skurkar.”
Och Lasse bar sin tjänst med stolthet, för han visste – han var inte längre bara en blandrashund. Han var en beskyddare.
