Kära dagbok,
Dörren smällde så hårt att hela trapphuset verkade vibrera, och genom det ekande ljudet hörde jag svärmoderns röst skrika i korridoren på Erik:
Hon har kastat ut mig ur mitt eget hem!
Mina händer darrade när jag vred nyckeln i låset. Hjärtat slog så högt att det kändes som om det skulle bryta sig loss. Det fanns ingenstans att dra sig tillbaka jag stod fast vid mitt hem, vår lilla familj och den trygghet jag byggt upp under årens lopp.
Allt började för tre månader sedan. Gunilla, min svärmor, ringde till Erik sent på kvällen, omkring klockan tio. I hennes röst hördes en oro som ingen kunde dölja: hon hade problem med sitt boende. Jag stod vid kökets diskho och fångade bara fragment av deras samtal.
Mamma, självklart får du komma, svarade Erik utan att ens titta på mig. Du kan bo hos oss ett tag tills allt löser sig.
Han lade undan telefonen och gav mig ett skamfyllt leende.
Ebba, mamma kommer bara för en kortare period. Hennes renovering har dragit ut på tiden byggarna har gjort bort sig.
Jag torkade händerna på en handduk. En obehaglig knut bildades i bröstet, men jag försökte hålla mig lugn.
Såklart, älskling. Hur länge tror du att renoveringen tar?
Hmm högst tvåtre veckor.
Nästa dag anlände Gunilla med tre enorma resväskor. När jag såg den mängd bagage förstod jag genast att hon inte tänkte vara så kortvarig. Svärmor kastade sig i en omfamnande kram omkring Erik, som om de inte hade sett varandra på år. Jag fick bara en snabb blick uppifrån och ner.
Ebba nickade hon kallt. Jag hoppas jag inte blir ett för stort besvär.
Åh, nej! Vi är så glada att ha er här! svarade jag så artigt jag kunde.
De första dagarna var relativt fridfulla. Gunilla kritiserade min matlagning jag svarade med tystnad. Hon omorganiserade garderoben efter eget tycke jag stod ut. Hon gav råd om hur Erik skulle stryka sina skjortor, även om han aldrig klagat på mitt sätt att ta hand om kläderna.
Syster du vet väl att Erik inte tål morötter i soppan?
Det var han som alltid berömde min grönsakssoppa under våra fem år av äktenskap
Och varför har ni fortfarande inga barn? fortsatte hon med bestämd röst. Erik är redan trettiotvå! Det är hög tid att tänka på arvingar!
Den frågan var ett svårt ämne för oss: vi hade i ett år försökt bli föräldrar utan framgång och gått igenom gemensamma undersökningar Hur skulle jag kunna förklara detta för svärmor?
Den löftegivna tiden på tre veckor gick och jag frågade försiktigt Gunilla hur renoveringen fortskred:
Åh, de där hantverkarna suckade hon tungt. Allt är trasigt: rören måste bytas helt och hela eldragningen måste göras om. Det blir åtminstone en månad till.
Jag kastade en blick mot Erik i hopp om stöd eller åtminstone en förklaring, men han vände bara blicken bort.
Samtidigt började Gunilla ta i allt mer plats i vår lägenhet: gästrummet fylldes av hennes möbler, hennes grytor placerades bredvid mina i köket, handdukar och morgonrockar flyttades till badrummet, hon dikterade inköpslistor och bestämde själv vad som skulle visas på TV och när fönstren skulle öppnas för att vädra.
Syster kan inte hålla i någon hushållning klagade hon högt till Erik under middagen. Jag som var i hennes ålder hade redan tre barn och ett hus som tickade som en klocka!
Mamma Ebba är en utmärkt värd protesterade Erik halvhjärtat.
Du försvarar henne för att du älskar henne Men för mig är allt en enda röra: damm ligger i veckor, tvätt är skrynklig, det finns ingen ordentlig middag!
Jag knöt nävarna under bordet, överväldigad av maktlöshet och ilska. Jag arbetade lika många timmar som Erik och kom hem så trött att jag knappt orkade hålla värmen i vårt hem. Alla mina ansträngningar kändes plötsligt meningslösa för alla utom henne.
Efter två månader sprack mitt tålamod som en gammal kran:
Erik var ärligt med mig: när ska din mamma flytta? Renoveringen kan ju inte pågå i evighet!
Erik stannade upp.
Ebba du förstår Det har dykt upp allvarliga problem huset är så gammalt att det kanske ska rivas helt
Vad?! Och du sa inget till mig?!
Jag ville inte göra dig ledsen Så länge mamma bor här, är det väl okej? Lägenheten är rymlig, det finns plats för alla
Det handlar inte om yta! Hon bestämmer över allt här! Hon kritiserar varje min lilla gest!
Jag kände hur en kall kår gick längs min ryggrad. Jag skrev detta för att sätta ord på det som skaver så djupt i mig. Jag vet inte hur mycket längre jag kan stå ut med att vårt hem styrs av någon som inte ens är min egen. Men jag måste hitta ett sätt att återta kontrollen för mig, för Erik och för den framtid vi drömmer om.
Kära dagbok, jag hoppas att någon dag kunna se ljuset igen.
Ebba.
