– Det blir ingen semester, sa Leif utan att titta upp från mobilen. – Mamma kommer.
Jag stod mitt i sovrummet med en öppen resväska. I händerna – en baddräkt, ny, med lapp kvar. Första på sju år.
– Vadå ingen semester? – la jag försiktigt baddräkten på sängen. – Biljetterna är köpta. Icke återbetalningsbara. Trettiotusen kronor, Leif.
Han gnuggade näsryggen och sjönk ner på soffkanten. Så gjorde han varje gång samtalet gick åt ett håll han inte ville.
– Vad ska jag göra? Hon har redan köpt tågbiljett. Kommer i övermorgon. Jag kan inte säga åt henne – vänd om.
Sju år hade vi varit gifta. Och under de åren hade jag inte varit på semester en enda gång. Inte vid havet, inte på spa, inte i grannstaden över helgen. Ingenstans. Första året – smekmånad i Malaga, tre dagar, för Greta ringde och sa att hon hade högt blodtryck. Vi åkte hem. Blodtrycket var 130/80 – normalt för hennes ålder. Det visste jag säkert, för jag jobbar på apotek och ser såna siffror varje dag.
Sedan dess – inte en enda resa. Varje gång vi planerade semester dök Greta upp. Fjärde gången på sju år. Som en klocka.
– Leif, – satte jag mig bredvid, försökte hålla rösten lugn. – Vi har sparat till den här semestern i fyra månader. Jag har tagit extrapass. Tolvtimmarspass. Du såg hur jag kom hem.
– Jag ser, – han tittade fortfarande i mobilen. – Men mamma är viktigare.
Jag rättade till glasögonen. Fingrarna gled av – händerna var torra, spruckna av handsprit. Åtta år på apotek – huden som sandpapper.
– Viktigare än vad? – frågade jag.
– Viktigare än havet, Kerstin, – han såg äntligen på mig. – Mamma är ensam. Hon är sjuttiofyra. Förstår du inte?
Jag förstod. Jag förstod att Greta bor i Linköping, i sin trea, med en kompis som hälsar på varje dag. Att hon själv åker till affären, själv bär kassar, själv lägger in gurka för vintern – tjugo burkar. Och att varje “hälsa på” börjar med samma samtal till Leif: “Leffe, jag längtar efter dig, kommer en vecka.”
“En vecka” blev två. Sen tre. En gång bodde Greta hos oss i en månad och åkte först när grannen ringde och sa att det läckte vatten i hennes lägenhet.
– Jag ställer inte in, – sa jag. – Åk själv. Ta emot mamma. Jag flyger.
Leif tittade upp. Som om jag sagt något oanständigt.
– Vart ska du flyga? Ensam? Utan man?
– Med Sanna.
– Nej, – han reste sig. – Nej, Kerstin. Vi är en familj. Antingen tillsammans eller inte alls.
Och jag gav vika. Som fyra gånger innan. La baddräkten tillbaka i garderoben, stängde resväskan och satte upp den på vinden.
Trettiotusen kronor gick upp i rök. Icke återbetalningsbara.
Och två dagar senare stod Greta i hallen med en tung rutig väska och en påse hemgjord inlagd gurka.
– Nå, visa vad ni har här, – sa hon och såg sig om i korridoren. – Tapeterna borde ni byta. Leif, sköter du och din fru inte lägenheten alls?
***
Greta bodde hos oss i tre veckor.
Första två dagarna flyttade hon om allt i köket. Kastruller – i ett annat skåp. Kryddor – på en annan hylla. Skärbrädor – under vasken, “för att det är mer hygieniskt”. Jag jobbade tolvtimmarspass och kom hem till en lägenhet där jag inte hittade något.
– Greta, – sa jag tredje dagen när jag öppnade skåpet för att leta efter en stekpanna. – Jag är van vid en viss ordning. Det är bekvämast för mig när allt är på sin plats.
Hon såg på mig över glasögonen. En tung blick uppifrån och ner – fast jag var ett halvt huvud längre.
– Du, Kerstin, är van vid oreda. Det är inte ordning, det är kaos. Vem ställer en stekpanna bredvid gryn?
– Det funkar för mig, – sa jag.
– Men inte för mig. Inte för Leif heller. Eller hur, Leif?
Leif satt vid bordet med mobilen och teg. Axlarna hopkurade, som alltid när mamman vände sig till honom.
– Mamma, – sa han. – Okej, då.
“Okej, då” – det var allt jag fick höra. Inte “Kerstin har rätt” eller “mamma, det är hennes kök”. “Okej, då.”
Femte dagen tog Greta sig an gardinerna. Jag köpte dem förra året – linnegardiner i senapsgult, letade i två veckor för att de matchade fåtöljens klädsel och kuddarna. Åttahundra kronor.
Kom hem från jobbet – gardinerna låg hoprullade på fåtöljen. I fönstren hängde vita spetsgardiner som Greta tagit med sig.
– Vad är det här? – frågade jag.
– Det här är vanliga gardiner, – sa hon och knackade med fingret på bordet. – Inte trasor. Senapsgult är en sjukhusfärg, inte för hemmet.
Jag teg i tre sekunder. Sen tog jag ner hennes spetsgardiner, vek ihop dem och la på en pall. Drog fram mina egna gardiner och började sätta upp dem.
Händerna darrade inte. Den här gången inte.
– Vad gör du? – Gretas röst blev lägre.
– Sätter upp mina gardiner, – sa jag utan att vända mig om. – Jag gillar mina gardiner. Det är mitt hem. Och färgen på gardinerna väljer jag.
Tystnaden varade i kanske fem sekunder. Sen reste Greta sig från bordet och gick ut ur rummet. Jag hörde henne ringa i hallen. Rösten – dämpad, men orden gick att urskilja: “Leif, din fru är otrevlig mot mig. Jag är inte van vid sånt bemötande.”
Leif kom hem tidigare än vanligt. Dörren smällde så att Sanna i sitt rum ryckte till.
– Vad har du ställt till med? – frågade han från hallen.
– Jag satte upp mina gardiner.
– Mamma är ledsen! Hon hade med sig dem, ansträngt sig, och du sa inte ens tack!
Jag såg på honom. På hans breda axlar som just nu var uträtade för att mamman inte var i rummet utan bakom väggen. När hon var där kutade han. När jag var där rätade han på ryggen.
– Leif, – sa jag. – Jag sa tack för gurkan. För sylten. För bullarna. Men gardinerna i mitt hem väljer jag.
– Det är VÅRT hem!
– Varför bestämmer din mamma då?
Han svarade inte. Gnuggade näsryggen, vände och gick till mamman.
På kvällen kom Sanna till mig i köket. Tyst, med en lärobok i händerna, som om hon kommit för att hämta vatten.
– Mamma, – sa hon. – Han ringer henne varje gång. Innan varje semester. Jag hörde.
– Vad hörde du?
– Han säger: “Mamma, vi tänker åka då och då.” Och hon kommer. Varje gång.
Jag ställde vattenkokaren på spisen och stod och lyssnade på hur vattnet började koka. Alltså, ingen slump. Ingen tillfällighet. Fyra gånger i rad – det är ett system.
Sanna stod bredvid och flyttade tyngden från ena foten till den andra.
– Mamma, mår du bra?
– Ja, – sa jag. – Gå och gör läxorna.
Men jag mådde inte bra. Jag tog upp mobilen, öppnade anteckningar och räknade. Första gången – smekmånaden, resa för oss tre, tolvtusen kronor. Andra – Turkiet för två år sen, nittontusen. Tredje – Kalmar förra våren, biljetter och hotell femtusen. Fjärde – de här trettiotusen.
Sextiofyratusen kronor på sju år. Alla borta.
Och Leif hade under samma tid två gånger tagit med mamman till kurorten i Småland. Båda gångerna på våra gemensamma pengar.
Jag stängde anteckningarna, la undan mobilen och hällde upp te. Händerna var lugna. Beslutet hade inte mognat än, men något inuti hade redan flyttat på sig.
En månad efter Gretas avresa bjöd jag in en väninna på middag. Viola jobbade med mig på apoteket, vi kände varandra i nio år.
Leif var hos en kompis och kollade på fotboll. Sanna satt på sitt rum. Vi och Viola öppnade ett glas vin, skar ost och slog oss ner i köket. Första normala kvällen på länge.
– Hur mår du? – frågade Viola. – Vart ska du i sommar?
– Ingenstans, – sa jag och log. Van vid frågan nu.
– Igen?
– Igen.
Viola skakade på huvudet. Hon visste. Alla visste.
Och så ringde det på dörren. Jag öppnade – där stod Greta. Med väska och påse.
– Leif sa att du var ensam hemma, – sa hon. – Tänkte titta förbi. Det var längesen vi sågs.
En månad. En månad sen. Och “längesen”.
Hon klev in, såg Viola, satte sig vid bordet. Jag hällde upp te åt henne för vin drack Greta inte och ogillade.
I tio minuter gick samtalet bra. Sen frågade Viola:
– Greta, reser du något?
Och så bar det i väg.
– Javisst! – Greta rätade på sig i stolen. – Leif tog med mig till spa i Småland. Två gånger. Bastu, massage, fjällen. Underbart!
Hon vände sig mot mig.
– Och du, Kerstin, var har du varit på sistone? Jag har inte sett några bilder från dig. Någonstans alls?
Jag rättade till glasögonen.
– Nej, – sa jag. – Ingenstans.
– Ser du, – Greta vände sig till Viola som om hon förklarade något självklart. – Ung, frisk, men reser inte. Leif erbjuder henne – hon tackar nej. Hennes eget fel. När jag var i hennes ålder hade jag rest över halva Sverige.
Viola såg på mig. Jag märkte att hon bet ihop läpparna.
– Greta, – sa Viola. – Kerstin reser inte för att hon inte vill.
– Varför då?
Viola tystnade. Tittade på mig – frågade med blicken om lov.
Och jag svarade själv.
– För att varje gång vi köper biljetter, kommer du, – sa jag. Rösten var lugn. Jag skrek inte. Bara räknade upp. – Fyra gånger på sju år. Smekmånaden – du ringde, vi åkte hem. Turkiet – du kom dan före avgång. Kalmar – samma sak. I år – havet. Trettiotusen kronor, icke återbetalningsbara. Totalt – sextiofyratusen kronor. Jag har räknat.
Greta slutade knacka med fingret på bordet. Handen stannade halvvägs till koppen.
– Vad är det du säger?
– Jag säger siffror, – svarade jag. – Inga anklagelser. Siffror. Kan säga datum om du vill.
Tystnad.
Viola reste sig, sa att hon måste gå. Jag följde henne till dörren. När jag kom tillbaka till köket ringde Greta redan Leif.
Tjugo minuter senare flög han in i lägenheten.
– Varför skämmer du ut mamma inför främlingar? – stod han i hallen utan att ta av sig skorna.
– Jag skämde inte ut henne. Jag nämnde summor.
– Vilka summor? Vad pratar du om?
– Om sextiofyratusen kronor som vi förlorat på inställda resor. Under alla våra år tillsammans.
Leif såg på mamman. Greta stod i köksdörren med armarna i kors.
– Leffe, – sa hon. – Antingen jag eller hon.
– Mamma, – Leif gnuggade näsryggen.
– Hon måste be om ursäkt, – sa Greta tvärt.
Leif vände sig till mig.
– Kerstin. Be om ursäkt till mamma.
Jag tog av glasögonen, torkade dem på tröjkanten. Utan dem blev allt lite suddigt – Leif, hans mamma, hallen med deras skor.
– Nej, – sa jag. – Det gör jag inte.
– Då åker jag till mamma, – sa han. – Tills du sansar dig.
– Okej, – svarade jag.
Han väntade sig ett annat svar. Såg det på hur hakan ryckte. Men jag teg, och han teg också. Sen tog han jackan och gick. Greta följde efter. Påsen med gurka lämnade hon i hallen.
Jag satte mig på pallen i det tomma köket. Benen värkte efter passet. Tolv timmar bakom disken, och sen det här. Men inuti var det klart – så där klart som himlen efter ett åskväder.
Han kom tillbaka efter tre dagar. Uppenbarligen. Utan ursäkt. Utan samtal. Bara kom, hängde jackan och satte sig för att äta kvällsmat. Greta hade åkt hem till Linköping.
Men en vecka senare började Leif prata med mig i korta meningar. “Maten klar?”, “Var är skjortan?”, “Hämta Sanna.” Och jag förstod att han straffade mig med tystnad. För att jag inte bad om ursäkt.
Och en vecka till senare började jag spara pengar. På ett separat konto. Som han inte visste om.
Ett år gick fort. Sanna fyllde sexton, och jag fixade själv hennes pass. Leif skrev under medgivandet utan att ens fråga varför. Han brydde sig inte så länge mamman inte ringde.
I maj köpte jag biljetter. Två – jag och Sanna. Antalya, trestjärnigt hotell, nio nätter. Betalade från mitt konto – det som Leif inte visste om. Fyratusensjuhundra kronor i månaden hade jag lagt undan från lönen. På ett år hade det blivit tillräckligt.
Biljetterna tog jag återbetalningsbara. Den här gången hade jag lärt mig.
Och jag sa till Leif:
– Vi åker allihop. I juni. Jag hittade ett bra alternativ.
Han såg på mig som om jag pratade ett annat språk. Sen nickade han.
– Okej. Vi provar.
Två veckor väntade jag. Packade väskorna. Köpte nya sandaler och en solhatt till Sanna. Till mig själv solkräm, som på apoteket kostade tjugo procent mindre med personalrabatt.
Fyra dagar före avresa kom Leif hem senare än vanligt. Satte sig vid bordet, la mobilen med skärmen ner. Jag kände igen den gesten. Mobilen med skärmen ner – betyder att han pratat med mamman. Eller hon med honom.
– Kerstin, – började han.
Och jag kände hur fingrarna knöts. Naglarna borrade sig in i handflatorna. Inte av ilska – av förväntan. För jag visste vad han skulle säga. Visste det fyra dagar i förväg.
– Mamma kommer. Måste hämta henne.
– När? – frågade jag, fast jag redan visste svaret.
– I övermorgon.
I övermorgon. Två dagar före flyget.
– Leif, – sa jag. – Ringde du henne?
– Va?
– Ringde du henne och berättade att vi skulle åka?
Han såg bort. Gnuggade näsryggen. Och jag förstod – ja, han hade ringt. Som fyra gånger innan. Berättat datum, berättat vart, och Greta hade genast köpt en tågbiljett. Som en klocka.
– Hon längtar efter mig, – sa Leif. – Hon fyller sjuttiofem i år.
– Sjuttiofyra, – rättade jag. – I november blir hon sjuttiofem.
Han viftade bort det.
– Spelar ingen roll. Mamma är ensam. Vi är allt hon har. Havet försvinner inte.
Och då mindes jag. Alla sju åren. Varenda “havet försvinner inte”. Varje baddräkt med lapp. Varje resväska jag plockade fram och ställde undan igen. Sextiofyratusen kronor. Fyra inställda semestrar. Tolvtimmarspass som gjorde händerna spruckna.
– Okej, – sa jag.
Leif andades ut. Slappnade av. Trodde jag gett vika igen.
– Duktig flicka, – sa han. – Jag ringer mamma och säger åt henne att ta med sig eget sängkläder, vi har inte mycket extra.
Jag nickade. Gick ut ur köket. In på Sannas rum.
– Packa, – sa jag. – Vi flyger i övermorgon.
Sanna såg upp från mobilen.
– Mamma, han sa ju–
– Jag vet vad han sa. Packa väskan. Baddräkt, böcker, laddare. Passet har jag.
Sanna tittade på mig i tre sekunder. Sen log hon – för första gången på en månad – och drog fram ryggsäcken.
Jag gick tillbaka till köket. Leif satt vid bordet med mobilen, redan mitt i diskussionen med Greta om vilka lakan hon skulle ta med.
– Leif, – sa jag. – Jag ställer inte in biljetterna.
Han tittade upp.
– Vad menar du?
– Precis vad jag sa. Jag och Sanna åker. Du stannar. Hämta mamma.
Mobilen tystnade. Greta i andra änden hade nog också blivit tyst.
– Menar du allvar? – frågade han.
– Sju år, Leif. Sju år utan semester. Fyra gånger har vi förlorat pengar. Jag jobbar sex dagar i veckan, tolvtimmarspass, och händerna spricker av handsprit. Jag är fyrtioåtta. Och jag vill se havet.
– Och mamma? Vad ska jag säga till henne?
– Säg att din fru har åkt på semester. För första gången på sju år.
Han reste sig. Stolen skrapade mot golvet.
– Kerstin, om du åker – det är, – han tvekade. – Det är respektlöst. Mot min mamma. Mot mig.
– Och fyra inställda semestrar – är det respekt mot mig?
Han svarade inte. Stod där och höll i mobilen. Ur högtalaren hördes Gretas röst: “Leif! Vad är det? Vad säger hon?”
Jag vände och gick ut ur köket.
Natten sov jag inte. Satt på Sannas rum och kollade dokumenten. Två pass – mitt och dotterns. Hotellbokning. Försäkring. Transfer. Allt var betalt.
På morgonen skrev jag en lapp. Kort, på ett block:
“Leif, jag och Sanna har åkt. Kommer hem om tio dagar. Hämta mamma. Vi behöver den här semestern. Kerstin.”
La lappen på köksbordet, bredvid hans mugg. Tog två resväskor, väckte Sanna, beställde taxi.
På tröskeln vände jag mig om. Lägenheten var tyst. Leif sov.
– Nu åker vi, – sa jag till Sanna.
I taxin teg Sanna i fem minuter. Sen frågade hon:
– Mamma, kommer han att bli arg?
– Det kommer han, – sa jag.
– Och vad då?
Jag såg ut genom fönstret. Morgonstaden gled förbi – grå, vanlig. Om fyra timmar skulle jag se havet. För första gången på sju år.
– Ingenting, – svarade jag.
På flygplatsen stängde jag av mobilen. Tog fram den igen i planet, när vi nått marschhöjd. Tolv missade samtal från Leif. Tre meddelanden från Greta: “Kerstin, vad håller du på med?”, “Lämna tillbaka barnet!”, “Det här kommer jag inte att glömma!”
Jag stoppade ner mobilen i väskan. Sanna bredvid läste en bok. Utanför fönstret var moln.
Havet var varmt.
Det gick tre veckor. Jag och Sanna kom hem solbrända. I kylskåpet stod burkar med inlagd gurka – Greta hade tagit med sig. På bordet låg min lapp, den samma. Leif hade inte plockat bort den.
Han satt i vardagsrummet när vi kom in. Såg på oss och sa inget. Sen reste han sig och gick in i sovrummet. Dörren stängdes.
Sedan dess sover han på soffan. Pratar med mig genom Sanna: “Säg till mamma att jag är på jobbet”, “Fråga mamma var kvittot är.” Greta ringer varje kväll. Sanna säger att hon hör genom väggen: “Leffe, hon respekterar dig inte. Det är inte en fru, det är ett straff.”
Och jag sover lugnt. För första gången på sju år. På nattduksbordet ligger ett snäckskal som Sanna hittade på stranden.
Min man säger att jag svek familjen. Svärmor säger att jag övergav min man för en semesterort. Och jag tänker att efter sju år utan en enda ledig dag kan man en enda gång bestämma över sig själv.
Gick jag för långt med den där lappen och flykten? Eller hade jag efter sju år utan semester rätt att åka utan hans tillåtelse?
