Jag kom till min sjuttioårsdag, efter att ha uppfostrat tre barn. En son, två söner och en dotter. Min fru, Ingrid, gick bort för trettio år sedan och jag har aldrig gift om mig. Jag har försökt, men lyckats inte ingen passade, omständigheterna var fel, helt enkelt. Jag kunde ha fyllt i en lista med anledningar, men vad tjänar det? Jag hade annat för mig.
Mina två söner, Carl och Mats, var kända för bråk och slagsmål. Jag gick med dem från skola till skola tills vi hamnade hos en riktigt duktig fysiklärare på en gymnasieskola i Göteborg. Han upptäckte att pojkarna hade en tydlig talang för naturvetenskap. Plötsligt försvann alla bråk, alla konflikter och problemen slutade nästan över en natt.
Min dotter, Majken, hade alltid haft svårt att komma överens med sina jämnåriga. Skolpsykologen föreslog att jag skulle ta med henne till en psykiater. Men så kom en ny litteraturlärare på deras skola i Halmstad, och han startade en skrivarklubb för nybörjare. Där fann Majken sin plats: hon skrev från morgon till kväll, och hennes berättelser hamnade först i skoltidningen och sedan i alla lokala författargrupper.
Sammanfattningsvis fick sönerna stipendier till ett av landets mest prestigefyllda universitet, KTH, på fysik och matematikhögskolan, medan Majken började på den litterära linjen vid Uppsala universitet. Jag blev ensam. Plötsligt slog den tystnad som omslöt mig in som en tjock dimma. Jag tog till fiske, trädgårdsarbete och svinhållning. Lyckligtvis fanns vår stora tomt vid Klarälven, där jag kunde odla och fiska. Jag började tjäna hyfsat på försäljning av grönsaker och kött. Jag insåg snart att en ingenjör på en fabrik i Norrköping tjänade mycket mindre än jag gjort på min egen gård. Så jag kunde igen hjälpa mina barn köpa dem billiga bilar, lägga undan lite extra till deras vardagsköp och ge dem kläder av god kvalitet.
Tiden rann iväg, och snart var jag bara en dag äldre än när jag började. Tio år flög förbi och när sjuttioårsdagen närmade sig, tänkte jag fira ensam. Sönerna hade länge varit upptagna med ett topphemligt projekt för Försvarsmakten, och kunde inte ta ledigt. Majken reste runt på författarsymposier och möten med journalister. Så jag tänkte inte störa dem med en inbjudan.
Någon gång på egen hand, tänkte jag. Det finns inget att fira här. Jag går omkring på gården, och på kvällen sitter jag med en flaska whisky, minns min fru och berättar för henne hur våra barn har vuxit.
Dagen kom. Jag gick upp tidigt för att sköta grisarna det var en speciell utfodring som krävde övernattning. På väg ut från huset, på den ännu stjärnbeströdda ängen framför stugan, stötte jag på något märkligt mitt på ängen. Ett långsmalt föremål var inlindat i en presenning.
Vad i hela friden är det här? muttrade jag, och då
Plötsligt tändes flera strålkastare! De lyste upp ängen med det underliga föremålet och människor som dök upp från husets hörn. Det var mina söner med sina fruar och barnbarn, samt några släktingar. Majken kom med en lång man i tjocka glasögon. Alla hade ballonger i händerna och visselpipor som de blåste i, medan några tryckte på knappar på skrikande luftburar. Alla ropade, viftade och försökte krama mig:
Grattis på födelsedagen! Pappa!
Jag glömde helt det konstiga föremålet i förvirringen. Det kunde ha varit en busig barnlek, men de hindrade mig från att gå tillbaka till stugan där deras fruar redan börjat duka på bordet.
Stanna, pappa, stanna, sa Majken. Får jag binda för dig?
Ja, gör så, svarade jag. Hon svepte en tjock tygbit runt mitt huvud och snurrade mig runt på ett sätt som fick mig att tappa balansen.
Vad har ni hittat på? frågade jag, lite snurrig.
En present, pappa, svarade en av sönerna.
Hoppas den inte är dyr? skämdes jag. Jag behöver inget.
Oroa dig inte, pappa, sade en annan. Det är bara en liten pryl, ett tecken på uppskattning.
De ledde mig fram till något, och Majken tog av mig ögonbindeln. Högt ljud från högtalare och trummor fyllde luften. Jag stod framför föremålet, fortfarande insvept i tyg. Barnen gick omkring och ryckte av presenningen.
I starkt ljus från strålkastarna blänkte en blå Volvo 242!
Jag föll nästan omkull av förvåning och nästan tappade balansen, men en av sönerna fångade mig och satte mig på en stol. Jag kunde bara säga:
Herregud, herregud!
Lugna dig, pappa, sprutade Majken vatten i mitt ansikte. Du har alltid drömt om den här bilen.
Men den är ju otroligt dyr, protesterade jag.
Inte dyrare än pengar, svarade en av bröderna.
Kom, fortsatte Majken. Sätt dig i bilen, vi vill ta några bilder.
Jag öppnade dörren och försökte sitta, men där stod bara en kartong.
Vad är det här? frågade jag.
Öppna, svarade Majken.
Jag lyfte på locket och såg två små ögon titta fram från botten. Jag tog fram en liten, fluffig varelse och kramade den mot mig:
En riktig kattunge! Precis som den vi hade med er mamma. Kommer ni ihåg? Bamse. När ni var små, älskade ni honom…
Självklart, pappa, svarade barnen.
Jag satte mig inte i bilen. Istället gick jag upp på övervåningen till mitt rum, tog fram en bild på Ingrid, och lånade tårarna:
Ser du, Marta, ser du? frågade jag fotoet. Jag klarade det. De har inte glömt dig… Ser du?
Barnen lät mig inte vara ensam länge. Bordet nedanför var dukat och skålarna gick fram. Majken smög ett öra mot mig och viskade att hon var i fjärde månaden av graviditeten, och att hennes fästman skulle komma för att bo hos mig. Hon skulle bo här, för hennes nästa bok kunde skrivas var som helst, och hennes fästman skulle åka tillbaka till sina föräldrar i New England, och om två veckor gifte de sig i deras lilla kyrka i Täby.
Gillar du det, pappa? frågade hon.
Det känns som en dröm, svarade jag och kysste henne på pannan.
Dagen gick i skratt, smörgåsar, lite vin och minnen. Alla hade det riktigt bra. På kvällen gick jag till Ingrids grav, satt länge och talade med henne.
Livet fick ny mening, särskilt med den där bilen. Jag funderade på att köpa kläder i rätt stil, köra till Stockholm för en dagstur.
På sängen sov den lilla kattungen, som jag kallade Misse.
Misse, sade jag och upprepade: Misse.
Misse spann och sträckte sig så långt han kunde i sin lilla kropp. Jag la mig ner, smekte hans varma mage och somnade.
Morgonen grydde tidigt igen. Grisarna skulle matas, trädgården skötas och fisket väntade. På övervåningen sov Majken med sin fästman. Sönerna och deras familjer hade åkt iväg och tystnaden återvände. Misse följde mig som en trogen skugga, föll i grisfoderbehållaren och fastnade i nät på båten. Han försökte slicka på fiskmat. Jag skrattade och pratade med den lilla busen:
Det är som om ungdomen kom tillbaka, sa jag och klappade hans rygg.
Misse jamade och bet mig försiktigt i handen med sina små tänder.
Du rackare! ropade jag och skrattade.
Denna berättelse har ingen djupare mening. Den är bara en påminnelse till alla som ännu kan åka hem till sina föräldrar:
Vänta inte på morgondagen.
Ge dig av nu!
