20260626
Kära dagbok,
I går morgon vaknade jag när min fru, Ulrika, låg stilla under täcket. Jag kröp intill henne, slog den lilla kramen och viskade i örat:
God morgon, Alva.
Hon fnös bara till en gryning och somnade om. Jag själv slog upp ögonen, men kände hur en iskall rysning smög sig in. Vad hade hänt? Var allt egentligen så bra, eller hade något gått fel?
Jag ryckte till och gäspade.
Ulrika, du fryser nästan så mycket att min sömn försvann. Är du okej? Sommar är ute, men du ligger i täcket och biter ihop. Jag ska koka kaffe.
Sven, det är jag som heter, gick mot köket och visslade en glad melodi. Ulrika låg kvar en stund, sedan reste hon sig trögt och gick för att tvätta ansiktet. Båda benen kändes som bly, och huvudet dunkade av en vit brum. Kanske behövde jag verkligen en kopp kaffe.
När jag kom tillbaka bad jag om en pannkaka. Ulrika stirrade på mig med en dyster blick.
Du kallade mig Alva i morse.
Vad menar du, älskling?
Sven, låtsas inte vara dum. Du ropade Alva i sömnen.
Du hörde fel, Ulrika. Alva och Ulrika låter lika när man är halvvaken. Är du så kall och dyster för att du tror du har blivit förolämpad? Kvinnor, vad säger man jag går till jobbet hungrig.
Ulrika gick omkring i huset, försökte samla sig, vattnade blommorna och bakade pannkakor. Hon klädde på sig hastigt och körde till mitt kontor. Kanske hade hon verkligen hört fel. Alva, Ulrika så nära varandra.
När jag anlände till receptionen möttes jag av en ny sekreterare. Hon var en ung kvinna med röda lockar som en brandfackla och en imponerande figur.
Sven Johansson är upptagen idag och kan inte ta emot besökare. Jag kan boka in er nästa vecka.
Ulrika avbröt mig utan förvarning.
Boka mig snarare själv, så får du mer nytta av det.
Sekreterarinnan såg förvånad ut.
Ursäkta, vem är du?
Jag är Göran Lindström, Ulrikas make. Gå åt sidan, jag har inget tid för er.
Plötsligt hördes hans telefon.
Alva, kan du hämta kaffe till mig? Alva?
Ulrika ryckte på axlarna.
Visst, här är kaffet, och också en pannkaka. Du får ditt skilsmässobrev med posten. Smaklig måltid.
Jag kände hur ilskan steg i mig.
Ulrika, vad pågår? Du beter dig som en häxa på ett kvastskaft.
Häxan sitter i receptionen. Varför är hennes hår inte uppsatt? Så passande för en flitig tandläkare, men så vulgär en sekreterare
Ulrika skrek åt mig att sluta. Jag föreslog att jag skulle tillbringa en vecka på sommarstugan tills hon lugnade ner sig.
Hon svarade:
Det är för sent. Jag tolererar inte otrohet. Jag vill ha ett svar på varför.
Jag suckade, tog en klunk kaffe och svarade trött:
Värdinnan Varvara har sagt upp sig. Jag anställde Alva på hennes rekommendation.
Ulrika frågade hur länge hon varit här.
En månad sedan, svarade jag motvilligt.
Jag förklarade att jag inte förväntade mig att Alva skulle stanna så länge, men att hon gör ett utmärkt jobb.
Ulrika hotade med att packa och flytta. Jag försökte lugna henne, men hon insisterade på att hennes namn inte fick höras mer från mina läppar. Alvas röda hår skulle ständigt finnas i mina tankar.
Vi grälade om vårt gamla familjehem en gammal timmerstuga i Värmland som vi ärvt av våra föräldrar. Det doftade av fukt och minnen. Min vän Nelly, som också var på besök, föreslog att jag skulle sälja huset och ta ett lån, men Ulrika avfärdade idén.
Jag gick runt i huset, öppnade fönstren och tänkte på hur vackert det kunde bli med lite renovering. Välfärdsbyggnaderna omkring hade redan moderniserats, men här var det fortfarande rustikt.
Nelly erbjöd sig att hjälpa till med att hyra ett rum i vår källare åt hennes syster. Ulrika avvisade föreslaget med en skarp kommentar om att rummet var “för ungdomarna”. Jag svarade att gräset i trädgården behövde klippas, men hon svarade att jag inte klarade det själv.
Jag bestämde mig för att anlita en hantverkare för att gräva om trädgården. Jag hade sparat pengar sedan Sven öppnade sin privata klinik för fem år sedan. Han hade alltid sett min lön som en sidobesättning för nöjen. Nelly andades ut: “Bra man, du vet hur man räknar.”
Efter några dagar kom en granne med en gammal grävskåp och ett pigghörande skratt. Han hade en svart gris vid namn Hektor som han hade hittat i ladan. Han berättade att han inte hade någon egen gris och att Hektor hade rymt från en annan gård.
Jag frågade honom om han ville ha hjälp att föra Hektor tillbaka. Han svarade att han bara ville ha en plats att hålla honom på. Jag erbjöd mig att låta Hektor bo i vår trädgård tills han kunde hitta ett hem.
Nästa morgon väckte en hunds gnäll mig. En liten valp hade hittat sin väg till vår grind. Grannen som hade lånat mig Hektor kom med en trötta blick och sa att han skulle ta med sig både gris och valp till djurhemmet. Jag föreslog ett namn åt valpen Arvid men grannen föreslog istället “Chuk” för att inte förväxla med Hektor.
Jag stod kvar på verandan, såg på både Hektor och den lilla valpen och kände en djup ensamhet. Jag hörde min mans röst i mitt huvud: “Alva, hämta kaffet.”
Till slut bestämde jag mig för att låta dem stanna ett tag. Jag såg på Ulrika, som satt i sin pyjamas och stirrade på gräset. Hon såg förvirrad och trött ut. Jag föreslog att vi skulle gå igenom planerna för vårt eventuella skilsmässa.
Efter en timme kom grannen tillbaka med en annan idé varför inte flytta in i mitt hus? Jag hade ett gammalt hus på landet utan vatten och gas, men med en gammal brunn. Jag föreslog att jag kunde låna ut det åt honom och hans två barn, medan Ulrika och jag fick behålla vår timmerstuga.
Ulrika skakade på huvudet och svarade att hon hellre skulle sälja huset och börja ett nytt liv i en lägenhet i Stockholm. Jag insåg att vi var på en knarrig väg, men att jag ändå hade lärt mig något viktigt.
**Personal lesson:** Ibland är det bästa sättet att hantera missförstånd och svartsjuka att stå stilla, lyssna och låta ärlig kommunikation bli vår kompass. Att hålla fast vid gamla minnen utan att låta dem styra framtiden ger plats för nya kapitel och kanske ett par pigga grisar och en trogen hund på vägen.
