Förr i tiden var jag en orm och en latmask för min svärmor. Nu är jag helt plötsligt ett helgon – hon ringer mig nästan varje dag och ber om ursäkt. Men jag tror inte ett ord av vad hon säger. Jag vill bara säga en sak: ”Det var rätt åt er! Nu får ni skörda vad ni sått!”
Så, 2017 gifte jag mig med Per. Vi pluggade ihop, träffades första året på universitetet. Efter kandidatexamen stack vi till stadshuset och gifte oss. Jag är inte från stan – jag kom till Stockholm från en liten by i Småland.
Eftersom vi var fattiga studenter bestämde vi oss för att bo hos min svärmor. Gunilla hade en trea mitt i city med fin renovering. Jag gick med på det – vi skulle spara ihop till en egen bostad snabbare, istället för att hyra.
Men svärmor accepterade mig aldrig. Hon skämdes inte för att säga att hon ville ha en bättre kvinna till sin ende son:
– Du är bara en otvättad bondkärring. Här i stan gäller andra regler, lilla vän. Trodde du att du skulle gifta dig för att ta över lägenheten? Glöm det!
Jag hade redan fått jobb som assistent på en översättningsbyrå. Efter jobbet försökte jag städa och laga mat hemma. Men inget duger för svärmor:
– Vad är det här för diskvatten?
– Det är en soppa, alldeles nykokt.
– Du har väl kokat såna soppor åt grisarna förut!
Per försökte aldrig prata med sin mamma – han var livrädd för henne. Han var orolig att hon skulle kasta ut oss.
Illustrativt foto. Bilden är inte dokumentär.
Men problemen slutade inte där. Efter ett år hade vi sparat ihop en rejäl summa, men alla pengarna gick till svärmors renovering. Vi köpte nytt kylskåp, microdisk, diskbänk, fläkt och skåp. Det gamla kylskåpet slängde hon inte – det flyttade in i vårt sovrum. Där förvarade vi vår mat. En gång tog jag en bit smör – då blev det ett jäkla liv, som om jag hade rånat henne!
Jag levde i det där dårhuset i tre år till. När pandemin bröt ut gick allt åt skogen. Per blev av med jobbet och satt hemma jämt. Jag jobbade på distans, fick en jobbdator.
Då började svärmor klaga igen:
– Är det där arbete? Res dig och diska istället!
– Strax. Jag måste bara fylla i de här pappren först.
– Och laga mat? Kolla hur smal Per blivit! Du är en usel husmor!
Då fick jag nog. Jag packade alla mina saker och åkte hem till mina föräldrar i byn. Per ringde mig bara en gång – han bad mig försonas med hans mamma.
Så vi skilde oss. Tack och lov hade jag jobbat bra – jag kunde köpa en lägenhet i stan. Nyligen köpte jag också en bil. Nu bor jag i Stockholm, har startat en egen översättningsbyrå och har fantastiska medarbetare.
För en månad sedan ringde svärmor oväntat:
– Siv, du är så klok. Jag hörde att du har ett bra jobb. Jag sa alltid att du skulle lyckas i livet.
Jag blev mållös – jag kom ihåg hur hon ”hyllade” mig förr.
– Tack…
– Är du fortfarande ogift?
– Nej. Vad angår det dig?
– Per tynar bort utan dig. Kanske ni kunde träffas?
Det visade sig att Per efter skilsmässan varken hittat någon kvinna eller jobb. Han satt på mammas soffa i flera år, med bara tillfälliga inkomster.
Antagligen hade svärmor fått nys om mitt företag och min lägenhet, så hon ville ”försonas”. Nu ringer hon nästan varje dag. Jag blev less och bestämde mig för att sätta punkt:
– Vet du, du har nog glömt hur du kallade mig för en otvättad bondkärring, hur du kritiserade min mat. Hur du till och med klagade på mitt jobb!
– Det var länge sen. Glömt och förlåtet.
– Nej, så funkar det inte. Gud har straffat er! Du får ta hand om din lilla son själv och hitta en värdig kvinna åt honom. För jag är ju bara en bondkärring!
Jag skäms inte en sekund över att jag sa ifrån till min svärmor. Eller fd svärmor, rättare sagt. Hon förstörde vår familj, och nu tror hon att vi ska bli sams? Tack, men som man säger – man går inte i samma älv två gånger.
