— Ska vi äta nu? – Lars vinglade in i köket och sjönk ner på en pall vid bordet. Pallbenen skrapade obehagligt mot golvet. Eva teg och Maja stelnade till i sitt rum.
— Jag pratar med dig! Se på mig! – röt han och slog näven i bordet.
Maja visste att Eva vände sig om, rädslan sipprade ur hennes ögon.
— Vad glor du på? Ge mig mat! En man kommer hem från jobbet. Jag känner er kvinnor, ni vill bara sitta och snacka och flörta, – muttrade han lägre.
Eva skramlade med disken, ryckte ner en tallrik från torkstället ovanför diskbänken.
— Makaroner igen? Trött som fan, – morrade han. Maja kröp ihop i sitt rum, beredd på att höra ljudet av en krossad tallrik. Nej, det klarade sig… En stund hördes inget från köket. Maja smög ut och kikade in. Lars satt med ryggen mot henne. Eva vinkade åt henne att gå. Maja försvann från dörröppningen som om hon aldrig varit där. Hon stängde in sig på rummet och stirrade i läroboken, men efter varje mening stannade hon upp och lyssnade. Det var tyst. Lars var ganska lugn idag. Sedan hörde hon honom gå förbi hennes dörr till sovrummet, muttrande, och där blev det tyst.
Hon hörde det nästan varje dag. Hon kunde av ljuden avgöra vad som hände i köket. Lars hade inget fast jobb. Han kunde inte stanna länge på samma ställe på grund av supandet, drog in tillfälliga inkomster. När Eva inte var hemma försökte Maja undvika att vara ensam med honom i lägenheten. Hon gick till kompisar efter skolan eller satt på trappan och väntade på sin mamma.
— Hej. Varför sitter du på trappan? Glömt nycklarna? – Erik stannade framför Maja. Han bodde på femte våningen.
— Något sånt, – muttrade hon. Hon skämdes över att han sett henne där.
Erik gick förbi, klättrade upp två steg och stannade.
— Du fryser, man får inte sitta på betongtrappan. Kom med mig.
Maja svarade inte.
— Kom nu, – sa han bestämt, och hon lydde. Han var äldre, och hon var van att lyda äldre.
Erik öppnade dörren till sin lägenhet och släppte in Maja före sig.
— Mamma, jag är hemma. Inte ensam! – ropade han och slog igen ytterdörren.
— Med vem då? – Karin, Eriks mamma, kom ut i hallen.
— Hej, – sa Maja tyst.
— Hej. Maja, är det?
— Tänk, jag går uppför trappan och hon sitter på trappsteget, – sa Erik medan han tog av sig jackan.
— Glömt nycklarna? – frågade Karin. – Ta av er och tvätta händerna, jag värmer lunch.
Maja gick in i vardagsrummet och såg sig om. Lägenheten var likadan som deras, men mysigare och finare. Lunchen smakade fantastiskt, fast det bara var vanlig kycklingsoppa och makaroner med korv.
— Tack, det var jättegott, – sa hon.
— Nästa gång, sitt inte på trappan, kom direkt till oss, – sa Karin. – Är det en deal?
Maja nickade.
— Tack, mamma. Vi går till mig. Kom, – Erik reste sig och gjorde en gest åt Maja. Hon såg på Karin, som nickade.
Inne i Eriks rum blev Maja förvånad. Det var städat, inga saker utspridda, rent. På väggen hängde posters med kända band och färgglada motorcyklar.
— Gillar du racing? – frågade hon.
— Inte särskilt, bara snygga posters.
— Jag har ingen dator. Eller jo, pappa krossade skärmen. Inga pengar till en ny.
— Jag har en surfplatta, vill du låna? – erbjöd Erik direkt.
— Nej, pappa skulle se den och sälja den.
— Kom hit och plugga när du behöver, då.
— Har du bestämt vad du ska läsa efter plugget? – Maja rörde vid en modell av ett flygplan. – Byggt själv?
— Självklart. Jag vill söka till flygteknik på universitet.
— Bli pilot?
— Nej, konstruera flygplan, – log han överseende.
Alla tjejer i hennes klass var kära i honom. Snygging. Imorgon skulle hon berätta för tjejerna i skolan att hon varit hemma hos Erik Smolin, de skulle bli gröna av avund.
Tiden flög förbi i samtal. Maja tittade på klockan och flög upp.
— Jag måste gå, mamma är nog redan hemma.
Det var jättesynd att gå, men hon ville inte missbruka gästfriheten. Erik följde henne till hallen.
— Kom hit, sitt inte på trappan, – sa han när hon skulle gå.
Maja steg in i sin lägenhet och såg Evas kappa på hängaren. Från köket hördes skrammel – Eva lagade middag.
— Var har du varit så här sent? – tittade hon ut från köket.
— Jag var hos Erik på femte våningen.
— Du ska inte vanka runt hos folk. Vad ska de tro om oss? Ska du äta?
— Nej, moster Karin bjöd på mat. Jag går och pluggar. Är han hemma?
— Hör du inte? Snarkar som en ångvält. Var han fick pengarna? Supit sig full igen, – suckade Eva.
Efter det var Maja ofta hos Erik. Om hon mötte honom i skolan nickade hon och rodnade generat. Han hälsade och gick förbi.
Ibland var Erik inte hemma – han tränade på kvällarna på idrottsklubben. Då berättade moster Karin om sin son, om sin man som dött för några år sedan.
Vintern övergick i vår, sommaren kom. Maja gick inte upp till Erik längre. Hon var ute med kompisar eller satt på bänken utanför huset.
— Varför kommer du inte? – frågade Erik en gång när han mötte henne på gatan. Maja ryckte på axlarna.
— Har du tagit studenten redan? När åker du för att plugga?
— Jag åker inte. Jag ska plugga här på universitetet. Vill inte lämna mamma ensam.
— Vad kul! – sa Maja glad.
En höst kom hon över en gång, låtsades att hon inte kunde lösa en uppgift. Men det gick inte att prata som förut. Maja blygdes för Erik, kände sig stel och obekväm. Han hade förändrats, blivit äldre och ännu snyggare.
Den vintern dog Lars. Han fick i sig dålig sprit och förgiftades. Eva grät inte ens på begravningen, men Maja kände synd om honom. Nu behövde hon inte vänta på att Eva skulle komma hem, fanns ingen anledning att gå upp till Erik.
Eva ryckte fortfarande till när telefonen ringde, och rädslan syntes i hennes ögon.
— Mamma, vad är det? Han är borta, – sa Maja.
— Vanan, – svarade Eva.
Maja gick i ettan på gymnasiet. En kväll stod hon vid fönstret och väntade på Erik.
— Varför står du utan ljus? Letar du efter Erik? – Eva kom in och tände lampan.
— Tittar bara ut, – sa Maja irriterat, överrumplad.
— Han är vuxen, han har en tjej. En snygg tjej. Plugga hellre, – suckade Eva.
Erik har en tjej! Hjärtat brast av sorg och svartsjuka. Maja hade inte sett henne, men hatade henne redan. En dag mötte hon dem på gården.
— Maja? Hej, varför kommer du inte? – frågade Erik vänligt. Hans tjej stod bredvid, såg på Maja med iskall blick. Hon var lång och såg ner på Maja, nästan föraktfullt, som på en mus. Erik var också lång, men han såg på Maja på ett annat sätt.
— Vilken klass går du i nu?
— Sista året.
— Vad tiden går. Jag ser att du blivit finare, vuxit, man känner knappt igen dig. Vad ska du söka?
— Erik, kom nu. – Tjejen drog otåligt i hans arm.
— Hej, lycka till! – sa Erik, och de gick arm i arm.
Maja följde dem med blicken. §Kall som en fisk, och istappar istället för ögon,§ tänkte hon elakt. §Snövit skulle passa bättre, men det är för ärofullt.§ Och hon döpte henne till Fisken i sitt huvud.
Tiden gick. Maja tog studenten och kom in på läkarprogrammet. Erik fick sin examen och fick jobb, köpte en bil. Maja lärde sig känna igen dess motorljud, rusade till fönstret när han kom hem.
En dag gick Maja från skolan och mötte Karin på gården. Hon gick långsamt med en käpp och haltade märkbart.
— Hej, moster Karin, – sa Maja. – Vad är det med benet?
— Det gör ont, jag orkar knappt gå. Läkaren säger att jag måste operera, få en ny led, men jag är rädd, – klagade Karin.
— Säg vad du behöver, jag springer till affären, det är inget besvär, – erbjöd Maja direkt.
— Gå du, Erik är aldrig hemma…
Så började Maja komma hem till Karin igen, även om hon sällan träffade Erik. Hon handlade, hjälpte till med städningen.
En dag tog hon mod till sig och frågade om Eriks tjej.
— Julia är visserligen vacker, men så tillgjord. Hon är tyst hela tiden, man vet inte hur man ska närma sig henne. Hon känns främmande. Du är som en av oss. Min son behöver inte en sådan brud, – suckade Karin. – Varför frågar du? Är du kär i honom?
Maja såg ner.
— Var inte ledsen. Hade du varit äldre hade du varit den bästa hustrun för Erik. Du kommer träffa din kärlek.
— Jag vill ingen annan, – viskade Maja och sprang ut.
En gång kom hon för att fråga Karin om hon behövde något från affären. Dörren öppnades av Fisken.
— Vad vill du? – frågade hon ovänligt.
— Jag skulle till moster Karin…
— Hon är inte hemma. Erik har kört henne till sjukhuset.
Fisken verkade medvetet ha höjt hakan för att se ner på Maja.
— Varför håller du på och skumpar här hela tiden? – glittrade hennes ögon.
— Jag skumpar inte, jag hjälper moster Karin, handlar åt henne.
— Vilken hjälpreda. Kom inte mer. Om det behövs så hjälper jag själv. Snart gifter vi oss, och vi ska bo här. Försvinn, annars försvinner saker efter dig, – sa Fisken grovt.
— Vilka saker? – brast Maja ut.
— En ring. Jag lämnade den på handfatet i badrummet. När jag kom tillbaka var den borta. Du tog den, vem annars?
— Jag går inte längre än hallen, – ropade Maja argt.
— Jag vet inte. Kanske kom du när jag inte var här. Ge tillbaka på ett snällt sätt, annars ringer jag polisen. – Fisken lutade sig fram och sänkte huvudet. De onda isiga ögonen var alldeles nära. Maja backade.
— Jag tog inte din ring!
— Bevisa det. – Fisken tog ett steg mot henne, isögonen var alldeles nära. Maja klarade det inte, slet upp dörren och stötte ihop med Erik.
— Varför pratar ni så högt? Man hör det i trappan. – Erik såg från Maja till Fisken. Maja vände sig också om.
Fisken rätade på sig och log ljuvligt mot Erik.
— Redan tillbaka? – frågade hon som om inget hänt.
Maja ville springa, men Erik höll fast henne i armen.
— Vad hände?
— Hon… Hon anklagade mig för att ha tagit hennes ring. Jag tog inget, jag var inte ens i badrummet.
— Vilken ring? – Erik höll hårt i Maja och såg på Fisken.
— Med rosensten. Jag tror jag tappade den, minns inte var. Frågade om hon sett den, – sa Fisken med söt röst.
— Hon ljuger! Hon sa att jag tog den, skulle ringa polisen. – Maja slet sig loss och sprang nerför trappan. Tårarna kvävde henne.
— Dra åt helvete båda två! – skrek Maja förtvivlat när hon kastade sig in i lägenheten och smällde igen dörren.
— Vad är det? – Eva tittade ut i hallen.
— Mamma! – Maja kastade sig i hennes famn och berättade allt.
— Ringen dyker upp, gråt inte. Erik löser det, – tröstade Eva sin gråtande dotter.
Nästa dag kom Erik själv. Eva var inte hemma.
— Vi måste prata, – sa han.
Maja visade in honom på sitt rum. Han såg fotografiet av sig själv på byrån och log. Maja hade glömt bort det. Hon rodnade och såg ner.
— Stulit den från mig? Och du säger att du inte stjäl. Maja rodnade ännu mer.
– Det är lugnt, jag saknar den inte. Jag kom för att be om ursäkt. Ringen hittades.
— Var?
— Spelar det någon roll? – nu såg Erik bort.
— Det spelar roll. Hon anklagade mig för stöld. Tror du det är kul? – rösten skälvde av sårad stolthet.
Erik tog henne i axlarna.
— Maja, förlåt. Jag trodde inte en sekund att du tagit den. Ärligt. Julia gillade inte att du kom så ofta, så hon bestämde sig för att baktala dig för att du skulle sluta komma. Och ringen… Den ramlade ur hennes ficka när hon tappade jackan.
— Och du förlåter henne? Tänk om hon anklagar din mamma för stöld? Man kan vänta sig vad som helst. Fisken är kall!
— Sluta! Hon är bara svartsjuk. – Erik såg strängt på henne och tog bort händerna.
— Erik! Ser du inget?
— Vad då? – Erik såg med ett beklagande uttryck på henne. Han var tydligen trött på samtalet.
— Jag älskar dig! – brast Maja ut och blev själv rädd för sin djärvhet. – Älskar dig sedan mellanstadiet. Gift dig inte med henne, snälla. – Tårarna skälvde i hennes ögon, Eriks ansikte suddades ut.
— Maja, gråter du? Det blir inget bröllop. Vi har gjort slut.
— På riktigt? – Maja blinkade, och tårarna rann nerför kinderna.
— Dumma dig. – Erik tryckte Maja intill sig. – Mamma blir utskriven om en vecka. Kom till henne och hjälp till om det behövs.
— Självklart! Du behöver inte fråga.
Erik gick därifrån sorgsen och tankfull, medan Maja hoppade nästan av glädje. Inget bröllop!
Maja sprang in till moster Karin varje dag, handlade, tvättade golv, hjälpte till med mat. Erik såg hon inte, han kom sent. Hela kvällarna var hon på femte våningen. Eva skakade bara på huvudet.
En dag mötte Maja Erik i trappan. Han luktade sprit.
— Erik, har du druckit? – Maja såg på honom med fasa, mindes sin pappa, rädslan i Evas ögon…
— Än sen? – han vinglade mot henne. Maja backade, stirrade skrämt på honom. — Maja, varför ser du så där ut? Var inte rädd, jag blir inte som din pappa… – sa han med plötsligt nykter röst.
Och på lördagen kom han med en bukett blommor till Maja och bjöd ut henne på bio. Hon var så lycklig!
Nu skyndade Erik hem om kvällarna, där Maja väntade med hans mamma. Han drack inte mer. De gick ofta på bio, promenerade och satt i hans rum och kysstes…
Majas kärlek hade smält Eriks hjärta.
— Lycka till, barn. Var inte elak mot henne, Erik, – sa Eva när han friade till Maja.
— Jag lovar, jag ska aldrig vara elak… Maja tryckte sig intill honom som en smal ung björk mot en hög ek.
*Det är inte förflutets smärta som formar vår framtid, utan modet att älska igen trots ärren. Majas tålamod och tro på kärleken lärde henne att sann styrka inte ligger i att fly från rädslan, utan i att våga hålla fast vid det som är äkta – även när vägen är mörk.*Och när Erik höll hennes hand på bröllopsdagen, visste Maja att hon äntligen hade funnit den trygghet hon så länge sökt – inte i att fly från det förflutna, utan i att våga älska med öppna ögon och ett helat hjärta.
