Jag kom hem från företagets fest strax innan gryningen. Min fru, Elin, sov djupt som en stock. Jag lade mig bredvid henne i sängen och somnade genast.
När jag vaknade på morgonen låg jag upp och såg ett läppstiftsmärke på min skjorta. Samtidigt plingade min mobil med ett SMS:«God morgon, älskling!». Jag suckade av förvåning. Sådana överraskningar från mig själv hade jag inte räknat med.
Vi hade haft tio lyckliga år tillsammans och två underbara flickor, Alva på fem och Saga på nio, som sov i sitt rum. Jag ville genast starta ett gnäll, men höll tillbaka.
Jag gick in i badrummet, lät tårarna rinna och försökte samla mig.
«Det är väl enkelt att gnälla på honom. Men ett gnäll kan öppna en dörr som jag helst inte vill ha. Om han går ifrån mig, hur ska jag klara av två barn själv?» tänkte jag.
Efter ett snabbt duschbad torkade jag håret med hårtorken, fixade en slarvig frisyr och gick vidare till frukost. Elin vaknade strax före lunch och klagade:
Åh, det är så jobbigt.
Jag svarade med ett leende som krävde en hel ansträngning:
Vill du ha kaffe? frågade jag.
När kaffet var klart vände jag mig mot henne och sa:
Elin, hoppas du inte blir försenad imorgon. Jag har en andra tjänst och måste hämta Alva från förskolan.
Självklart, svarade jag.
Elin jobbar som frisör på en salong i centrala Stockholm. Efter sin andra skift kom hon hem med en låda med fina chokladpraliner.
Vad vill du ha sött? frågade jag nyfiket.
En av kunderna gav mig dem, svarade hon. Han klipper mig alltid, så han ville bara ge mig något.
Jag rörde på lådan och sa:
De där pralinerna är dyra! Varför tog du emot dem?
Det är inget konstigt, svarade hon. Han bjöd bara, inget förslag på en dejt.
Efter några dagar kom Elin hem med en ståtlig bukett blommor.
Är det samma kund? frågade jag.
Mikael, svarade hon, du stannade ute sent igår och jag frågade inte var du hade varit eller med vem. Det är bara en bukett.
En kväll, när hon just lämnat salongen efter sitt andra skift, mötte hon mig vid ingången.
Mikael, har du lämnat tjejerna själva? ropade hon bekymrad.
Ingen fara, jag hade lagt dem i säng. Jag tänkte möta dig i bilen.
Det är bara fem minuters promenad, protesterade hon.
När vi kom hem vände jag mig till henne:
Elin, får jag få möta dig efter mitt andra skift varje dag?
Vad menar du? Är du avundsjuk? frågade hon lekfullt.
Ja, jag är avundsjuk, svarade jag. Sådana gåvor får män inte bara så utan någon anledning.
Det är okej, svarade hon. Jag uppskattar verkligen din uppmärksamhet. Och ärligt talat, jag blir lite avundsjuk på dina övertidstimmar. Vem vet vem som dyker upp?
Du kan säga vad du vill, jag behöver ingen annan än dig. Och på jobbet har vi fixat allt nya program är installerade, så jag får inget övertid längre, försäkrade jag.
Till slut återvann förtroendet mellan oss. Ibland kom Elin hem med en ny låda lyxiga chokladpraliner. När jag gav henne en sträng blick svarade hon med ett leende:
Men mina kunder ger mig de här pralinerna av hela sitt hjärta, och jag kan inte tacka nej.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att ge en like. Det inspirerar oss att fortsätta skriva!
