När herr ThomasAndersson fyllde trettio år hade han varken fru eller barn bara en liten hyreslägenhet i Södermalm och ett klassrum fullt av drömmar som inte var hans egna.
*Man kan föreställa sig ett bröllopsfoto.*
En regnig eftermiddag hörde han viskningar i lärarrummet om tre syskon Märta, Sigrid och Oskar vars föräldrar just gått bort i en olycka. De var tio, åtta respektive sex år gamla.
De hamnar säkert på ett barnhem, sade någon. Ingen vill ha dem. För dyra, för mycket besvär.
Thomas höll tyst. Han sov dåligt den natten.
Nästa morgon såg han de tre barnen stå på skoltrappan blöta, hungriga och frusna. Ingen hade kommit och hämtat dem.
I slutet av veckan gjorde han det ingen annan vågade: han skrev under adoptionspappren själv.
Folk skrattade åt honom.
Du är galen!, ropade de.
Du är ensam, du har redan problem med ditt eget liv.
Skicka dem till ett barnhem, så klarar de sig.
Men Thomas lyssnade inte.
Han lagade mat åt dem, lagade deras kläder och hjälpte dem med läxorna tills långt in på natten. Lönet var knappt några tusen kronor i månaden, livet tufft men huset ekade alltid av skratt.
Åren gick. Barnen växte upp.
Märta blev barnläkare, Sigrid kirurg och Oskar den yngste en berömd advokat som specialiserat sig på barns rättigheter.
Vid deras examen steg alla tre upp på scenen och sade samma mening:
Vi hade inga föräldrar, men vi hade en lärare som aldrig gav upp.
Tjugo år efter den regniga dagen satt Thomas Andersson på trappan framför huset, med grånat hår men ett lugnt leende.
Grannarna som en gång hånat honom hälsade nu honom med respekt.
Avlägsna släktingar som tidigare vänt sig bort från barnen dök upp plötsligt, låtsandes intresserade.
Men Thomas brydde sig inte om deras hyckleri. Han bara betraktade de tre unga som kallade honom pappa och förstod att kärleken hade gett honom den familj han aldrig trodde han skulle få.
### Läraren som väljer familj Del två
Åren gick och banden mellan Thomas Andersson och hans tre barn blev bara starkare.
När Märta, Sigrid och Oskar äntligen nådde framgång var och en i ett yrke dedikerat åt att hjälpa andra började de planera en överraskning.
Ingen gåva kunde riktigt återgälda vad Thomas hade gett dem: ett hem, en utbildning och framför allt kärlek.
Men de ville försöka.
En solig eftermiddag körde de honom på en utflykt med bilen, utan att avslöja destinationen.
Thomas, som nu var femtio år, log förvirrat när bilen slingrade sig in på en skogkantad väg.
När de stannade stod han utan ord: framför honom tornade en ståtlig vit villa upp, omgiven av blommor, med en skylt vid ingången:
**Andersson Villa**.
Thomas blinkade, rörd.
Vad vad är det? mumlade han.
Oskar la en arm om honom.
Det här är ditt hem, pappa. Du har gett oss allt. Nu är det din tur att få något fint.
De gav honom nycklarna inte bara till huset, utan också till en elegant silvergrå Volvo som stod i uppfarten.
Thomas skrattade genom tårarna, skakade på huvudet:
Det här behövde jag inte Jag behöver inget av det här.
Sigrid log milt.
Men vi måste ge dig det. Tack vare dig förstår vi vad en riktig familj innebär.
Det året tog de honom på sin första resa utomlands till Paris, London och sedan till de schweiziska Alperna.
Thomas, som aldrig lämnat sin lilla hemstad, fick se världen med ett barns ögon.
Han skickade vykort till sina gamla klasskamrater, alltid signerade på samma sätt:
Från herr Andersson stolt pappa till tre barn.
Och när han såg solnedgångarna vid avlägsna kuster insåg han en djup sanning: han hade räddat tre barn från ensamhet men i själva verket var det de som hade räddat honom.
