— Lägg nycklarna på bordet. Fort, nu. — Vera stod i dörren till sin egen lägenhet med armarna i kors. Hon skakade av ilska.
I hallen stod Antonia Persson, omgiven av tre enorma rutiga resväskor. Före detta svärmodern. I handen höll hon en extranyckel som Vera för tre år sedan, när hon fortfarande var gift med hennes son Erik, oförsiktigt hade lämnat ut “ifall något skulle hända”.
— Det tänker jag inte göra, Vera lilla, — svarade Antonia lugnt medan hon tog av sig skorna och ställde dem prydligt på skohyllan. — Jag har full rätt att vara här. Min son lade de bästa åren av sitt liv på den här lägenheten. Och förresten, du lever alldeles för bra efter skilsmässan. Det är dags att återupprätta rättvisan.
— Vilken rättvisa? — Vera tog ett steg framåt och kände hur vreden kokade inom henne. — Erik betalade inte en enda krona på bolånet! Vi skilde oss för två år sedan. Lägenheten köptes för mina föräldrars pengar redan innan vårt äktenskap, och han hade bara en andel som han själv avstod från i utbyte mot underhållsbidraget. Du har inget här att göra.
— Juridiskt sett kanske det stämmer, — svärmodern rättade till håret framför hallspegel och granskade Veras ansikte kritiskt. — Men rent moraliskt står Erik med rännstenen framför fötterna. Han hyr ett rum i en andrahandslägenhet och klarar sig på tillfälliga jobb. Och du? Se på dig själv. Renovering, ny bil, dottern på privat dagis. Var kommer pengarna ifrån, Vera? Du har säkert inte betalat din före detta man allt du är skyldig. Därför har jag kommit för att bo här ett tag. Jag ska hjälpa till med barnbarnet och samtidigt hålla koll på utgifterna.
— Barnbarnet är sex år gammalt, och du såg henne senast på hennes treårsdag! — Vera slet upp mobilen. — Jag ringer polisen på stående fot. Du vistas i någon annans hem utan tillstånd.
— Ring du, ring du, — flinade Antonia medan hon stampade in i vardagsrummet och satte sig i soffan. — Jag säger till polisen att jag har kommit för att besöka mitt barnbarn på inbjudan av hennes far. Erik kommer att bekräfta det. Vi kan ordna en skandal för hela huset om du vill. Skäms du inte inför grannarna? Du som är så proper, chefen på ditt företag.
Vera sänkte mobilen. Svärmodern hade träffat mitt i prick – hon ville inte dras in i en offentlig konflikt med en argsint gammal kvinna, inte minst inför grannarna eller sexåriga Lisa som var hos en kompis just då. Hon måste vara listigare, men nerverna höll på att ta slut.
— Du har exakt trettio minuter på dig att packa ihop dina väskor och gå, — sa Vera med skärpa. — Annars byter jag lås redan i kväll. Låssmeden kommer om en halvtimme.
— Det gör han inte, — Antonia plockade upp en virkad duk ur fickan och lade den på soffbordet. — Jag har redan pratat med bostadsrättsföreningens ordförande. Jag sa att jag är din mamma som har kommit på besök och att du vill byta lås för att du har fått ett tillfälligt vansinne. Han stöttade mig. Så sitt still, Vera lilla. Vi har ett långt samtal framför oss.
Vera gick in i rummet och satte sig i fåtöljen mittemot svärmodern. Händerna darrade fortfarande, men i huvudet började en plan ta form. Med den här kvinnan kunde man inte resonera – hon förstod bara språket av makt och egennytta.
— Vad vill du egentligen, Antonia? — frågade Vera rakt på sak. — Jag tror inte att du har släpat dig hit från din förort med tre resväskor bara för att återupprätta någon mytisk rättvisa.
— Jag vill att min son ska kunna leva som en människa, — kontrade svärmodern. — Du har tagit allt ifrån honom.
— Han förlorade allt själv på spel! — skrek Vera och tappade tålamodet. — Du vet mycket väl varför vi skilde oss. Han stal mina guldsmycken, pantsatte datorn och tömde barnets sparkonto!
— Äh, överdriv inte, — viftade gumman bort det. — Han var ung, han begick ett misstag. Du borde ha stöttat din man istället för att stämma honom på underhållsbidrag. Det är tack vare ditt underhållsbidrag som han inte får ett vanligt jobb – hälften dras direkt.
— Han är trettiotvå år gammal, vad snackar du om? — Vera log bittert. — Och han har inte betalat underhåll på ett halvår, skulden är på över tvåhundratusen kronor. Vad pratar du egentligen om?
— Just därför är jag här, — Antonia lutade sig framåt. — Låt oss göra en överenskommelse. Du skriver över halva lägenheten på Erik igen. Eller så säljer du den, köper något mindre, och ger honom mellanskillnaden för att köpa en bostad. Och du drar tillbaka din ansökan om underhåll. Då åker jag härifrån och stör dig aldrig mer.
Vera stirrade på sin före detta svärmor och trodde inte sina öron. Kvinnans fräckhet kände inga gränser.
— Är du från vettet? — frågade Vera tyst. — Jag ska ge bort en andel i lägenheten till en man som stal från sitt eget barn?
— Annars gör jag livet surt för dig, — hotade Antonia. — Jag flyttar in i lilla rummet. Jag ska bo här, följa barnbarnet till dagis, berätta för henne vilken självisk mamma hon har. Jag ringer socialtjänsten och säger att du överger ditt barn och jobbar dygnet runt. Då ska vi se hur du sjunger.
I samma ögonblick hördes dörren i hallen. Det var Veras väninna Kajsa, som hade hämtat Lisa.
— Mamma! — lilla Lisa rusade in i rummet men stannade tvärt när hon såg den okända äldre kvinnan. — Vem är det?
— Det är din farmor Antonia, Lisa lilla, — sa Antonia med sockersöt röst och sträckte ut armarna för en kram. — Jag har kommit för att hälsa på dig.
Lisa tryckte sig rädd mot sin mamma. Kajsa, som insåg situationen och såg de rutiga resväskorna i hallen, gick snabbt fram till Vera.
— Vera, vad är det som händer? — viskade väninnan. — Vem är det här?
— Före detta svärmor, — viskade Vera tillbaka. — Har kommit för att försöka ta min lägenhet. Kräver att jag ska skriva över den på hennes son.
Kajsa rynkade pannan och vände sig mot Antonia.
— Frun, är du riktigt klok? Ut härifrån innan jag ringer polisen.
— Och vem är du som ska bestämma? — fräste svärmodern. — En kompis? Håll dig utanför. Det här är familjeangelägenheter.
— Lisa, gå in på ditt rum och lek lite, snälla du, — bad Vera dottern. Flickan lydde och försvann.
Vera vände sig till Kajsa:
— Kajsa, kan du vara med henne en stund? Vi måste prata i enrum.
Kajsa nickade och gick in i barnrummet och stängde dörren ordentligt bakom sig.
— Så det är utpressning du håller på med? — Vera reste sig och gick fram till fönstret. — Tror du att jag är rädd för socialtjänsten eller dina skandaler?
— Du kommer att bli rädd, — sa Antonia självsäkert. — Du är en proper dam som värnar om ditt rykte. Du har inte råd med problem på jobbet. Men jag är pensionär, jag har inget att förlora. Jag kommer att följa efter dig överallt.
— Okej, — sa Vera plötsligt lugn. — Då gör vi så här. Eftersom du har kommit för att hjälpa till och återupprätta rättvisan, kan vi börja på en gång. Erik är skyldig mig underhåll för sex månader. Det är tvåhundrafyrtiotusen kronor. Plus en skuld på avgiften till föreningen som han lämnade efter sig när han bodde här – sextiotusen till. Totalt trehundratusen kronor. Betala nu.
Antonia tappade koncepterna för ett ögonblick men återfick snabbt fattningen.
— Jag har inte så mycket pengar. Jag är pensionär.
— Och jag har ingen extra lägenhet, — kontrade Vera. — Eftersom du har kommit för att företräda din son får du betala för honom. Eller trodde du att du bara kunde dyka upp, sätta dig på min nacke, äta min mat och diktera villkor?
— Jag kan hjälpa till med hushållet! — skrek svärmodern. — Laga mat, städa!
— Jag behöver ingen hemhjälp, — Vera gick fram till resväskorna i hallen och sparkade till en. — Ta dina saker och gå. Frivilligt.
— Nej! — Antonia flög upp från soffan och sprang fram till Vera. — Jag går ingenstans! Du måste dela med dig! Min son lider på grund av dig!
— På grund av mig? — Vera vände sig hastigt om med smala ögon. — Din son lider på grund av sin egen lathet och dumhet. Och på grund av dig, för att du harCurled honom i röven hela livet och ursäktat varenda vidrig handling han begått. Han är en vuxen man och du går runt och försöker ta lägenheter åt honom. Skäms du inte?
— Våga inte tala om min son på det sättet! — gumman höjde handen för att ge Vera en örfil.
Vera fångade hennes handled i luften. Det unga kvinnans grepp var järnhårt.
— Om du så mycket som rör mig i mitt eget hem, polisanmäler jag dig för misshandel, — sa Vera hotfullt lågt. — Och nu lyssnar du noga, Antonia.
Hon släppte svärmoderns hand. Gumman flåsade tungt, och för första gången syntes en svag oro i hennes ögon.
— Du tar dina väskor och går nu, — fortsatte Vera. — Om du är kvar om fem minuter ringer jag min advokat. Vi har redan diskuterat Eriks skulder. Han äger en andel i er sommarstuga utanför Stockholm som ni skrev över på honom. Jag kommer att ansöka om utmätning av den andelen för att täcka underhållsskulden. Den säljs på exekutiv auktion. Vill du det? Att främmande människor flyttar in på er sommarstugetomt?
Antonia bleknade.
— Du skulle inte våga. Erik sa att du aldrig skulle dras med rättsprocesser.
— Erik är en idiot, — sa Vera kallt. — Han bedömde mig utifrån den Vera som grät i kudden medan han spelade bort familjens pengar. Den Vera dog för två år sedan. Nu står du inför en kvinna som försörjer sitt barn själv, leder en säljavdelning och kan räkna pengar. Om du inte går, lämnar min advokat in handlingar för utmätning av Eriks egendom i morgon bitti. Och hans enda egendom är andelen i ert hus och er sommarstuga.
Svärmodern stod som förstelnad. Logiken i Veras ord trängde omedelbart in. Utpressningen med lägenheten hade misslyckats, och utsikten att förlora sommarstugan på grund av sonens skulder var mer än verklig.
— Du är en orm, Vera, — väste Antonia, men utan sin tidigare självsäkerhet.
— Det får stå för dig, — Vera öppnade ytterdörren. — Klockan tickar. Fem minuter.
Svärmodern for runt i hallen. Hennes stridsmoral hade dunstat. Hon började hastigt dra på sig skorna och fumlade med snörena.
— Erik ska få veta vilket as du är, — muttrade hon medan hon grep tag i den första resväskan. — Han kommer att ta barnet ifrån dig.
— Låt honom försöka, — sa Vera likgiltigt. — Med hans inkomster och skulder? De skulle inte ens anförtro honom en katt.
Antonia släpade ut två resväskor på trappavsatsen. Den tredje sparkade Vera själv ut genom dörren.
— Nycklarna, — Vera sträckte fram handen.
Svärmodern slängde nyckelknippan i golvet med en ilsken gest. De rullade med ett klirr över klinkersen. Vera plockade lugnt upp dem.
— Och visa dig aldrig här igen. Någonsin. Du får inte träffa Lisa förrän Erik har betalat hela sin skuld in på sista kronan. Om du börjar stå och lura utanför dagis anlitar jag vakter och stämmer dig för stalkning. Har du förstått?
Antonia svarade inte. Hon pustade tungt och försökte greppa alla tre resväskorna på en gång. Hissdörrarna öppnades och hon, muttrande för sig själv, klev in.
Vera slog igen dörren och vred om låset två varv. Benen vek sig under henne, hon lutade sig ryggen mot dörren och gled sakta ner på golvet. Hjärtat bultade vilt.
Kajsa kom ut från barnrummet, och bakom henne tittade Lisa fram blygt.
— Åkte hon? — frågade Kajsa medan hon satte sig på huk framför Vera.
— Hon åkte, — andades Vera ut och log. — Hon kommer inte tillbaka. Hon var rädd att förlora sommarstugan.
— Mamma, varför skrek farmor så? — frågade Lisa som kom närmare och lade armarna om moderns hals.
Vera kramade dottern tillbaka och tryckte näsan mot hennes mjuka hår. All ilska och spänning hade runnit av, bara en känsla av lättnad och total seger återstod.
— Det är bra, älskling, — sa Vera tyst medan hon reste sig. — Farmor hade bara blandat ihop adressen. Hon kommer inte att störa oss mer. Nu går vi och dricker te med den där pajen som Kajsa hade med sig.
Kajsa blinkade åt Vera och gick ut i köket. Livet höll på att återgå till sin normala, lugna rytm – och inga spöken från det förflutna skulle kunna förstöra det igen.
