Telefonen tystnade. Erika stod mitt i köket och tryckte den mot bröstet med båda händerna. Moster Gertrud hade pratat i exakt fyra minuter – rösten torr, saklig, utan ett spår av tår.
Daniel satt i soffan. Teven mumlade lågt i bakgrunden. Han vände sig inte ens om när Erika dök upp i dörröppningen.
– Daniel. Det var moster Gertrud. Mamma dog för en timme sedan.
Han nickade. Förde fingret över telefonskärmen – bläddrade bland något, spelade ingen roll vad.
– Jaha. Tråkigt.
– Jag måste åka. Nu. Två timmars väg. Ge mig bilnycklarna.
Daniel lade ifrån sig telefonen. Inte för att han var gripen – för att han hörde ordet ”bil”. Han såg upp på henne med en lätt irriterad min, som om hon bett honom flytta en bokhylla.
– Nej. Bilen behöver jag. Mamma bad mig skjutsa henne till faster Signe. Jag lovade redan förra veckan.
Erika rörde sig inte. Ljuset från köket föll på hennes rygg, och hennes ansikte låg i skugga.
– Hörde du vad jag sa?
– Ja. Men hon är redan död. Varför stressa? Ta bussen i morgon, du kommer fram. Mamma däremot lever. Hon väntar. Jag lovade.
En sekund. Två. Tre.
– Är du seriös nu?
– Helt seriös. Jag sviker inte min mamma.
Erika gick in i rummet. Ställde sig rakt framför teven så att Daniel inte kunde undvika hennes blick. Han tvingades titta upp.
– Jag ber dig en enda gång. En enda. Tänk på vad du just sa. Och svara igen.
– Erika, gör inte en scen. Jag har förklarat. Mamma väntar, jag lovade. Det händer inget med din begravning under natten.
– Min begravning, upprepade hon långsamt.
– Ja, begravningen. Du fattar vad jag menar. Åk i morgon. Allt fixar sig ändå, du har mostern och grannarna.
Erika lutade sig lite närmare.
– Förstår du att det här är sista gången jag ber dig om något? Inte andra, inte tredje. Sista.
– Herregud, Erika. Du gör alltid en höna av en fjäder. En dag! En enda dag kan du vänta. Inget rasar ihop. Mamma bad mig – jag åker. Punkt slut.
– Min mamma är död, Daniel. Din åker på besök för att dricka kaffe.
– Du överdriver. Hon har sett fram emot det länge, Signe väntar. Jag lovade. Vill du att jag ska bryta mitt löfte?
– Jag vill att du ska komma ihåg vem du lever med. Och vad den här dagen betyder för mig.
– Jag minns. Men ordning och reda måste finnas. De levande är viktigare.
Erika rätade på sig. Såg på honom som om hon memorerade hans ansikte. Inte med hat. Med något definitivt.
– Okej, sa hon.
Det där ”okej” lät helt neutralt. Utan bitterhet. Utan dramatik. Utan darrande röst. Daniel brydde sig inte – han sträckte sig redan efter fjärrkontrollen.
*
Erika gick ut i hallen. Öppnade den översta byrålådan – den som Daniel inte öppnat en enda gång på sju år. Tog fram en tjock mapp med knäppe: sitt pass, lagfart för lägenheten, bilens registreringsbevis, bankpapper. Allt – i hennes namn. Lade allt i väskan.
Tog båda bilnycklarna från kroken. Tog på sig jackan. Skorna.
– Vart ska du? ropade Daniel från rummet.
– Åka. Ta farväl av min mamma.
– Med vad då? Jag sa ju att jag behöver bilen!
Erika öppnade ytterdörren. Daniel stod redan i hallen – barfota, med fjärrkontrollen i handen, med en löjlig min av en stött husbonde.
– Bilen är registrerad på mig. Har alltid varit. Lägenheten också. När jag kommer tillbaka är låset bytt. Dina saker lägger jag vid dörren. Hämta dem själv eller så slänger jag ut dem.
– Vad snackar du om?
– Jag snackar inte. Jag säger. Tydligt och en gång.
– Erika, stanna! Stanna! Du kan inte bara …
– Daniel. Min mamma är död. Och du förklarade för mig att du behövde bilen mer – för att skjutsa din mamma till sin syster på kafferep. Det var allt jag behövde höra. Det är inget mer mellan oss. Packa dina saker.
Dörren stängdes. Låset klickade. Nere i trapphuset small porten. En minut senare såg han från fönstret hur hon satte sig bakom ratten – lugnt, utan brådska, utan att se sig om. Startade motorn. Körde ut från gården. Tittade inte ens upp.
Daniel stod mitt i hallen. Ringde henne – långa signaler, inget svar. Skrev ett meddelande: ”Lämna tillbaka bilen. Har du blivit galen?” Läst. Tystnad. Ett till: ”Sluta fjanta dig. Mamma väntar, jag måste åka.” Läst. Tystnad.
Efter tjugo minuter ringde hans mamma.
– Daniel, när kommer du och hämtar mig? Signe har redan dukat.
– Det är lite komplicerat, mamma. Erika tog bilen.
– Tog bilen? Är inte det er bil?
– Formellt … är den registrerad på henne.
– Och? Du är man! Säg åt henne att lämna tillbaka den!
– Hon svarar inte. Jag ringer senare.
Han satte sig i soffan. Gick runt i lägenheten. Allt såg likadant ut – möbler, gardiner, hyllor. Men Erika hade tagit ur hemmet dokumenten, nycklarna och sig själv. Tre saker som allt vilade på.
Telefonen ringde. Erika. Han slet upp luren.
– Erika! Äntligen. Hörru, vi kan …
– Håll käften, sa hon. Tyst och kort, som ett knäpp. – Jag säger det en gång. Lägenheten tillhör mig. Mormor lämnade den, dokumenten är i mitt namn, det vet du mycket väl. Bilen köpte jag innan vi gifte oss. Pengarna på kortet är mina – du har inte sparat en enda krona på sju år. I fickan på din jacka ligger två tusen kronor – det räcker till taxi för din mamma. Med nöd och näppe, men det räcker.
– Erika, vänta …
– Låset byter jag i kväll. Jag ber grannen Inger släppa in låssmeden. Dina saker packar jag ihop. De står vid dörren. Två dagar. Sedan slänger jag ut dem.
– Du har ingen rätt …
– Jo. Vartenda dokument. Varenda signatur. Allt är mitt. Och du har inte ens bemödat dig att skriva över en vattenkokare på dig under sju år.
– Det är svek!
– Svek är att säga till sin fru att hon inte behöver åka och begrava sin mamma. För att du måste skjutsa din mamma på kafferep. Det är svek. Jag tar bara det som är mitt.
Tystnad i luren i fyra sekunder.
– Erika, jag gick för långt. Jag är en idiot, jag sa något dumt. Vi kan prata när du kommer hem.
– Jag kommer inte hem till dig. Det är slut. Ring inte igen.
Klick.
Daniel satt med telefonen i handen. Ringde igen – abonnenten inte tillgänglig. En gång till – samma sak. Hon hade blockerat honom.
Han stoppade handen i jackfickan. Två skrynkliga sedlar. Tusen och tusen. Hon hade räknat ut även det – precis så mycket att det räckte till taxi till faster Signe och tillbaka. Inte en krona mer.
Kortet var tomt – han kollade. Andra konton – noll. Han hade aldrig brytt sig. Det som Erika gav honom räckte. Lägenheten – hennes. Bilen – hennes. Pengarna – hennes. Han hade bott i någon annans hem i sju år och aldrig tänkt på det.
Mamma väntade utanför porten. En liten gestalt i grön kappa, med en påse godsaker till systern. Taxin stannade, hon satte sig, såg sig om i kupén.
– Taxi? Allvarligt? Var är bilen?
– Hos Erika.
– Hämta den då!
– Hon har åkt iväg med den. För gott.
Mamma teg. Stirrade på ryggstödet framför sig.
– Vad menar du – för gott?
– Hon har flyttat. Sa att jag skulle hämta mina saker inom två dagar. Låset byter hon i kväll.
– På grund av vad?
– För att jag sa åt henne att inte åka på begravningen. Sa att jag behövde bilen mer.
Mamma vände sig mot honom. I hennes ögon – inte ånger. Förvirring. Hon förstod inte hur en begäran om skjuts till systern kunde sluta i katastrof.
– Jäklar vad du sa, Daniel.
– Jag trodde inte hon skulle …
– Du borde ha tänkt! Att kvinnans mamma dör och du säger ”du kan vänta”? Var du från vettet?
– Du bad mig skjutsa!
– Jag bad dig skjutsa. Jag bad inte dig hindra din fru från att åka på begravning! Det kom du på själv!
Taxin åkte genom stan. Taxametern tickade. Daniel såg på siffrorna – de växte, och varje krona slet från hans sista pengar. När bilen stannade utanför faster Signes hus stod det åttahundra kronor på mätaren. Tillbaka lika mycket. Det som blev kvar – till mat. Kanske. En dag.
Mamma gick ut. Vände sig om. Påsen med godsaker skrynklades i hennes händer.
– Vart tar du vägen nu?
– Till dig, om du släpper in mig.
– Jag har ett rum och ett kök, Daniel. En utfällbar säng i förrådet.
– Då får det bli utfällbar säng.
Hon skakade på huvudet. Gick mot porten. Dörren stängdes bakom henne.
Daniel stod kvar på trottoaren. I fickan – tusen och tvåhundra kronor i småmynt och skrynkliga sedlar. På kortet – inget. Bakom honom – en stad där han inte längre hade en enda kvadratmeter.
Han tog upp telefonen. Ringde Erika. Långa signaler. Sedan en mekanisk röst: ”Abonnenten är inte tillgänglig.”
Han stoppade undan telefonen. Tittade på sina händer – tomma. Precis som allt annat.
Och Erika stod samtidigt i sin mammas vardagsrum. Moster Gertrud till höger, grannarna bakom. Hon gjorde det hon måste göra. Tog avsked. För henne förtjänade de döda minst lika mycket respekt som de levande. Och definitivt mer än en man som efter sju år fortfarande inte förstått vem han levde med.
