Gunnar stod framför henne alldeles vid kontorsdörren, som om han hade stått där hela dagen och väntat. Ylva hade precis kommit ut, justerade väskremmen över axeln. Kvällen var mild, hon tänkte på te med citron och tystnad. Men i stället för tystnad fick hon en man med stenansikte.
— Hej, sa hon. — Vad förde dig hit? Du brukar inte hämta mig.
— Hör här, sa Gunnar utan att ens hälsa. — I morgon skriver du din uppsägning. Du slutar. Och åker hem till mina föräldrar på landet. Du ska ta hand om dem.
— Om vem? sa Ylva och lutade på huvudet, som om hon inte hört rätt.
— Om mina föräldrar. De börjar bli skröpliga, det förstår du väl. Det behövs någon i huset. Klart.
Hon teg och betraktade honom som om det rullade en nyhetstejp över hans panna. Klart. Inte ”vi kan diskutera”, inte ”jag vill be dig”. Klart, som en stämpel i ett dokument.
— Intressant, sa Ylva dröjande. — Och ingen kom på tanken att fråga mig?
— Vad finns det att fråga? sa Gunnar och ryckte på axeln. — Du är min fru. Det är en familjesak. Här frågar man inte, här gör man.
— Familjesak, upprepade hon med en nyfiken min. — Så min familj är numera en resväska och en tidtabell.
— Sluta vara märkvärdig, sa han och grimaserade som om han bitit i en citron. — Du ska alltid hålla på med ord. Jag sa det rakt och enkelt. Du åker, punkt slut.
Ylva flyttade väskan bekvämare på axeln. Inuti kokade allt, men utåt höll hon en lugn, nästan mjuk ton. Tålamod är en dyrbar sak, och hon tänkte inte slösa det på trappan.
— Gunnar, vi kan väl inte stå här på gatan, sa hon stilla. — Kom hem, så pratar vi i lugn och ro. Vi dricker te. Har du ens ätit?
— Jag har inte tid att sitta och dricka te, sa han och tittade redan på telefonen, på klockan, någonstans förbi henne. — Jag har saker att göra. Jag har sagt det viktigaste, du har hört det. Jag kommer hem mot kvällen.
— Och detaljerna? log hon. — Adressen, till exempel. Jag har ju aldrig varit hos dina föräldrar.
— Sen, sen, viftade han bort det och började gå därifrån utan att vända sig om, som om frågan var avslutad för all framtid.
Ylva blev stående och såg efter honom. Inte ens ilska – bara förvåning. Hur kunde en människa som levt med henne under samma tak i åratal tro att hennes liv var en sak man flyttar från en hylla till en annan.
— Nå, det var som tusan, sa hon högt till sig själv. — ”Du åker, punkt slut.”
Hon suckade och gick till affären. Bröd, ost, något till teet. Huvudet behövde enkla, begripliga handlingar där man själv väljer limpa.
I grönsaksdisken stötte hon på Siv. De satt i samma kontorslandskap, rygg mot rygg, och visste om varandra även saker de helst inte ville veta.
— Åh, se vem jag ser! Siv knuffade en kundvagn som var så full att den såg ut att vara förberedd för en belägring. — Ylva, rädda mig, jag lägger mig ner här mellan zucchinin.
— Vad är det med dig?
— Vad det är med mig, fnös Siv. — Hemma är det. Tvättmaskinen har läckt i tre dagar, ungen kom hem från dagis med snuva, och min man sitter och undrar varför middagen inte lagar sig själv. Jag är som en ekorre i ett hjul, fast hjulet är fyrkantigt.
— Jag beklagar, log Ylva. — Jag har också nyheter. Färska, nybakade.
— Kom med dem.
— Gunnar mötte mig utanför kontoret. Han beordrade mig att säga upp mig och åka till landet. För att ta hand om hans föräldrar.
Siv tvärstannade så att en burk ärtor nästan hoppade ur vagnen.
— Vänta. Beordrade? Han beordrade dig?
— Rakt av. ”Du åker, punkt slut.”
— Och du sa?
— Jag sa ingenting, ryckte Ylva på axlarna. — Jag stod och beundrade hur en människa med en enda mening stryker över mitt liv.
— Stopp nu, sa Siv och kisade. — Har hans föräldrar inga andra? Finns det inga fler barn?
— Jo. Han har en syster. Inger.
— Syster, sa Siv med en min som om hon just löst gåtan med livets mening. — Så hans föräldrar har en egen dotter. Men det är svärdottern som ska sköta om dem. Har jag fattat rätt?
— Helt rätt.
— Ylva, han har hängt en främmande kasse på din arm! Siv slog ihop händerna. — Det är inte ens dina föräldrar. Det är hans och Ingas. Och du är den som ska offras. Bekvämt.
— Bekvämt, instämde Ylva. — Jag tänkte också: så fint att kärleken till föräldrarna slutar precis där ens eget välbefinnande börjar.
— Du kan konsten att formulera, sa Siv och skrockade. — Men säg, ska du verkligen åka?
— Ser jag ut som en väska utan handtag?
— Nej.
— Just det, sa Ylva och lade en påse citroner i korgen. — Jag åker möjligen efter te. Och kommer tillbaka.
Hemma var det tyst och skönt ända tills telefonen ringde. På skärmen lyste svägerskans namn. Ylva tittade på det en sekund, men svarade ändå – nyfikenheten vann.
— Ylva! Ingas röst rann av honung, så att tänderna värkte. — Åh, vad jag är glad! Gunnar har berättat allt! Du är en pärla, ett rent guld!
— Hej, Inger. På vilket sätt är jag guld?
— Men snälla! Du åker till mamma och pappa och hjälper till! Jag kan äntligen andas ut, du anar inte. Jag har ju barn, jobb, hem – jag slits sönder.
— Vänta, sa Ylva stilla. — Sa Gunnar att jag redan åker?
— Det sa han! Allt är klart, du säger upp dig i morgon och packar. Ylva, du är så ansvarstagande, inte som somliga.
— Inger, sa hon nästan leende. — Jag vill inte göra dig ledsen en så ljus kväll. Men jag åker ingenstans.
Det blev tyst i luren.
— Hur… hur menar du att du inte åker? Rösten hade torkat. — Gunnar sa…
— Min man säger mycket. Han sa även förra året att han skulle sätta upp en hatthylla. Hatthyllan finns inte än. Så är det med den saken.
— Men Ylva! Inger for i väg. — Det är ju våra föräldrar! De behöver hjälp! Vem ska göra det om inte du?
— Verkligen, vem, sa Ylva fundersamt. — Till exempel en dotter. Har du tänkt på det?
— Jag? Inger flämtade. — Jag har familj! Jag har ungar! Jag har hela huset på mig!
— Och jag har alltså varken familj, hem eller sysslor. Jag är så bekväm, Inger. En ren present.
— Du förvränger allt!
— Jag bara lyssnar och återberättar, svarade Ylva lugnt. — Nåväl, jag ska inte uppehålla dig. Krama föräldrarna från mig. Virtuellt.
Hon lade på och andades ut. I låset rasslade en nyckel – Gunnar kom hem. Han gick in i köket, sjönk ner på en stol och drog till sig tallriken som hon lagt fram åt sig själv.
— Finns det mat? muttrade han och pillade redan med gaffeln.
— Du har serverat dig själv, ser jag.
Han åt glupskt, snabbt, tappade smulor och tittade inte på henne. Sedan sköt han tallriken åt sidan, torkade munnen med handryggen och – till hennes häpnad – reste sig och gick in i sovrummet. Ylva hörde garderobsdörren gnissla.
— Gunnar? Hon kikade in. — Vad gör du?
— Hjälper till, sa han och drog fram hennes tröjor och lade dem i en öppen resväska på sängen. — Du ska ju packa. Jag är en snäll man, jag packar åt dig. Uppskatta det.
— Uppskatta, ekade Ylva och lutade sig mot dörrposten. — Jag har inte sagt att jag åker.
— Vad ska du säga? Han vände sig inte om utan fortsatte pressa ner koftor. — Det är bestämt. Jag har redan sagt det till alla. Till mamma. Till Inger. Nu är det för sent att backa ur, man ska inte svika folk.
— Folk, sa hon tyst. — Men att svika mig, det är okej.
— Sluta nu, sa han och vände sig äntligen om, med hennes älsklingshalsduk i handen. — Du gör alltid en drama. Vad är problemet? Du bor där ett tag och hjälper till. Det är inte svårt för dig, men det är till hjälp.
— Vet du, sa Ylva och korsade armarna, med blicken på den växande högen i resväskan. — Ju mer du packar, desto roligare blir det.
— Där ser du, log han och tolkade allt i sin favör. — Nu blir hon intresserad. Jag sa ju att du skulle komma till sans.
Det ringde på dörren. I trappan stod Torbjörn – Gunnars vän, en lugn typ med tung, uppmärksam blick. Han klev innanför, fick syn på den öppna resväskan och rynkade pannan.
— Ska ni iväg? frågade han. — På semester, eller?
— Inte riktigt, sa Gunnar och kom ut i hallen och klappade vännen på axeln. — Ylva åker till mina föräldrar. Till landet. För att sköta om dem.
Torbjörn såg på Ylva. Hon stod stilla, med ett svagt leende.
— Stämmer det? frågade han henne.
— Det är Gunnars plan, sa Ylva. — I den planen är jag, som du ser, bara en resväska. Jag har inte gett mitt samtycke. Varken i ord, nick eller blinkning.
Torbjörn vände sig långsamt mot sin vän.
— Gunnar. Vi går in i köket.
De gick ut i köket. Ylva gömde sig inte – stod kvar, det var faktiskt intressant.
— Vad håller du på med? sa vännen lågt. — Det är dina föräldrar. Och Ingas. Varför ska din fru dra hela lasset?
— Vem annars? Gunnar bredde ut händerna. — Inger är upptagen, hon har ungar. Jag jobbar. Ylva är enda lediga människan.
— Ledig, sa Torbjörn och skakade på huvudet. — Hon är inte ledig, hon är sista utpost. Jag säger det som en som drog sin familj från barnsben: så gör man inte. Jag uppfostrade min bror och syster, jag vet vad omsorg är. Omsorg beordrar man inte. Den tar man på sig.
— Åh nej, nu börjar du, sa Gunnar och grimaserade. — Han är helig. Du hade ditt liv, jag har mitt. Jag säger att hon åker, då åker hon.
— Det är dina föräldrar, Gunnar, sa Torbjörn bestämt. — Ditt blod. Vill du hjälpa, sätt dig och hjälp själv. Eller dela på det med din syster. Men lägg det inte på någon som kom in utifrån.
— Hon är min fru! Gunnar höjde rösten. — Fru är inte utifrån! Fru är familj! Var man tog henne är man skyldig att spänna henne för vagnen!
— Var man tog, sa Ylva fundersamt från hallen. — Gunnar, jag är ingen häst att spänna för vagnen. Och ingen dammsugare att ställa i hörnet tills den behövs.
— Var tyst! röt han. — Vi klarar det här utan dig.
Torbjörn såg på honom.
— Du är en dåre, Gunnar, sa han bara. — Och du blir inte botad. Han nickade åt Ylva och gick.
När dörren stängts gick Ylva in i rummet och ringde upp svägerskan. Hon blev plötsligt väldigt nyfiken på att komma till botten med saken.
— Inger, hej igen. Jag har en fråga. Eftersom alla är så måna om föräldrarna: vad är du själv beredd att göra för dem?
— Jag? Inger blev genast vaksam. — Jag skickar pengar. Regelbundet. Det är också omsorg, och inte lite.
— Utmärkt, sa Ylva livligt. — Och hur mycket?
— Tre tusen, uppgav Inger stolt. — Varje månad. Det är inte alla som har råd.
Ylva kunde inte hålla sig utan skrattade högt och innerligt.
— Tre tusen, upprepade hon genom skrattet. — Inger, menar du allvar? Tre tusen i månaden för att jag ska slänga allt och flytta in i ett främmande hus. Vilken utväxling. Rent kunglig generositet.
— Vad är det som är roligt?! fräste Inger. — Pengar växer inte på träd!
— Nej, just det, sa Ylva och lugnade sig. — Mina år växer inte heller på träd. Tack, Inger, du hjälpte mig enormt. Nu vet jag exakt vad er omsorg är värd. Precis tre tusen.
Hon lade på. Gunnar stod i dörren, nöjd med sig själv.
— Där ser du, sa han och pekade på resväskan. — Allt fick plats. Stor väska, bekväm. Jag är duktig.
— Du är duktig, nickade Ylva. Och gick plötsligt ut i förrådet, drog fram två stora säckar och började målmedvetet packa ner de återstående sakerna.
— Varför så mycket? undrade Gunnar. — Ska du flytta för gott?
— Vad trodde du? svarade hon utan att vända sig om. — Ska man åka, ska man åka med besked.
Och där värmdes det i bröstet på honom: hon hade gått med på det. Frugan hade gått med på det. Han visste det – fasthet vinner alltid. Han såg på när hon fyllde säckarna och klappade sig själv mentalt på huvudet.
*
På morgonen vaknade Gunnar på strålande humör. Han sträckte på sig, gick omkring i lägenheten som livets herre och kastade då och då en blick på det packade bagaget vid dörren.
— Glöm inte, sa han och smuttade på kaffet. — Mamma väntar på dig. Hon har bäddat en säng åt dig, en egen. Hon har ansträngt sig. Ring henne och tacka, eller hur.
— Jag ringer, nickade Ylva och ringde faktiskt till svärmodern.
— Hallå, sa hon jämnt. — Det är Ylva. Tack för sängen som ni förberett. Mycket omtänksamt av er.
— Men snälla du, gladde sig den gamla. — Jag har städat rummet och gjort plats. Kom du bara, kom. Hjälp behövs. Golv, trädgård, allt möjligt.
— Jag förstår, sa Ylva. — Tack igen för sängen.
— När ska vi vänta dig?
— Tack för sängen, upprepade Ylva med ett leende och avslutade samtalet.
Svärmodern var nöjd – hon blev tackad, alltså kommer hon. Gunnar, som hört samtalet, lyste upp.
— Ser du hur bra allt blir, sa han. — Alla är nöjda. Jag sa ju.
— Alla, instämde Ylva. — Riktig högtid.
Hon beställde en taxi. Gunnar, i ett anfall av generositet, bar själv ner resväskan och säckarna. Han stånkade, men bar – med uppsyn av en man som utför en välgärning. Lastade allt i bagageutrymmet och slog igen locket.
— Ja, sa han och torkade händerna. — Lycka till. Ring när du är framme.
Ylva satte sig i bilen, vinkade åt honom och åkte iväg. Gunnar stod utanför porten och följde taxin med blicken, stolt över sig själv över alla gränser.
Och först när bilen försvann runt hörnet slog det honom. Adressen. Han hade inte gett henne adressen. Ylva hade aldrig varit hos hans föräldrar – mamma brukade alltid komma till dem.
— Jäklar också, mumlade han och slet upp telefonen.
Han ringde Ylva. Långa signaler. Igen. Signaler. Hon lade på. Han knackade snabbt iväg ett sms med adressen, lade till: ”Tappa inte bort dig, ring när du kommer fram.” Skickade. Stod kvar en stund och lugnade sig själv: hon läser sms:et, hon kommer fram, allt är okej. Frugan åkte ju. Hoppade själv in i taxin. Själv.
Dagen gick i ärenden. Mot kvällen hade Gunnar till och med glömt oron – han var säker på att allt gick enligt plan. Då ringde mamma.
— Gunnar, sa hon med förvirrad röst. — Var är Ylva? Det har inte kommit någon. Jag har väntat hela dagen, bäddat, bakat. Ingen.
— Hur då ingen? Gunnar blev iskall. — Hon åkte i morse. Med taxi. Jag bar ut väskorna själv.
— Det finns ingen, min son. Varken taxi eller Ylva. Kanske har hon kört vilse?
— Jag ska ta reda på det, sa han tvärt och lade på.
Han började ringa sin fru. En gång. Två. Fem. Signaler, sedan avstängd. Meddelandena gick inte fram. Han stod mitt i rummet, och det gick sakta, tungt upp för honom: Ylva hade inte åkt någonstans. Alla hennes saker, resväskan, säckarna – de åkte iväg, men inte till hans mamma.
— Jaha, flämtade han. Inuti steg ett mörkt, kvävande raseri. — Hon lurade mig. Runt hörnet.
Han rusade omkring i lägenheten, ringde igen och igen, lämnade röstmeddelanden där han först krävde, sedan skrek ut i tomheten. Inget svar. Han sov dåligt.
På morgonen åkte han till hennes kontor. Han väntade. Ylva kom ut – lugn, utvilad, som om inget drama hade hänt.
— Var har du varit?! for han ut mot henne vid trappan. — Var är sakerna?! Mamma väntade hela dagen! Vad har du ställt till med?!
— God morgon, Gunnar, sa Ylva oberört. — Jag har inte åkt någonstans. Och för att vara ärlig har jag aldrig tänkt åka. Från början.
— Hur kan du inte ha tänkt åka?! Han tappade andan. — Du satte dig i taxin! Du packade!
— Du packade, rättade hon. — Med stor entusiasm, förresten. Och taxin åkte iväg med mig och mina säckar till en annan plats. Där ingen ser mig som möbel.
— Du… du gör narr av mig! orden stänkte, ansiktet gick i fläckar. — Jag är juste mot dig, och du!
— Juste är när man frågar, Gunnar. Inte när man säger ”åk, punkt slut”, sa hon och rättade till väskan. — Förresten, glöm inte bort. På fredag ska hyran för lägenheten betalas. Jag bor inte där längre, så nu är det helt och hållet ditt ansvar. Logiskt, eller hur?
— Du kommer hem och åker till mamma i dag! skrek han utan att höra henne. — Jag har sagt det, då åker du! Sluta larva dig!
Ylva såg på honom utan ett leende. Rösten blev lugn och kall.
— Gunnar. Lyssna noga. Om du någonsin befaller mig igen – just nu, utanför den här trappan – då tar jag upp telefonen och lämnar in skilsmässoansökan. Via internet, med tre tryck. Vill du testa?
Han tystnade. Öppnade munnen – och hittade inga ord.
— Jag hotar inte, tillade hon lugnt. — Jag meddelar bara villkoren. Precis som du gillar. Klart.
Sedan gick hon sin väg – med lätt gång, utan att vända sig om. Hon sa inte när hon skulle komma tillbaka. Och om hon skulle.
Gunnar stod kvar. Ilskan rann av honom, och i stället kom en klibbig, obehaglig rädsla. Han förstod plötsligt att hon faktiskt hade åkt – med resväska, med säckar, som han själv, med egna händer, packat åt henne. Som om han ställt ut henne genom dörren. Som om han kört bort henne. Och han älskade henne. Han hade inte trott att hon kunde – så hårt, så lugnt, bara ta och åka ifrån honom.
Telefonen ringde. Inger.
— Gunnar, hur är det med föräldrarna?! for systern i väg. — När kommer Ylva äntligen?
— Aldrig, fräste han. — Hon åker inte. Vill du – sätt dig själv och åk till mamma.
— Hur vågar du prata med mig i den där tonen?! fräste hon tillbaka.
— Lägg dina tre tusen i plånboken lite djupare, sa han och hörde korta signaler. Inger hade lagt på.
Han satte sig på trottoarkanten vid trappan. Ingenstans att gå. Han bestämde sig för att vänta till kvällen. Vänta på Ylva. Och prata med henne. Utan ”klart”. Utan ”åk”. Bara prata. Om hon fortfarande ville lyssna.
Han satt och tänkte att den där fastheten, som han varit så stolt över, i själva verket var ren envishet. Och att han tagit en människa för en sak, som man kan flytta omkring. Och saken hade gått. På egna ben. Med hans resväska.
SLUT.
