Märta Svensdotter, åttatiofyra år gammal, satt på busshållplatsen nära sitt lilla hus i en by i Västergötland och visste inte längre vart hon skulle gå. På bänken bredvid låg en tygväska och en påse där nästan allt hon ägde fick plats.
Jag kastade ut Rimma, hon fruktade ingen, så sade hon: gå härifrån, gammalgumma, och låt oss gå vidare utan er, minns jag hur grannen brukade säga.
För bara tre år sedan levde de fem i en trerumslägenhet: Märta, hennes dotter Alva, sonson Ivar med sin hustru Kristin och deras lillebror, Märtas rättsdotter Arvid.
Allt började falla isär när en ny bokförare, Rimma Lindberg, kom från Göteborg till vårt lilla samhälle. Ingen visste riktigt varför hon hade flyttat hit. Hon fick ett rum i ett studenthem och ett jobb på kontoret. Det verkade som om livet skulle gå på autopilot, men Rimma hade andra planer. Hon började spantra på män och satte sin blick på Ivar. Gift? Som man säger: fru är ingen vägg.
En vårdag kom Ivar hem från jobbet, packade sina saker och gick bara ensam iväg. På farväl sade han:
Jag är bara fyrtiofem år och har äntligen förstått vad sann kärlek och liv betyder.
Kristin, hans fru, sa inget. Hon väntade tills Arvid klarat sina skolprov och började också packa:
Vi ska åka till staden, Arvid måste börja på universitetet, och vi bor i mina föräldrars gamla hus. Det står tomt och nedgånget i tre år, men vi renoverar det. Om vi inte klarar det själva hjälper min bror till. Jag hittar snabbt ett jobb i skolan.
På två dagar var allt packat, bror kom med en skåpbil och de körde iväg. Arvid kramade sin gammelmormor hårt innan han gick:
Ta hand om dig, mormor, jag kommer tillbaka.
Han kom tillbaka två gånger medan Alva ännu levde. När Alva gick bort flyttade Ivar och Rimma in i lägenheten och Arvid dök aldrig upp igen.
Livet för Märta blev allt mörkare. Rimma började ta över hushållet. Först var hon lite blyg, men snart kallade hon Märta till bordet och serverade det hon lagade för sig själv och Ivar. Sedan beordrade hon att Märta inte fick lämna sitt rum:
Det blir för mycket brödsmulor i köket, det är lättare för mig att städa ditt rum en gång i veckan än att sopa golvet här tre gånger om dagen.
Sedan lagade Rimma bara gröt till Märta havregröt, korn- eller råggröt och Märta åt den till frukost, lunch och middag, alltid sköljd med tomt te.
En dag sade Rimma att hennes son skulle komma om en vecka. Hon och Ivar funderade var de skulle placera honom efter en ungdomsvård skulle han knappast få någon vanlig tjänst.
När Ivar gick till jobbet på morgonen befallde Rimma Märta att göra sig i ordning:
Här är adressen till äldreboendet, gå dit och tacka för att du inte bara kastas ut på gatan.
Rimma räckte Märta ett papper med adressen och slagde igen dörren bakom sig.
Märta gick så långt som busshållplatsen, men kunde inte se längre; synen var dålig och hon kunde inte tyda adressen. Hon såg en ung man stå där.
Ungdom, läs adressen för mig, säg vilket buss jag ska ta, frågade hon.
Mannen såg på henne och svarade:
Var är du på väg, fru Märta? Arvid är här, han söker dig. Jag ringer honom nu.
Fem minuter senare kom Arvid rusande. Det visade sig att Kristins tidigare granne, som arbetat som sjuksköterska på ett äldreboende, hade ringt igår och berättat att Rimma ville skicka Märta till ett institution. Grannen hade därför fått adressen till boendet och hade vidaregett den till Arvid.
Arvid tog sina väskor och sade:
Jag tar dig, mormor, som en drottning, i en taxi till staden. Mamma har redan ordnat ett rum åt dig. Och i trädgården blommar äppelträden just nu så vackert!
När Rimma och Ivar fick veta att Arvid förde med sig sin gammelmormor till staden, blev de glada, men glädjen var kortvarig. När de gick igenom pappren upptäckte de att äganderätten till lägenheten alltid hade tillhört Märta. Hennes make hade bara rätt till livslångt boende. Så fick Rimma och Ivar återflytta till studenthemmet.
Märta sålde lägenheten och gav pengarna till sin rättsdotter Arvid så att han kunde köpa ett eget boende i Göteborg. Priserna i storstadsområdet var förstås högre, så Arvid fick bara en ettrumslägenhet, men den var nybyggd och rymlig. Nu planerar han att gifta sig så har den unga familjen ett riktigt tak över huvudet.
Det är så jag minns det, en saga om familj, svek och hur tiden ändå bär med sig en ny början.
