Den natten skulle Kajsa sova bredvid Mynta för sista gången. På morgonen skulle hunden skickas till en gård, men klockan fyra dök en man upp i trapphuset som visste att bagarna ibland fick lönen i kontanter.
Kajsa var fyrtiosju. Hon jobbade nattpass på ett bageri i Stockholm och hyrde en liten tvåa i Enskede.
Mynta hade hon hittat bunden vid en övergiven carport.
Från en mager varelse växte hon till en stadig grå tik som folk undvek enbart för utseendets skull.
Den nya hyresvärden stelnade till när hon såg hunden.
— Det står inget i kontraktet om någon hund.
— När vi skrev på var hon liten.
— Antingen åker hunden, eller så förlänger jag inte kontraktet.
Kajsa fick tag på en bonde i Småland. Han lovade en gård och en plats.
Men på ett foto bakom honom såg Kajsa en kort kedja.
Hela kvällen tvekade hon.
Klockan fyra på morgonen kom hon hem från bageriet.
Lamporna i trapphuset var släckta.
Mynta väntade som vanligt innanför dörren.
Precis när Kajsa öppnade reste sig en man ur det mörka hörnet.
Hon kände igen en före detta bagare som nyss fått sparken för stölder.
— Ge mig väskan.
— Det finns inget i den.
— Jag vet att de betalade ut lönerna i dag.
Han kom närmare.
Mynta gick ut i trapphuset och ställde sig framför Kajsa.
Hon anföll inte.
Bara sänkte huvudet.
Mannen slog Kajsa över armen. Telefonen flög i trappan.
Mynta morrade.
Längre ner öppnades en lägenhetsdörr av en granne.
Mannen slet åt sig väskan och sprang nedåt.
Mynta följde efter.
Kajsa plockade upp telefonen och hörde en duns.
När hon sprang ner stod mannen vid källardörren. Mynta stod framför honom.
Men hon tittade inte på tjuven.
Hon nosade på springan under den låsta dörren och gnydde.
Från källaren hördes dova slag.
— Vem är det?
— Snälla… släpp ut mig…
Det var ett barns röst.
Mannen kastade sig plötsligt mot utgången.
Gransförsökte hålla fast honom men han slank undan.
Kajsa ringde polisen och fastighetsvärden.
Källardörren var låst med ett nytt hänglås. Medan de väntade på hjälp låg Mynta vid springan och gnydde lugnt, så att barnet skulle veta att det inte var ensamt.
Efter tjugo minuter öppnades dörren.
Inne satt en nioårig pojke, bagarägarens barnbarn.
Det visade sig att den före detta bagaren hade mött honom utanför huset, lockat in honom i källaren och tänkt tvinga farmor att komma med pengar.
Men Kajsa hade kommit hem tidigare än han väntat.
Mannen greps samma dag på busstationen.
Kajsas väska hittades i hans bil.
Nästa morgon kom hyresvärden själv.
— Jag hörde om natten. Hunden får stanna.
Kajsa tittade länge på henne.
— Igår var hon ett problem.
— Jag ändrade mig.
— Och jag ändrade mina planer.
Inom en månad hittade Kajsa en liten del av ett hus i Enskede. Köket var gammalt, golven knarrade, men på gården växte ett äppelträd.
Bonden ringde hon upp själv.
— Jag kommer inte med Mynta.
— Varför inte?
— För på bilden där du stod fanns en kedja.
Bagarägaren hjälpte till med depositionen.
— Inte för att din hund räddade mitt barnbarn, sa hon. Utan för att du själv inte sprang iväg.
Pojken var efter händelsen rädd för källare och mörka trapphus.
Psykologen föreslog att han sakta skulle återvända till vanliga platser.
Första gången han gick ner i bageriets källare gjorde han det tillsammans med Mynta.
Hunden gick långsamt, så att han kunde hålla handen på hennes halsband.
Efter några månader ritade pojken en teckning av Mynta till en skoltävling.
Han kallade bilden ”Ljuset bakom låsta dörrar”.
Kajsa satte upp den i köket.
Första kvällen på den nya gården kom Mynta med ett nedfallet äpple och lade det vid Kajsas fötter.
— Okej, skrattade kvinnan. Halva hyran betalar du med äpplen.
För en kedja fanns det ingen plats i den trädgården.
