Grannarna skrattade åt Gunnar när han började mata den hemlösa katten vid porten. Varje dag lade hon sig vid samma dörr. Ingen undrade varför.
Gunnar sopade gården från klockan sex på morgonen, som alltid. Kvasten raspade mot den våta asfalten, och det ljudet hade länge varit väckarklocka för de tre första våningarna. Löven luktade syrligt av röta, fastän det var april i almanackan.
Katten satt på nedersta trappsteget i portgången.
Tigrerad, smal. Pälsen hade tovat sig på flankerna, och revbenen syntes på långt håll. Hon såg på Gunnar med gröna ögon och öppnade ljudlöst munnen, som om hon jamade – men någon hade skruvat ner volymen till noll.
Han stannade och lutade kvasten mot väggen. Hukade sig ned och kände hur knäna knakade av morgonkylan.
– Var i hela friden kommer du ifrån?
De gröna ögonen blinkade. Munnen öppnades och stängdes igen utan ett ljud.
Nästa morgon satt hon på samma ställe. Dagen efter också. Gunnar tog med sig ett aluminiumfat hemifrån och resterna av gårdagens kyckling. Katten åt långsamt, med öronen tryckta bakåt, som om hon väntade sig ett bakhåll. Men efter måltiden gick hon inte därifrån.
Hon gick uppför trapporna och lade sig vid dörren till tolfte lägenheten. Just den tolfte, inte den trettonde eller tionde.
På tredje dagen märkte Gunnar vanan. På femte dagen slutade han tro att det var en slump.
Lena på fjärde våningen kom ut på måndagen med en soppåse och stannade, stirrande på fatet vid trappsteget.
– Gunnar, du har väl inte startat en hel restaurang här åt henne?
– Bara matar, – sa han med en axelryckning och fortsatte sopa.
Lena gav sig inte.
– Jaha. Så är det igång. Loppor, smuts, päls överallt. Familjen Månsson på tredje har en liten unge, har du tänkt på det?
Hon pratade högt och självsäkert, och hennes sötaktiga parfym överröstade till och med lukten av våt asfalt. Röda naglar blixtrade till när hon bytte hand med påsen.
Torsten på andra våningen rökte vid skärmtaket i urtvättade sportbyxor. Flinade genom röken.
– Gunnar, du är ju en riktig kattviskare. Kanske hon kan tala om vinstlotter för dig?
Gunnar teg en stund. Sedan sa han stilla, utan att vända sig till någon särskild:
– Den här katten kom inte utan anledning.
Lena fnös. Torsten drog ett bloss och andades långsamt ut, med blicken någonstans i fjärran.
– Filosof, – muttrade han och gick upp.
Kvasten skrapade vidare. Katten låg kvar vid tolfte dörren, med smala tassar instoppade, och släppte inte tröskeln med blicken. Tyst.
Greta i tolfte bodde ensam. Hon var över sjuttio, exakt ålder visste ingen, för hon firade inte födelsedagar och bjöd aldrig hem folk. Liten, tunn, alltid i blå sjal och en gammal grå kappa.
Förr gick hon ned varje morgon för att köpa bröd. Gunnar såg hur hon tog i ledstången med båda händerna och satte foten på trappsteget försiktigt, som om hon prövade isen. Hon kom tillbaka med en limpa i en påse och en mjölkförpackning. Ibland nickade hon, ibland gick hon tyst förbi.
Han försökte minnas när han sett henne sist. Två dagar sedan. Eller mer.
Sedan hustrun dog hade Gunnar ofta kommit på sig själv med att lyssna efter andras dörrar. En vana som varat i fyra år.
På andra våningen stannade han framför dörren. Färgen var avflagnad nedtill, så att träet syntes. Det var tyst bakom dörren.
Katten satt vid hans fötter och stirrade på dörren utan att blinka.
På onsdagen mötte han Lena i trappan.
– Har du sett Greta på sistone?
– Vem? Aha, i tolfte, – Lena rättade till håret. – Nej. Hon håller sig alltid för sig själv, en enstöring. Kanske har hon rest bort.
– Hon har inga släktingar.
– Jaha, – Lena ryckte på axlarna. – Då är det bara att hon inte går ut. Det är ju fortfarande kallt.
Ute var det fjorton plusgrader. Gunnar orkade inte argumentera. Lenas klackar smattrade nedför trappan, och parfymdoften upplöstes i trappuppgången som om den aldrig funnits.
Han gick tillbaka till dörren. Böjd sig ned, tryckte örat mot springan. Ingenting. Eller nästan ingenting.
Katten gav ifrån sig ett ljud. För första gången på hela tiden. Lågt, hesligt, som om halsen glömt hur man gör, men ändå försökt. Ett svagt “mjau”, mer som en utandning.
Gunnar satte sig på huk och strök handen över hennes rygg. Revbenen kändes tydliga under pälsen, som ekrarna på ett gammalt staket.
Katten släppte inte nyckelhålet med blicken.
Han knackade på morgonen och kvällen och flera gånger mitt på dagen. Ingen öppnade.
Torsten rökte på avsatsen och iakttog.
– Gunnar, allvarligt talat. Lägg av. Gamla människor vill ibland bara vara ifred. Min mormor låste in sig en hel månad en gång – det visade sig att hon tittade på en serie.
– Greta har ingen tv.
Torsten tystnade, mumlade något och försvann in genom sin dörr.
Nästa dag tvättade Gunnar golvet på bottenvåningen när ljudet kom uppifrån. Inte ett jamande. Den våta trasan gled ur hans fingrar och smällde mot trappsteget.
Han sprang upp, två steg i taget.
Katten stod framför dörren till tolfte.
I trettonde klickade ett lås, och en granne stack ut huvudet.
– Vad är det som händer?
– Ring ambulansen, – sa Gunnar utan att tveka. – Och räddningstjänsten. Dörren måste brytas upp.
– Men man kan ju inte bara…
– Ring. Nu.
Händerna var våta av trasan. Han torkade av dem på jackan, och lappen på armbågen blev genast blöt.
Låset bröts upp tjugo minuter senare. Dörren gick upp med ett torrt gnissel, och tung, instängd luft strömmade ut i trapphuset. Gunnar klev in först.
Greta låg på golvet i hallen mellan kök och vardagsrum. Tofflan på vänster fot stod uppställd mot väggen, som om någon lagt den där med flit. Bredvid låg torkade glasskärvor, och på linoleumet syntes en vitaktig ring efter vatten som redan hunnit dunsta.
Telefonen stod på en bricka i rummet. En och en halv meter från hennes utsträckta hand. En och en halv meter visade sig vara för långt.
Läkarna skulle senare säga: höftledsfraktur, uttorkning. Ett dygn till, och de hade inte hunnit i tid.
När de bar ned henne på bår var Greta vid medvetande. Spruckna läppar, dimmiga ögon, grått ansikte. Men hon tittade inte på läkarna eller på grannarna som samlats vid ledstången.
Hon tittade på katten, som satt tyst på nedersta trappsteget. Munnen halvöppen. Inget ljud.
Fingrarna på filten rörde sig, nästan omärkligt.
– Gunnar, – viskade hon. – Mata henne. Snälla du.
Strupen snörptes åt så att han bara kunde nicka.
Ambulansdörrarna slog igen, blåljuset färgade gården röd och blå och försvann. Lena stod vid sidan, handen för munnen. Torsten satt på bänken, armbågarna stödda mot knäna.
På morgonen kom Gunnar ut på gården klockan sex, som alltid.
Fatet vid porten var fullt. Bredvid stod en annan skål, grön, av plast, tydligt från någons kök. I den var rent vatten.
Han såg upp mot de mörka fönstren. Inget lyste. Men på femte våningen knarrade en vädringslucka.
Kvasten skrapade vanemässigt mot asfalten. Efter tio minuter kom Lena ut. Utan smink, i en jacka över nattlinnet. Stannade på trappan och blev stående, med blicken på katten som åt ur skålen.
Hon stod en stund. Lutade sig sedan fram och strök handen över den toviga ryggen. Snabbt, nästan i smyg.
Och gick mot soprummet utan att vända sig om.
Torsten kom ned senare med en rutig filt, hoprullad.
– Gunnar, – han harklade sig. – Här. Om hon fryser… i natt, alltså. Den är gammal, men jag har tvättat den.
Han lade filten på trappsteget och gick utan att vänta på svar. Gunnar bredde ut filten på trappan. Katten nosade på tyget, trampade med tassarna, rullade ihop sig och slöt ögonen.
På gården luktade det våt löv och något annat.
Fatet stod kvar vid porten, med mat. Och ingen skrattade längre.
