Det börjar med ett högt smäll, en explosion, och sedan mörker. Så mörkt att det nästan känns som att luften blir tjock. Sakta men säkert drar ljuset in igen. En röst hörs:
Alva Eriksson, det är räddningsteamet, något har sprängts.
Jag känner en hand som knyter sig om min hals och kämpar för att öppna ögonen. Det går, men bara med svår möda. Först ser jag ett rektangulärt hängsmycke med två stjärntecken ingraverade och kvinnan i vit rock som stirrar på mig.
Till operationssalen! ropar någon precis bredvid.
Mina föräldrar kommer hem från jobbet. Mamma stormar in i köket, men tar en snabb titt i rummet där jag gör läxorna. Pappa, David Andersson, går in, märker direkt att jag inte är i bra stämning.
Vad har hänt, Tobbe? frågar han och klappar mig på huvudet.
Inget, svarar jag med ett lågt morrande. Jag går i fjärde klass.
Så, kom igen, prata!
Internationella kvinnodagen närmar sig. Läraren har gjort oss att stanna efter lektionen och säga att vi måste fixa presenter åt tjejerna.
Vad är problemet då? ler pappa.
Vi har lika många pojkar som tjejer, och hon har delat ut vem som ska ge vad, säger jag med en suck. Jag fick den ickesnygga Alva Eriksson.
Alla tjejer vill ha en present på kvinnodagen, även de som man kanske inte tycker är så vackra, försöker pappa låta mig låta som en vuxen. Hur delade hon in dem? Alfabetet?
Nej, efter stjärntecken? svarar jag.
Hur menar du? frågar David och ler igen.
Hon tänkte på kompatibilitet. Alva är en Jungfru, och en Jungfru passar bäst med en Ox, och jag är en Ox.
Det är ju perfekt! Du kanske till och med blir kär i henne.
Jag? i Alva Eriksson?
Pappa brister ut i skratt. Mamma, Lena, stormar in:
Vad håller ni på med?
Alva, gå till köket, säger pappa med allvar. Vi ska prata allvarligt.
När mamma går ut frågar jag med tung röst:
Pappa, vad gör jag nu?
Gör en present!
Vad för nåt?
Jag fixar något på jobbet imorgon till din utvalda.
Men du jobbar på en fabrik, hur kan du göra en present?
Jag jobbar på en galvaniseringsavdelning. Vi producerar alla sorters metallbeläggningar.
Jag fattar inte.
Du får se imorgon!
Nästa dag kommer pappa med ett guldfärgat rektangulärt hängsmycke på en kedja. På ena sidan står två stjärntecken Ox och Jungfru och på andra sidan står i fin liten stil:
Till min klasskamrat Alva på Internationella kvinnodagen! Tobbe.
Vilket snyggt smycke! När mamma packar det i en plastpåse ser det ännu bättre ut.
Den åttonde mars kommer. Läraren vill inte hålla lektionen, hon låter först eleverna ge sina presenter. Sedan säger hon att alla pojkar ska ge presenter till tjejerna.
Det blir kaos! Alla grabbar rusar till sina utvalda. Jag går fram till Alva Eriksson och säger, precis som pappa lärde mig:
Alva, grattis på Internationella kvinnodagen! Kanske förenas Ox och Jungfru en dag.
Jag säger meningen och går tillbaka till min bänk, utan att märka att mitt hjärta redan slagit snabbare för den där ickesnygga tjejen. Några månader senare flyttar Alvas föräldrar till en annan stadsdel och hon byter skola.
Jag öppnar ögonen. Det är ett sjukhustak. Jag försöker röra armar och ben, men bara min vänstra arm svarar.
Var är jag? frågar jag förvirrat någon.
Ett klickande hörs och en sjuksköterska på rullstol kommer fram, tittar på mig och säger:
Vaknat? Du är på akutavdelningen.
Mina armar och ben är hela? frågar jag tyst.
Ja, allt verkar vara på plats, men du är förbandad från topp till tå.
Det är bra om allt är hela.
Då kommer en barnmorska och frågar:
Hur mår du?
Jag svarar:
Vad är det här med mig!
Hon lugnar mig:
Ditt liv är inte i fara. Armarna och benen kommer fungera igen. Vi har bara några små ärr som kommer blekna. Din mamma ville ringa så snart du vaknat.
Mamma hörs genom tårarna:
Älskling, allt är okej.
Jag försöker låta så pigg som möjligt:
Det går bra, mamma. De säger bara att några ärr blir kvar, men jag är snart ute.
En annan patient i rummet frågar:
Vad hände?
Jag förklarar:
Jag är räddningstjänst. På fabriken i Malmö sprängdes en gasballong, vi rusade dit, tre personer skadades. Jag kom ut sist, och när jag stod vid dörren sprängdes en annan ballong Jag minns inte mer.
En sjuksköterska ropar:
Gå på, Kollega! Hon pekar på min kollega, Martin.
Där kommer min vän, Tobbe, och säger:
Hej, hur är det?
Armarna och benen är hela! svarar jag, men bara med vänstra handen kan jag vinkar.
Kom igen!
Han frågar vad som hände sen.
Vi var på väg ut när ballongen sprängdes. Vi drog tillbaka, tog ut dig Du var täckt av blod, men läkarna var där.
Tack!
Tobbe fnissar:
Du snackar om vad? Vi kanske får medaljer för det här.
Jag svarar:
När jag blir utskriven då?
Han rycker på axlarna och går vidare.
En läkare i fyrtioårsåldern kommer:
Hur mår du, hjälte?
Jag svarar:
Bra nog.
Han säger att om jag kan prata så lever jag. Han vill undersöka mig.
Jag frågar:
Är du säker på att du vill ha en operation?
Han svarar: Nej, bara en kontroll. Alva kommer förbi om två dagar.
Två dagar går och jag försöker stå upp. Smärtan i benen är fortfarande stark, höger arm är skadad och jag har flera sår över hela kroppen. Jag ser mig i spegeln, ansiktet fortfarande svullet.
Den där unga läkaren, med glasögon men ändå väldigt snygg, kommer in. Jag är 27 år och redan gift, men vi har separerat för sex månader på grund av olika personligheter min ex:s lön som räddningstjänstman var för hög.
Hon säger:
Hej!
Jag frågar:
Är du den som opererade mig?
Hon ler:
Något är fel?
Jag svarar:
Allt är bra! Tack så mycket!
Hon går fram och böjer sig över mig. Precis då ser jag mitt rektangulära hängsmycke med stjärntecknen snurra runt hennes hals:
Alva Eriksson!!! ropar jag.
Hon tittar på mitt svullna ansikte:
Förlåt!
Jag pekar på smycket:
Jag är en Ox.
Hon blinkar och säger:
Tobbe Gåansson? Hennes läppar darrar. Kommer du ihåg mig?
Jag svarar:
Självklart, Alva. Jag lägger en liten blomma på din hand.
Hon torkar tårarna med en näsduk:
Jag trodde aldrig att vi skulle mötas igen.
Efter den dagen kommer Alva inte in i min avdelning så ofta, men hon har samma schema som jag: dag, natt och två lediga dagar. Jag vill inte visa mig hjälplös inför henne. Så jag går runt i korridoren, håller mig i sängen och försöker gå.
På kvällen byter dag- och nattroten personal. Plötsligt hörs skrik och snabba steg i korridoren en ny patient har just förts in. Klockan är tio på natten när en sjuksköterska släcker lamporna. Men jag kan inte sova. Runt midnatt hörs någon gråta i korridoren, och jag känner mer än hör den tystnaden. Jag går försiktigt ut.
Vid vaktbordet sitter min gamla klasskompis Sara, med huvudet i händerna, och gråter. Jag lägger en stadig hand på hennes axel:
Du, Alva!
Hon gömmer sitt ansikte i min axel och säger:
Jag opererade en kvinna, hon föll under en maskin. Jag gjorde allt jag kunde, men hon ligger i respiratorn och klarar det inte. Hon har två barn hennes man är här i rummet.
Jag försöker lugna henne:
Ta det lugnt, Alva. Jag har jobbat som kirurg i tre år och det är svårt att acceptera att folk dör. Men vi har också räddat många liv. Min fru lämnade mig för jag tjänar för lite och är ofta hemma. Jag är 27 år, men livet går ändå vidare.
Hon svarar:
Samma sak här. Jag sitter fortfarande hemma med mina föräldrar.
Jag säger:
Vi är ju bara 27, hela livet ligger framför oss.
Alva börjar återgå till respiratorn. Jag får ingen nattönskning, men hon säger att hon kommer tillbaka. Jag kan inte sova. På morgonen kommer sjuksköterskan som brukar ge mig massage och frågar:
Är kvinnan som opererades igår kväll fortfarande vid liv?
Jag svarar:
Ja, men hennes tillstånd är kritiskt.
Tre veckor går och såren på min kropp läker. Jag och Alva ses när hennes pass är på, och jag blir mer och mer dragen till henne, men akutavdelningen är inte rätt plats för personliga samtal. En morgon under ronden säger läkaren:
Jag skriver ut dig idag, men du får gå till din vårdcentral för att ta reda på hur länge du ska vara här.
Jag raka mig, tittar i spegeln och ser att de två små ärren inte förstör mitt ansikte, utan ger det mer maskulinitet. Jag går ut i korridoren, möts av en patient som ler:
Hon har faktiskt klarat sig!
Sjuksköterskan ger mig utskrivningspapper:
Hej då, Anders! Kom inte tillbaka hit!
Jag har min egen enrumslägenhet, men jag kör hem till föräldrarna. Mamma väntar och har lagat mat.
Min son! skriker hon när hon omfamnar mig.
Jag är tillbaka, mamma, helt frisk.
Kom, jag har lagat mat. Du har blivit så smal!
Jag har saknat hemmamaten!
Så länge du inte blir sjuk eller gifter dig, får du bo här. Ditt rum är fortfarande tomt, så gå och tvätta händerna!
Jag går till frisören på eftermiddagen, hämtar lite kläder, och mamma hjälper mig att ställa i ordning. På kvällen kommer pappa från jobbet, vi sitter alla tillsammans som förr och pratar ända in i natten. Jag lägger mig i mitt gamla rum, där min barndom låg, men somnar först sent:
Imorgon måste jag gå till vårdcentralen, sedan till jobbet, och på kvällen
Nästa morgon går jag till vårdcentralen, går runt på kontoren före lunch, och efter lunch är det dags för mitt skift på fabriken. På kvällen packar jag ihop.
Vart ska du? frågar pappa.
Kommer du ihåg när jag gick i fjärde klass och du gjorde ett hängsmycke åt min klasskamrat?
Till ickesnygga Alva Eriksson? svarar han.
Ja, du sa att jag kanske blir kär i henne. Jag minns det.
Du menar Alva, som är kirurg nu? Hon opererade mig. Hon bär fortfarande det där smycket.
Exakt! Det har gått i uppfyllelse. Jag ska gå till henne!
Tjugosju år är inte så länge för att börja ett liv med någon man verkligen tycker om.
