— Hördu, granne, jag har inte sett er katt i trappuppgången på länge. Hur mår han egentligen? Lever och har hälsan?
Grannen, vid ordet om katten, blev plötsligt livlig och bredde ut sig i ett leende:
— Han försvann för några dagar sedan. Och tack och lov för det!
— Varför tack och lov? — Nils försökte ställa frågan med stadig röst. Fast inuti kokade allt.
*****
De senaste två veckorna hade Nils lagt märke till att hans grannar ofta kastade ut sin huskatt i trappuppgången. Ja, de tog honom helt enkelt i nackskinnet och slängde ut honom.
Ibland gjorde kattsägaren det. Ibland hans fru.
Och ibland…
…flög den olyckliga katten precis framför näsan på honom.
— Försiktigare måste ni vara! — anmärkte Nils till sin granne. Men hon ville inte ens lyssna.
Istället för att be om ursäkt för sitt beteende, glodde kvinnan på honom under rynkade ögonbryn och slog igen dörren.
Eller rättare sagt — hon smällde igen den med sådan kraft att fönsterrutorna skallrade i trapphuset, och i husets grund uppstod säkert en eller till och med ett par mikrosprickor. Först trodde Nils naivt att hans excentriska grannar helt enkelt släppte ut katten på promenad eller vande honom vid att gå själv.
Men efter ett tag förstod han att det var straff för något förseelse.
Alltså: hade han ställt till med något — så ut i trapphuset med dig.
Ibland rädd, ibland mycket ledsen, satt katten i timmar på avsatsen på fjärde våningen utanför dörren klädd med brunt konstläder och väntade på att bli förlåten och insläppt igen.
Och hans ägare förlät honom förstås. Och tog tillbaka honom hem, men det skedde inte omedelbart.
Och om han började jama eller klia på dörren, fick han genast ett slag med kvasten av frun.
Nils hade sett med egna ögon hur allt gick till.
Han var just på väg uppför trappan (hissen i hans trappuppgång hade inte fungerat på ett halvår) och när han nådde fjärde våningen lade han märke till den välbekanta katten. Han ville till och med hälsa på honom, men…
…katten brydde sig inte om Nils just då.
Han jamade högt och rev mot dörren med klorna.
Katten ville uppenbarligen komma in, men eftersom han inte släpptes in, bestämde han sig för att på detta enkla sätt påminna om sig själv.
Inne i lägenheten hördes steg, sedan slogs dörren plötsligt upp, och kvinnan i urblekt morgonrock, utan att säga ett ord, drämde till katten med kvasten av alla krafter och stängde omedelbart dörren.
Det gick så fort att Nils inte hann säga något. Och han hade något att säga…
…han ville skamma denna kvinna som behandlade sitt husdjur så fult.
— Fick du det ordentligt, kompis? — frågade Nils när han gick fram till katten.
Katten såg på Nils med sorgsna ögon, men samtidigt fanns det tacksamhet i blicken – för att någon ändå uppmärksammade honom.
Katten kastades ut i trappuppgången för minsta förseelse.
En gång hörde Nils hur grannfrun skrek över hela lägenheten: “Ack, din jäkel! Har du välte vasen igen! Sven, kasta ut katten genast. Han ska lära sig att inte hoppa på borden!” – och en minut senare öppnades dörren en aning, och en hårig mansarm stack ut, som höll katten hårt i nackskinnet.
Sedan öppnades fingrarna, katten föll ner på avsatsen, och dörren stängdes omedelbart. Katten reste sig och satte sig med ansiktet mot dörren – för att vänta på att bli förlåten och insläppt hem igen.
Och Nils skakade bara ogillande på huvudet. Han förstod sig inte på sådana uppfostringsmetoder.
Nils klappade katten och gick hem.
Och katten fortsatte att sitta på samma ställe med ett uttryck av världssorg på sin mustaschprydda nuna.
Nils var inte alltför sentimental av sig, men denna bild satt i honom som en tagg.
“Hur kan man behandla en levande varelse så?” funderade han. Efter en tid, när Nils gick förbi, saktade han varje gång ner stegen, och katten, som kände igen honom, började mullra tyst – välkomnande och lite inställsamt.
Ibland satte Nils sig på huk bredvid honom, kliade katten bakom örat, och han blundade och tryckte huvudet mot fingrarna, för att sedan stöta sin våta nos mot Nils handflata.
Katten var varm, levande och mycket förtroendefull, och detta gjorde Nils illa till mods.
Han förstod inte varför en så snäll katt hade fått så hjärtlösa ägare. Varför, frågade han sig, skaffade de ens ett djur om de inte älskar någon annan än sig själva? “Konstiga människor, sannerligen.”
Och en dag, när han åter mötte katten i trappuppgången, bestämde Nils sig bestämt: om dessa människor kastade ut djuret i trapphuset igen, skulle han göra något åt saken. Nog med att plåga ett stackars djur.
Han visste inte exakt vad han skulle göra, men kände att han måste ingripa, annars skulle det aldrig ta slut.
Dagen då Nils tålamod äntligen brast kom en fredag, när han kom hem särskilt arg.
På jobbet hade han grälat med kollegorna, i kollektivtrafiken hade folk knuffats och trampat honom på tårna, och dessutom hade det regnat ett envist, elakt småregn sedan morgonen. Kort sagt, hans humör var i botten. Kanske till och med under noll.
När han gick uppför trappan hörde han redan från tredje våningen det välbekanta klagande “mjau-u”.
Katten satt som vanligt troget utanför sin dörr, men han släpptes inte in.
Och i trapphuset var det, för övrigt, ganska svalt. Det var inte maj minsann, som man säger. Nils stannade på avsatsen och såg tankfullt på katten, som vid åsynen av honom, som vanligt, började mullra och kom emot honom.
Och sedan – pang!
Alla dagens problem framstod plötsligt som rena småsaker för Nils. Katten – han hade problem.
Vilka? Enorma! Han behandlades som en sak. Som en leksak. Vad kunde vara värre?
Nils lyssnade in i tystnaden bakom konstläderdörren. Ingen brydde sig om den här katten.
Och han fick en stark lust att lära sina grannar en läxa.
— Nu får det vara nog, — sa Nils högt, själv förvånad över sin beslutsamhet. — Kom med mig.
Han böjde sig ner, tog upp katten i famnen.
Denne började genast spinna högre och gnuggade huvudet mot Nils regnvåta kavaj och lämnade håriga märken.
Och sedan gick de upp till sjunde våningen, där Nils bodde.
Han tog katten bara för ett par dagar.
“Låt ägarna bli rädda, leta, oroa sig. De ska förstå att man inte kan göra så här…” tänkte Nils när han klev in i lägenheten. Hemma hos honom acklimatiserade sig katten förvånansvärt snabbt. Han nosade i hörnen, hoppade upp i soffan, snurrade runt för att välja plats, och rullade ihop sig till en boll på filten, och såg tacksamt på sin räddare.
Och medan katten vilade, sprang Nils, trots det elaka småregnet och tröttheten, till närmaste djuraffär och köpte den bästa kattmaten, kattlåda och tillbehör, och även leksaker – ifall den ludne hyresgästen skulle bli uttråkad när han inte var hemma.
Nästa dag, på lördagen, gick Nils flera gånger fram till ytterdörren, öppnade den och tittade ut i trappuppgången.
Och blev mycket förvånad över att det var alldeles tyst där ute.
Ingen gick omkring på våningarna, ingen ropade på katten (förresten, vad han hette visste Nils inte), ingen satte upp lappar.
Allt tydde på att ingen letade efter den försvunna katten. Och det var märkligt. Mycket märkligt…
Nils gick tillbaka in i lägenheten, såg på katten och ryckte på axlarna.
Och katten å sin sida sträckte sig lojt i soffan och tänkte inte ens på att be om att få gå ut.
— Hördu, kanske du vill tillbaka ut i trapphuset? — frågade Nils på söndagen och pekade mot dörren. — Jag håller dig inte kvar. Gå om du måste.
Katten såg på dörren, flyttade blicken till Nils och började demonstrativt putsa sin tass.
Sedan reste han sig, gick fram och gnuggade sig mot Nils ben.
Svaret var tydligare än ord. Nils stängde dörren, log snett och tog upp katten i famnen.
De gick till köket för att äta frukost, och sedan till rummet för att titta på TV. Det var ju ändå helg. Katten låg i hans knä och spann som en liten traktor, och i lägenheten blev det för första gången på länge riktigt mysigt.
Sedan kom måndagen. Katten hade fortfarande inte blivit eftersökt.
Och Nils bestämde sig för att inte lämna tillbaka honom till ägarna tills vidare.
Det enda som gnagde i honom var att grannarna kunde anklaga honom för stöld.
I realiteten hade han stulit någon annans egendom. Visserligen levande, med goda avsikter och uteslutande i uppfostringssyfte, men stulit.
Nils spelade upp möjliga scenarier i huvudet: grannarna skulle ringa polisen, han skulle anklagas för stöld av annans egendom, han skulle behöva förklara sig, försvara sig. Hans motiv kanske inte skulle förstås.
Denna tanke borrade sig i hans hjärna och lät honom inte slappna av förrän på kvällen. Så hela dagen på jobbet var Nils som på nålar och kollade ständigt telefonen — om någon ringt. Men den dagen kom inga missade samtal.
Och när Nils på kvällen kom hem — såg han grannen som gick ut för att slänga sopor.
I den svarta påsen syntes inget, men efter konturerna att döma fanns där något som mycket liknade en kattlåda.
Nils vinkade åt grannen att stanna, gick närmare och frågade liksom i förbigående:
— Hördu, granne, jag har inte sett er katt i trappuppgången på länge. Hur mår han egentligen? Lever och har hälsan?
Grannen, vid ordet om katten, blev plötsligt livlig och bredde ut sig i ett leende:
— Han försvann för några dagar sedan. Och tack och lov för det!
— Varför tack och lov? — Nils försökte ställa frågan med stadig röst. Fast inuti kokade allt.
— Jo, frun ville ta honom till sommarstugan och lämna honom där. “Tröttnat”, sa hon, “hår överallt, skriker om nätterna, välter vaser”. Och där, typ, ska han fånga möss. Åtminstone lite nytta. Men jag vill inte alls åka till stugan. För det första är det långt. För det andra skulle hon ändå tvinga mig att göra något där. Men nu när katten själv försvunnit behöver jag inte åka någonstans. Igår drack jag till och med två liter öl för att fira. En fest minsann.
— Men tycker du inte synd om katten? Tänk om något hänt honom?
— Varför skulle jag tycka synd? Det är ju inte en människa. Hördu, varför frågar du om honom egentligen? — grannen kisade lätt misstänksamt och såg på Nils.
— Äh, bara undrade… — svarade Nils tankfullt, och utan att säga hejdå gick han med snabba steg mot trappuppgången.
Inuti kokade Nils av indignation.
“Till sommarstugan, alltså… I slutet av oktober. Ta med katten och lämna honom där för en säker död. Och inte ett spår av ånger. Till och med glada att han ’gick självmant’ och befriade dem från besväret att åka och smutsa ner händerna.”
Han föreställde sig ett ögonblick denna snälla och förtroendefulla katt som satt på trappan till den tomma sommarstugan (eller rentav under staketet) och väntade på att någon skulle komma tillbaka och hämta honom.
Väntade lika troget och hängivet som han gjort utanför dörren i trapphuset. För hans grannar var katten en sak som ibland glädjer, ibland stör, och om den stör för ofta, bär man ut den över tröskeln.
Först ut i trapphuset ett par timmar, sedan till sommarstugan för alltid.
När Nils kom upp till sjunde våningen och klev in i lägenheten, och såg att katten troget och hängivet väntade på honom vid dörren, blev det genast varmt om hjärtat.
Och han förstod plötsligt att han gjort helt rätt…
Rätt att han stulit katten från sådana hjärtlösa människor som tänkt ta honom till sommarstugan i slutet av hösten och lämna honom där.
Nils log, tog upp katten i famnen, och de gick till köket för att laga middag.
Och efter middagen – låg de i soffan och tittade på TV.
Eller rättare sagt – Nils tittade, och katten bara fanns där. Ibland vände han sig på ena sidan, ibland på den andra. Så rörde katten på sig igen, men denna gång vände han sig på rygg och förtroendefullt blottade sin mage – den mest sårbara punkten. Han gjorde det utan att tveka. För han var inte längre rädd.
För ett riktigt hem är inte bara ett tak över huvudet och inte bara en skål med kattmat.
Ett riktigt hem är den plats där du inte behöver förtjäna rätten att finnas till.
Och där du är älskad. Utan anledning. Bara för att du finns.
