Kom nu, gå till köket! hörde jag min man säga och kunde inte hålla mig.
Eira stirrade på telefonens skärm. Anders hade för fjärde gången inom en halv timme skrivit: Dumma, ta örat.
Hon satt bakom ratten i en övningsbil instruktören förklarade parallellparkering. Telefonen vibrerade igen.
Får jag svara?frågade hon.Mannen är orolig.
Självklart.
Anders, jag sitter i bilen
Varför tar du inte i telefonen? Jag ringer!
Man får ju inte prata medan
Jo, förstått. Att ta körkort är viktigare än mannen. När är du hemma?
Om en timme.
Vem lagar middagen? Ska jag själv stå för det?
Instruktören vände sig bort och låtsas inte höra.
Jag kommer hem strax och lagar.
Bra, annars trodde jag att min fru nu vore en företagskvinna.
Hemma slog Anders på telefonen på soffan. Tre månader sedan hade han förlorat jobbet och sa att det bara var tillfälligt, men jakten på ett nytt fortsatte.
Hur går det med din körskola?frågade han med ett känt leende i rösten.
Det går bra. Vi övade parallellparkering idag.
Allvarligt? En hel vetenskap, va?
Eira gick in i köket. Disken i vasken var ostänkt hans frukost.
Anders, ska vi äntligen packa upp lådorna? Det är redan februari men vi känns som om vi flyttade igår.
Han lyfte blicken från skärmen.
Vad finns det att packa upp? Du klarar det själv.
Vi kan göra det tillsammans. Och städa samtidigt
Anders reste sig och gick närmare. Något kallt flämtade i hans blick.
Kom nu, gå till köket!
Sade han tyst, men tydligt. Han ropade inte. Det var bara orden, och tystnaden kändes värre än något rop.
Eira stelnade.
Vad sa du?
Vad hörde du! Gå och laga middag!
Men vi pratade om lådorna
Om vad pratade vi? Du var tyst. Jag sa att du klarar det själv.
Något brast inom Eira. Inte av ilska, utan av insikt. Hon mindes nyårsfesten hos Anders vänner, där han var festens själ.
Han flörtade med alla kvinnor, skämtade, hjälpte värdinnan. Sen i bilen sa han:
Varför var du så tyst hela kvällen? Kände du dig obekväm?
Jag går inte till köket!
Anders höjde förvånat på ögonbrynen.
Vad?
Jag går inte!
Eira, var inte så hård. Vi har ju pratat fint med varandra.
Fint? När pratade du sist med mig på ett fint sätt?
Anders lade ifrån sig telefonen.
Vad menar du? Jag skämtade bara.
Skämtade? Dumma, ta örat var det också ett skämt?
Kan man inte skriva så till sin fru?
Ja, men inte dumma.
Men vad spelar det för roll! Du vet att jag inte menar illa.
Jag förstår. Därför har jag varit tyst hela tiden.
Eira satte sig på sängkanten.
Vet du vad min instruktör sa idag? Du har säkra händer. Föreställ dig det! Säkra. Och hemma är jag rädd för att be om hjälp med lådorna.
Rädd?
Anders skrattade.
Du får väl klara dig!
Jag är rädd. Jag vet att du kommer hitta på ett sätt att visa hur värdelös jag är.
Det är inte så! Det är du som föreställer dig det.
Föreställer mig? Minns du när du på en fest berättade att jag bara hänger på körskolan?
Det var roligt då!
Du skrattade. Jag skämdes.
Anders satte sig bredvid på soffan.
Om du inte gillar hur jag talar
Så vad då?
Dörren är där den alltid varit.
Tystnad. Eira såg på mannen. Han bad inte om ursäkt. Han förklarade inte. Han pekade bara på dörren.
Okej.
Hon reste sig, tog en reseväska ur garderoben och började packa.
Vad gör du?
Det du föreslog.
Vart ska du?
Till Karin.
Du springer iväg en stund och kommer tillbaka som vanligt.
Som vanligt?
Kvinnor älskar drama. Slå igen dörren, gråta för sina vänner.
Eira stoppade i väskan dokument, smink, laddare.
Och sedan krypa tillbaka!
Hon öppnade en låda med bröllopsbilder. Tog fram ett foto de framför vigselhuset, lyckliga.
Skulle du tala så till mig här?
Anders tittade på bilden.
Det var folk där.
Och här?
Det är familjen. Vi kan slappna av.
Eira lade försiktigt tillbaka fotot och stängde väskan.
Slappna av Jag förstår.
Stopp. Låt oss diskutera.
Vad har vi att diskutera? Du har redan visat mig vad jag betyder för dig hemma.
I hallen drog hon på sig jackan. Anders stod barfota i pyjamasbyxor.
Kom igen! Alla par bråkar.
Vi har inte bråkat.
Eira greppade dörrhandtaget.
Du bestämde bara att du kan nu.
Dörren smällde igen. Ett röstligt rop hördes bakom:
Du kommer inte springa så långt!
Två veckor senare fick hon ett meddelande: Kommer imorgon, när jag har klarat tiden.
Karin skakade på huvudet:
Varför träffar du honom?
Jag vill försäkra mig om att jag har rätt.
På ett café vid tågstationen kom Anders en halvtimme försent.
Hur är läget?
Han satte sig utan ursäkt för förseningen.
Bra.
Var bor du?
Hos Karin för tillfället.
Orden för tillfället gled ut en gammal vana att mildra.
Hemmabiten är kaos. Diskarna är smutsiga, tvätten orörd. Lyckligtvis hjälpte grannen med matinköpen.
En servitris i tjugoårsåldern, en söt brunett, kom fram.
Vad vill du ha?
Två kaffe, svarade Anders med ett leende mot henne.
Har ni något sött?
Vi har fantastiska kanelbullar
Då blir allt gott.
Han tog av sig sin vigselring och la den på bordet.
Nu, när hemmafixandet är över, kan jag unna mig en efterrätt.
Servitrisen skrattade.
Kan du laga själv?
Självklart! En man kan koka gröt. Det viktigaste är att ingen trampar på strumpor på golvet.
Eira stirrade på ringen.
Och ingen kräver hjälp med att städa lägenheten.
Anders fortsatte. I det ögonblicket förstod hon att han förvandlade deras berättelse till ett skämt för någon annan kvinna.
Så,vände han sig till sin fru,ska vi avsluta föreställningen? Det blir tråkigt utan dig hemma.
Nej.
Varför nej?
Jag kommer inte tillbaka.
Anders såg på henne för första gången på hela samtalet med riktigt fokus.
Allvarligt?
Ja.
Eira reste sig, la pengarna för kaffet på bordet.
Stopp. Förstår du vad du gör?
Jag förstår. För första gången på tre månader.
Eira! Vi är vuxna människor!
Just därför går jag.
Ute föll snö i slask. På caféet förklarade Anders något för servitrisen sannolikt klagade han på en otålig fru.
En månad senare hade Eira hyrt en ettas lägenhet. Hon tog körkort, fick ett nytt jobb.
En dag mötte hon Anders i en matbutik han var med en ung tjej. De skrattade när de plockade varor. Eira gick förbi utan att bli sedd.
Hon tänkte: hur lång tid går innan han säger Kom nu, gå till köket igen? En månad? Två?
På kvällen stod Eira vid fönstret i sin lägenhet med en tekopp i handen. På bordet låg telefonen, tyst och lugn. Ingen skrev längre dumma, ta örat.
Hon tänkte på kvinnor som stannar kvar. På dem som tror att han inte menar illa, att alla män är så. En sorg, inte fördömande, utan tung.
Telefonen blinkade ett meddelande från en kollega om morgondagens möte. Affärsmässigt, respektfullt.
Eira log och svarade. Sedan satte hon sig på soffan i sitt eget hem, där hon kunde be om hjälp utan att frukta hån.
