Grinden hos Bertil hade inte gått att stänga sedan förra sommaren. Haspeln lossnade när han knuffade till den med axeln, för händerna var fulla med hinkar. Sen dess hängde dörren på ett gångjärn, och vinden smällde i den om nätterna, som om någon kom och gick utan att våga sig in.
Bertil hade vant sig. Han vande sig fort vid det mesta. Vid att hustrun dött för tre år sen. Vid att sonen ringde en gång i månaden, på söndagar, och samtalet blev i fyra minuter. Vid att trädgården växte igen med maskrosor, för ryggen orkade inte böja sig, och att anlita hjälp vore att erkänna att man inte klarade sig.
Katten kom i september. Grå, med en vit fläck på bröstet och ett rivet öra. Den satte sig på trappan och stirrade på dörren. Jamade inte. Gneds inte mot benen. Bara satt, som om den kommit i ett ärende och väntade på att bli insläppt.
Bertil gick ut, såg på den och sa:
– Jag har knappt mat själv.
Katten gick inte därifrån.
Han gick in, tog en bit kokt torsk ur kylen, lade den på ett tidningspapper och bar ut den. Katten åt fisken, slickade sig om munnen och satte sig på samma ställe igen.
– Sitt du, sa Bertil.
I oktober bodde den inne. Inte för att Bertil bjöd in den, utan för att han en morgon öppnade dörren och fann katten sovande på hallmattan. Hur den kommit in var oklart. Dörren varit stängd. Sen märkte han att köksfönstret inte slog igen ordentligt, och han förstod.
Han lagade inte fönstret.
Grannpojken Kjell gick förbi Bertils hus varje dag. Han var nio år, gick i trean och tog genvägen genom gränden på väg hem från skolan. Grinden med den trasiga haspeln låg precis på hans rutt. Kjell tittade alltid in på gården – inte av nyfikenhet, utan för att bakom boden hos Bertil växte ett gammalt äppelträd, och om hösten låg gula, små, sura äpplen under det. Kjell plockade upp dem och åt.
Nu fanns inga äpplen. Men vanan att titta fanns kvar.
Den torsdagen gick Kjell från skolan och såg Bertil stå på trappan med en säckvävspåse i händerna. Påsen rörde sig.
Kjell stannade vid grinden. Påsen i Bertils händer ryckte, och något innanför krafsade, dovt, som naglar mot en bräda.
Bertil såg inte pojken. Han gick ner från trappan, korsade gården till bilen – en gammal Volvo som stod vid staketet, täckt av en skorpa av lera. Han öppnade bakdörren, lade påsen på sätet och gick tillbaka in.
Kjell stod stilla. Hjärtat bultade som om han sprungit, fast han stod på samma fläck. Han hade sett katten hos Bertil. Grå, med vit fläck. Ibland satt den i fönstret och tittade ut. Kjell hade en gång vinkat åt den, och katten lutade på huvudet, som om den inte förstod.
Påsen. Katten i påsen. Kjell visste vad det betydde. Farmor hade berättat att förr i tiden dränkte man kattungar i ån. Inte av elakhet, utan för att ingen hade råd att föda upp dem. Farmor sa det lugnt, som om hon pratade om vädret, och Kjell hade inte kunnat somna före midnatt den kvällen, för han såg en påse som sjönk i svart vatten.
Bertil kom ut igen. Nu hade han en kartong i händerna. Han ställde den på baksätet bredvid påsen, satte sig bakom ratten och startade motorn. Volvon hostade, frustade och rullade ut genom den öppna grinden.
Kjell tryckte sig mot staketet så att bilen inte skulle snudda. Bertil åkte förbi utan att vända på huvudet.
Pojken sprang hem.
Mamman, Anna, stod i köket och skar lök. Ögonen röda, men inte av gråt, utan av löken. Kjell rusade in i hallen utan att ta av sig skorna och flämtade från tröskeln:
– Mamma, Bertil har stoppat katten i en påse och åkt iväg!
Anna lade ifrån sig kniven.
– Vilken katt?
– Den grå, med vit fläck! Den bodde hos honom! Han la den i en påse och in i bilen!
– Kjell, ta av dig skorna. Du får hela golvet…
– Mamma! Han ska dränka den! Eller slänga i skogen!
Anna torkade händerna på en handduk. Såg på sonen. Han stod med öppen jacka, ryggsäcken på ena axeln, och underläppen darrade. Han grät inte, men var på gränsen.
– Kjell, sätt dig. Vi vet inte vart han åkt. Kanske till veterinären.
– Till veterinären åker man inte med en påse! Man har en bur!
Anna visste inte vad hon skulle svara, för sonen hade rätt. Till veterinären åker man inte med en påse.
– Okej, sa hon. Jag pratar med Bertil när han kommer tillbaka.
– Men om det är för sent?
– Kjell.
– Men om det är för sent, mamma?
Anna tog av sig förklädet.
– Gör dig i ordning. Vi åker.
Hon visste inte varför hon gjorde det. Bertil hade varit granne i tjugo år. Tyst, fåordig karl som förut jobbat som mekaniker på en verkstad och nu var pensionär och lagade småsaker åt grannarna mot en symbolisk slant. Drack inte. Bråkade inte. Efter hustruns död blev han ännu tystare, som om ljudet skruvats ner några steg. Anna brukade ge honom burkar med sylt till nyår, och varje gång sa han samma sak: “Nej men Anna, det behövdes inte.” Han tog emot dem. Och nästa gång sa han “det behövdes inte” igen.
Han var inte en man som dränkte katter.
Men påsen rörde sig. Kjell hade sett det.
Anna backade ut bilen ur garaget. Kjell satte sig bredvid, spände fast sig och tittade ut genom rutan, som om katten kunde dyka upp någonstans på vägen. De visste inte vart de skulle åka – de visste inte åt vilket håll Bertil svängt. Mot ån? Mot skogen? Mot landsvägen?
– Mot ån, sa Kjell med självsäkerhet.
– Varför åt det hållet?
– För farmor sa att det alltid var vid ån.
Anna svängde mot ån. Inte för att hon trodde på farmors historier, utan för att hon inte hade någon annan plan, och Kjell såg på henne med en blick som barn har när de väntar sig att en vuxen ska lösa allt.
Vägen till ån gick över en åker, sen genom en björkdunge, sen brant ner mot en gammal bro. Bron var av trä, använd bara om somrarna. Nu på vintern körde man oftast omvägen via Kvarnby, en omväg på åtta kilometer, men det var asfalt.
Någon Volvo syntes inte vid bron.
– Han är inte här, sa Anna.
Kjell svarade inte. Han tittade på ån. Den hade inte frusit, för februari var ovanligt mild, och vattnet flöt grumligt, gråbrunt, med mörka fläckar vid stränderna.
– Vi åker tillbaka, sa Anna mjukt.
– Via Kvarnby, bad Kjell.
De åkte via Kvarnby.
Volvon såg de på vägen tillbaka. Den stod vid vägkanten på utfarten från Kvarnby, framför en lång envåningsbyggnad med en skylt där det stod “Veterinärstation”. Skylten var gammal, bokstäverna urblekta, och “station” såg ut som “stasion”. Vid dörren satt ett anslag på ett A4-papper, men på håll gick det inte att läsa.
Anna stannade.
– Kjell, vänta i bilen.
– Nej.
– Jag går med dig.
Hon orkade inte bråka.
Inne luktade det klorin och något sött, som på apotek. Bakom disken satt en kvinna i blå rock och skrev i en journal. I korridoren fanns tomma stolar. Bakom en stängd dörr med skylten “Mottagning” hördes en röst. Anna kände genast igen den.
Bertil.
Hon gick fram till dörren och stannade. Kjell stod bredvid, hårt fasthållande i hennes arm.
Dörren var på glänt.
Bertil satt på en pall framför ett metallbord. På bordet, på ren vaxduk, låg katten. Grå, med vit fläck på bröstet. Levande. Veterinären, en ung man med glasögon, kände på magen. Katten låg stilla, bara svansen ryckte.
– När märkte ni det? frågade veterinären.
– För tre dagar sen. Slutade äta. Började gömma sig. Kröp in under ett tråg och ville inte komma ut. Jag fick ut den med möda.
– Vad hade ni för transport?
– En påse. Jag har ingen bur. Skulle köpa, men i vår affär finns det inte, och åka in till stan… Jag gjorde hål i påsen så att den skulle få luft. Och la en filt inuti.
Veterinären nickade. Tryckte på kattens mage och höll kvar handen.
– Bertil, er katt är inte sjuk. Er katt har ungar. Om en vecka, kanske tio dagar.
Bertil tog av sig mössan. Torkade pannan. Satte på den igen.
– Ungar?
– Tre eller fyra, känns det som. Den är inte gammal, frisk, förlossningen borde gå bra.
– Jag trodde den höll på att dö, sa Bertil tyst. Åt inte. Gömde sig. Jamade om nätterna, så där svagt, som om den klagade. Jag trodde det var slut.
Veterinären log.
– Inte slut. Tvärtom. Början.
Bertil såg på katten. Den vände på huvudet och kisade mot honom, som om den sa: “Fattar du nu?”
Han sträckte fram handen och strök den mellan öronen. En gång. En gång till. Katten tryckte öronen bakåt och började spinna, och ljudet gick genom metallbordet som en vibration.
Kjell bakom dörren slutade andas. Han hade hört allt. Anna lade handen på hans axel och kände hur pojken slappnade av, som om en stång inuti honom tagits bort – den som hållit honom uppe den senaste timmen.
Hon sköt upp dörren.
Bertil vände sig om. Såg Anna. Såg Kjell. Blev förvånad.
– Anna? Vad gör du här?
Anna öppnade munnen och stängde den. För att säga “vi trodde du skulle dränka katten” var pinsamt, dumt och omöjligt. Men Kjell hann före.
– Bertil, jag såg när ni stoppade katten i en påse. Jag trodde ni skulle… ja…
Han fick inte fram resten.
Bertil såg på pojken, och i hans ansikte pågick något långsamt och komplicerat, som om han la ihop ord till en hel bild.
– Du trodde jag skulle dränka den?
Kjell nickade.
Bertil teg. Sen reste han sig, gick fram till pojken och satte sig på huk. Knäna knakade, och Bertil grimaserade, men han rätade inte på sig.
– Kjell. Jag skulle inte göra det. Hör du? Aldrig.
– Jag vet. Nu vet jag.
– Påsen, för att jag inte har någon bärbur. Den gillar inte att bli hållen. Den försöker rymma. I påsen är det mörkt och lugnt. Jag la en gammal tröja där, så att det skulle vara mjukt.
– Jag såg att påsen rörde sig. Och blev rädd.
Bertil lade handen på pojkens axel. Handflatan var stor, tung, med gula valkar.
– Bra att du blev rädd, sa Bertil allvarligt. Bra att du sprang. Om det på riktigt hade varit så, skulle du ha hunnit.
Katten på bordet slutade spinna och såg på dem, som om den förstod vad de pratade om. Veterinären skrev tyst i en journal.
Anna vände sig mot fönstret. Utanför föll första snön, fin och torr, och lyktan vid veterinärstationens trappa liknade en matt sol i ett vitt moln.
Kartongen som Bertil ställt i bilen efter påsen stod på golvet bredvid bordet. Öppen. Inuti låg en gammal handduk, en skål med vatten täckt av en plastpåse för att inte skvätta, och ett påse med kattmat. Sådan som bara såldes i en affär i deras by, hos Gunilla, och kostade mycket. Bertil hade köpt den i förväg.
Hemåt i mörkret åkte de. Kjell satt i baksätet och teg. Sov inte, bara teg, som en vuxen vars ord tagit slut men tankarna inte än.
– Mamma, sa han precis innan de svängde in på sin gata, får jag gå till Bertil när ungarna är födda?
– Det får du, om han inte har något emot det.
– Det har han inte.
Anna frågade inte varifrån den säkerheten kom. För hon hade sett hur Bertil såg på pojken inne på veterinärstationen, och i den blicken fanns något hon inte lagt märke till hos grannen på länge. Inte tacksamhet. Något enklare och viktigare. Som om han för första gången på tre år blivit sedd inte över ett staket, utan på nära håll.
Kattungarna föddes nio dagar senare. Fyra stycken. Tre grå och en vit, med en mörk fläck på ryggen, som ett bläckmoln.
Kjell kom samma kväll. Bertil öppnade dörren och släppte in honom utan ett ord. Pojken satte sig på golvet bredvid kartongen där katten låg med ungarna, och satt så i en halvtimme, utan att röra sig.
– Den där påminner om dig, sa Bertil och pekade på den vita. Lika livlig.
– Den ligger ju still.
– Vänta bara.
Grinden lagade Bertil. Kjell hjälpte till, höll gångjärnet medan Bertil skruvade i bultarna. En ny haspel hade Anna köpt. Hon kom med den i en påse tillsammans med en burk sylt. Bertil sa: “Nej men Anna, det behövdes inte.” Men haspeln satte han dit samma dag.
Nu stängdes grinden ordentligt, och vinden smällde inte i den om nätterna längre. Men Kjell gick ändå igenom den varje dag efter skolan. Öppnade, klev in, stängde efter sig. Haspeln klickade till, kort och exakt, som en punkt i slutet av en mening.
Den vita kattungen fick Kjell ta med sig när den var tillräckligt stor. Han döpte den till Pricken. Bertil hörde namnet, fnös och sa inget. Bara strök katten som satt i fönstret och såg pojken bära iväg hennes son över gården.
Katten följde dem med blicken ända till grinden. Sen vände den sig om och rullade ihop sig på fönsterbrädan.
