Två veckor före tjänsteresan bråkade de. Rejält. Så att katten Bosse för säkerhets skull gömde sig långt inne i en vrå för att inte hamna i skottlinjen.
***
Kajsa bad om blommor.
– Björn, köp blommor åt mig. Bara sådär. Utan anledning.
– Och anledningen? frågade han utan att titta upp från mobilen.
– Jag. Jag är anledningen.
Björn tänkte: ”Nåja. Det är rationellt.” Han gick till affären. Kom tillbaka efter tjugo minuter med en stor kasse. Kajsa log och tittade i kassen. Hon tog upp ett vitkålshuvud. Färskt, fast, vitt.
– Är det här blommor? frågade hon tyst.
– Det är kål. Blommor kostar femhundra kronor och vissnar. Kål kostar åttio. Av den kan man göra sallad i tre dagar.
– Björn.
– Va?
– Du är en idiot.
– Jag är din idiot.
Hon pratade inte med honom på tre dagar. Han förstod inte vad han hade gjort för fel. Hon förklarade inte. Sedan åkte han på tjänsteresa. Till Göteborg. Han sa:
– Jobb, inget personligt.
Kajsa tänkte: ”Inget personligt – det handlar om oss.”
Han åkte iväg i två veckor.
Hon blev kvar med två barn, katten, oändliga tvättar, skola, förskola, ständig äggröra till frukost.
Och med WhatsApp.
Där skrev de…
Dag ett.
Han: ”Framme. Rummet är dystert. Imorgon förhandlingar.”
Hon: ”Bra. Katten åt upp all mat och skrek i en timme och krävde mer.”
Han: ”Vem är duktig? Jag eller katten?”
Hon: ”Katten.”
Dag två.
Han: ”Foto på frukosten. Foto på hotellet. Foto på kollegan Kjell som snarkar i rummet bredvid.”
Hon: ”Fint. Hos oss läcker kranen. Vattnet rinner. Jag ringde rörmokare. Han kom inte.”
Han: ”Ring hyresvärden.”
Hon: ”Ringde. De sa att de skickar någon inom tre dagar.”
Han: ”Vilka idioter.”
Hon: ”Idioterna är de som åkte till Göteborg.”
Dag tre.
Han: ”Hur är det med barnen?”
Hon: ”Sonen fick en tvåa, dottern vägrar äta middag. Jag är trött.”
Han: ”Håll ut.”
Hon: ”Tack, jag håller inte ut. Jag faller.”
Dag fyra.
Han: ”Idag såg jag en jättestor plyschkanin i köpcentret. Jag ville köpa den till dottern, men vågade inte släpa med den på planet.”
Hon: ”Du har aldrig varit rädd för att släpa saker på planet. Du var rädd för att spendera onödiga pengar.”
Han: ”Du genomskådar mig.”
Hon: ”Jag genomskådade dig redan på första dejten, när du beställde te utan socker och sa att socker är skadligt.”
Han: ”Och du beställde en bakelse och åt upp den själv, utan att bjuda mig.”
Hon: ”För att du sa att det var skadligt.”
Dag fem.
Han: ”Idag somnade jag under förhandlingarna. Ärligt talat. Jag bara blundade och slocknade en sekund. När jag öppnade ögonen tittade alla på mig.”
Hon: ”Kommer du att få sparken?”
Han: ”Hoppas det. Jag är trött.”
Hon: ”Jag är också trött.”
Han: ”Ska vi vara trötta tillsammans, fast i olika städer?”
Hon: ”Ska vi vara trötta tillsammans, fast hemma? När kommer du tillbaka?”
Han: ”Jag saknar dig.”
Hon: ”Jag med.”
Han var tyst en minut. Sedan skrev han: ”Vet du, jag har just insett att jag inte saknar hemmet. Jag saknar dig. Sättet du dricker kaffe på morgonen och grimaserar för att det är hett. Sättet du skäller på katten och sedan tycker synd om honom. Sättet du skrattar när sonen berättar sina historier.”
Hon svarade inte. Hon läste om meddelandet fem gånger. Sedan började hon gråta. För han hade aldrig skrivit sådana ord. På femton års äktenskap – inte en enda gång. Han, materialisten, pragmatikern, en man som säger ”jag älskar dig” bara på födelsedagar, och då efter påminnelse. Och nu – om kaffe, om katten, om historier. Som om någon hackat hans telefon. Eller som om han nått ett uppvaknande.
Dag sex.
Hon: ”Var du full igår?”
Han: ”Nej. Nykter som en domare.”
Hon: ”Varför sådana ord då?”
Han: ”För att jag saknar dig. Det är som alkohol – hjärnan stängs av och tungan löper.”
Hon: ”Jämförde du kärlek med alkohol?”
Han: ”Jag jämförde kärlek med ärlighet. Ibland måste man vara lite full för att vara ärlig. Eller väldigt ensam.”
Hon: ”Är du ensam? Du har ju kollegor.”
Han: ”Kollegor är inte du. De vet inte att jag är rädd för mörkret och sover med nattlampa. Det vet du. Och du har aldrig skrattat åt det.”
Hon: ”Jo, en gång. När du sa att du är rädd för mörkret, för att Bosse kan finnas där.”
Han: ”Bosse är ett odjur. Han bajsar i tofflorna. Det är skrämmande.”
Hon: ”Du är en idiot.”
Han: ”Jag är din idiot.”
Dag sju.
Hon vaknade av ett meddelande. Han hade skrivit klockan fyra på natten: ”Kan inte sova. Tänker på dig. Jag föreställer mig hur vi möts på flygplatsen. Du har på dig den blå klänningen som jag älskar. Jag har blommor. Vi kramas och jag säger: Förlåt att jag är sådan. Du frågar: Sådan? Jag säger: Tyst. Du säger: Jag är van. Jag säger: Det är dåligt. Du säger: Det är livet.”
Hon svarade inte. Hon tog bara på sig den blå klänningen. Fast det bara var sjunde morgonen, och mötet på flygplatsen var planerat om en vecka.
Dag åtta.
Han: ”Idag gick jag till djurparken. Ensam. Jag tittade på aporna. De påminner om våra kollegor – de grimaserar, kastar mat och spelar chefer.”
Hon: ”Gick du ensam till djurparken? Vid fyrtio?”
Han: ”Vadå? Jag har rätt till barndom. Du tillåter mig ju.”
Hon: ”Jag tillåter. Men fota.”
Han skickade en bild. En apa grimaserade. Han med. Hon skrattade högt. Barnen kom springande: ”Mamma, vad är det?” Hon: ”Pappa är en clown.” Barnen: ”Han är alltid en clown när vi inte är med.” Hon: ”Ja. Synd att vi inte märker det.”
Dag nio.
Han: ”Jag har tänkt på en sak. Minns du när vi träffades? Du tappade plånboken i tunnelbanan, och jag tog upp den. Du sa: ’Du är väldigt uppmärksam.’ Jag sa: ’Och du är väldigt vacker.’ Sedan gick vi och drack kaffe.”
Hon: ”Jag minns fortfarande att du beställde te utan socker.”
Han: ”Och du en bakelse.”
Hon: ”Jag minns den fortfarande. Den var god. Med körsbär.”
Han: ”Och jag minns hur du såg på mig. Som om jag inte bara var en man i tunnelbanan, utan ett helt liv.”
Hon: ”Du var ett helt liv. Det är du fortfarande. Bara det att jag ibland glömmer bort det.”
Han: ”Jag glömmer också. Men just nu glömmer jag inte.”
Dag tio.
Han skrev inte ett ord. Från morgon till kväll – tystnad. Hon ringde – han svarade inte. Hon skrev – han svarade inte. Hon började få panik. Hon föreställde sig det värsta: han hade ramlat, blivit sjuk, blivit påkörd. Katten följde efter henne genom lägenheten och krävde mat. Barnen tjatade om tecknat. Hon tänkte på honom.
Klockan elva på kvällen kom meddelandet: ”Förlåt. Telefonen var urladdad. Jag glömde laddaren på hotellet. Letade efter en ny i hela dagen. Hittade hos Kjell. Han gav mig den, men jag fick lova att inte somna under fler förhandlingar. Hur mår du?”
Hon: ”Jag var orolig. Jag trodde du var död.”
Han: ”Jag lever. Saknar dig. Snart är jag hemma.”
Hon: ”Om tre dagar.”
Han: ”Om tre dagar. Kommer du och möter?”
Hon: ”I blå klänning.”
Han: ”Jag med blommor.”
Hon: ”Då så.”
Dag elva.
Han: ”Jag har köpt presenter. Sonen får en byggsats, dottern en kanin, du en sjal.”
Hon: ”Du kan inte välja sjalar. Förra gången kom du hem med en rosa, och jag använder inte rosa.”
Han: ”Den är inte rosa. Den är dammrosa.”
Hon: ”Dammrosa är rosa.”
Han: ”Det är färgen av solnedgången över Göteborg.”
Hon: ”Är du poet?”
Han: ”Jag är bokhållare. Men för din skull kan jag bli poet.”
Hon: ”Det behövs inte. Jag älskar dig som bokhållare. Du har tydlig handstil, och siffrorna stämmer.”
Dag tolv.
Han: ”Imorgon flyger jag. Möt mig.”
Hon: ”Jag möter.”
Han: ”Är du nervös?”
Hon: ”Nej.”
Han: ”Jag är nervös. Som första gången.”
Hon: ”Första gången satte jag bakelsen i halsen, och du klappade mig på ryggen. Det var pinsamt.”
Han: ”För mig var det skönt. Jag rörde vid dig.”
Dag tretton. Mötet.
Hon stod på flygplatsen. I blå klänning. Med barnen. Katten tog de naturligtvis inte med – han skulle ha ställt till med en scen. Hon tittade på ankomsttavlan. Hans flyg var försenat en timme. Hon drack kaffe, barnen spelade på sina telefoner. Hon tänkte: ”Varför skrev han om ben? Varför om kaffe? Varför om apor? Han har aldrig varit sådan. Kanske har han verkligen blivit kär igen? Eller är det bara tjänsteresan – en paus från vardagen, från barnen, från den vidbrända äggröran? Kanske blir han tyst igen hemma, frågar om kålen och försvinner in i datorn?”
Han kom ut från ankomsthallen. Med blommor. En enorm bukett. Hon hade aldrig sett en sådan bukett från honom – bara på bröllopet, och inte ens då, för då var det hennes mamma som valde buketten. Han gick fram, kramade henne, kysste henne. Sa:
– Förlåt att jag är sådan.
Hon: ”Sådan?”
Han: ”Tyst.”
Hon: ”Jag är van.”
Han: ”Det är dåligt.”
Hon: ”Det är livet.”
Han: ”Nej. Det är en vana. Jag ska förändras.”
Hon: ”Det behövs inte. Jag älskar dig som du är. Även med kålen.”
Han: ”Kålen var ett misstag.”
Hon: ”Kålen är dåtid. Blommorna är nutid.”
De åkte hem. I taxin höll han hennes hand. Barnen somnade. Katten mötte dem i hallen, nosade på blommorna, nös och gick ut i köket.
Hon ställde blommorna i en vas. Han lade undan datorn i skrivbordslådan. Sa:
– Idag jobbar jag inte. Idag är jag bara din.
Hon: ”Och imorgon?”
Han: ”Imorgon är jag din med datorn. Men idag – utan.”
De beställde pizza, drack vin och såg en film. En dum film om kärlek. Hon skrattade, han höll om henne. Katten satt bredvid och krävde korv.
– Björn, sa hon. – Kommer du verkligen att förändras?
– Jag vet inte. Men jag ska försöka.
– Och om det inte går?
– Då skriver du ”du är en idiot”. Och jag skriver ”jag saknar dina ben”.
Hon skrattade.
– Du är en idiot.
– Jag är din idiot.
De drack upp vinet, åt upp pizzan. De lade barnen. Katten somnade i fåtöljen. Kajsa tittade på sin man.
– Vet du, jag saknade också. Inte dig – oss. Allt det vi var i början. Glada, tokiga, utan bolån och utan kål.
– Kålen är en symbol för min dumhet. Jag ska aldrig mer köpa kål.
– Köp den. Men bara tillsammans med blommor.
– Då är vi överens.
De kramades och somnade. I soffan. För sängen var redan upptagen av katten.
På morgonen gick han till jobbet. Med datorn. Han kysste henne och sa ”jag älskar dig”.
På kvällen glömde han inte blommorna. Han gick in i en blomsteraffär och sa:
– Ge mig något billigt, men som får min fru att le.
Kvinnan i butiken föreslog prästkragar. Han tog dem.
Kajsa ställde dem i en vas. Katten nosade, nös och gick.
Och så fortsatte det varje dag.
Det är hela historien. Vanlig. Enkel. Stundtals löjlig, till och med dum.
Och vad sen? Kärlek låter ofta dumt. Men det betyder inte att den inte finns.
