Avgången hade redan ropats ut, och Viktor klev ner på perrongen. Efter en veckas tjänsteresa i Luleå var han på väg hem till Uppsala. Perrongen låg i ett egendomligt gult sken, som i en dröm, och stegen ekade. Han hittade sin vagn och klev in. Medan han stuvade undan väskan hörde han någon flämta genom korridoren. Han vände sig om. En äldre kvinna stod där med en rullväska som var mer lik en ryggsäck, i höstkappa och mönstrad sjal. Hon försökte hämta andan.
”Jaha”, tänkte Viktor, ”här kommer en gumma som ska be mig byta plats.” Men kvinnan tittade på sin biljett och sa: ”Jag har visst en underplats, min vän.” Och det stämde. Hon började genast pyssla med sina saker. Viktor gissade att hon var över sjuttio. ”Tänk att ge sig i väg i den åldern”, tänkte han. ”Varför inte sitta hemma i lugn och ro?”
Till slut satte hon sig på sin bädd, händerna knäppta i knäet som en skolflicka. Överplatserna var tomma, så Viktor förstod att han skulle få tillbringa resan ensam med henne.
Tåget började röra sig. Landskapet utanför fönstret gled förbi, men det upprepade sig som mönstret på hennes sjal. Klockan i korridoren visade samma tid hela resan, men tåget gled ändå framåt. En tågvärd kom med sängkläder. Kvinnan redde omsorgsfullt bädden, slätade varje veck, satte sig ner och sa:
– Det här är inte min säng. Hemma har jag en mjuk säng. Här lär jag få omaka revben. Jag har inte åkt tåg sedan jag var ung, och jag trodde nog aldrig att jag skulle åka igen.
Viktor nickade och teg.
– Jag heter Svea Larsson. Vad heter du?
– Viktor.
– Och i efternamn?
– Berg.
– Jaha. Du är ung, jag kan väl säga Viktor. Ska du hälsa på någon?
– Hälsa på? Nej, jag åker hem från jobbet.
– Jaså. Hem är bra. Jag åker hemifrån, på gamla dagar.
Hon tystnade och såg ut genom fönstret. Viktor tyckte att hennes ögon fylldes, fast hon inte grät. Han skämdes. Han hade inte varit vänlig.
– Är du på väg hem eller hemifrån? – frågade han för att mildra tonen.
– Hemifrån, min vän. Det är bara drygt ett dygns resa, men den gör mig orolig.
– Vart ska du?
– Till min dotter. – Svea tog fram en näsduk ur fickan och torkade en tår.
– Då borde du vara glad.
– Jag är glad. Vi har inte setts på fem år. Jag trodde inte att jag skulle få se henne igen.
– Hade ni tappat bort varandra?
– Med vilje, med vilje. Våra lynnen gav oss ingen ro. Jag uppfostrade henne ensam, men när hon växte upp kunde vi inte vara i samma rum. Hon gifte sig första gången för att trotsa mig, men det gick inte bra. Jag gav henne inga vänliga ord, bara förebråelser. Så höll vi på i hela livet. Hon vände mitt barnbarn emot mig. För fem år sedan sålde hon lägenheten och flyttade utan att säga vart. Jag gick till polisen för att ta reda på något, för hon hade barnbarnet med sig. Sedan hörde hon av sig. Hon skrev att hon mådde bra, att hon gift om sig, men att jag inte skulle söka upp henne. Att jag inte skulle komma dit. Med den bördan har jag levt i alla dessa år. Jag insåg att jag också hade fel. Hon lyssnade inte, hon var arg, men hon är min dotter.
För ett år sedan kom ett brev från Ylva – så heter hon. Hon skrev var hon bor, att hon för länge sedan skilt sig, att hon själv hunnit bli mormor, och frågade hur jag mådde. Jag grät hela natten. Sedan skrev jag att jag inte kan leva utan dem. Vi ringde och pratade, och vi förstod att vi båda var skyldiga.
Hos barnbarnet har det fötts ett barn, så jag har ett barnbarnsbarn. Ylva hjälper henne med allt och har dessutom ett arbete, så hon kan inte resa. Det var hon som bad mig komma. Jag låste den lilla röda stugan med vita knutar, bad grannen hålla efter och elda i kaminen om det blir kallt. Sedan packade jag väskan och bestämde mig för att åka till min dotter. Man vet inte hur länge man har kvar.
Viktor teg. Han tänkte på sin mor, som han besökte alldeles för sällan. Hon bodde i en by i Dalarna, och hans syster bodde i närheten. Han hade alltid tyckt att systern kunde ta hand om mamman. Men nu drog det ihop sig i bröstet, och det kom en längtan som han inte kunde sätta ord på. Han var sonen. Mamman väntade på honom.
Resten av resan pratade Viktor och Svea med varandra, och tiden gick nästan omärkligt. När tåget stannade hjälpte han henne av. En mild och vacker kvinna kom emot dem, oroligt sökande med blicken. Viktor steg åt sidan. De två kvinnorna såg på varandra, omfamnade varandra och stod länge. Båda grät. Det var så innerligt att Viktor inte var det minsta osäker på att allt skulle bli bra. Nu, efter allt, skulle det bli bra.
Han gick bort ett stycke och kände att han behövde lugna sig. Mycket hade blivit tydligare. Han tog upp mobilen och ringde sin mor. Han sa bara:
– Mamma, jag är framme. Jag är i Uppsala. I helgen kommer jag och hälsar på dig.
