Telefonen ringer halv sju på morgonen, när Kajsa fortfarande står i hallen med ena skon i handen. På skärmen lyser ”Ylva”. Kajsa svarar inte förrän hon har dragit på sig den andra skon, men så trycker hon på och håller luren mot örat med axeln.
– Kajsa, jag behöver bråttom fyrtio tusen. Oskar ska åka på språkresa, du vet den där, och så har han mattehjälp, du vet vad allt kostar nu.
Inte ”hej”, inte ”hur mår du”. Bara fyrtio tusen och Oskar.
– God morgon, säger Kajsa.
– Ja, god morgon. Så, kan du swisha i dag? Annars försvinner platsen.
***
Oskar kommer till henne en vinter, när pojken är två år och tre månader. Ylva står i dörren med en väska över axeln och en barnvagn där systersonen sover, och pratar snabbt, som om hon är rädd att någon ska avbryta.
– Kajsa, det är bara för ett par månader. Jag kan verkligen inte just nu. Anders har gått, jag har inga pengar, jag måste hitta jobb, och vart ska jag gå med honom? Mamma sa att du är ledig, att det är lättare för dig.
Ledig. Det ordet har satt sig på Kajsa för alltid, som en prislapp som inte går att dra bort. Trettioett år, egen etta i Fruängen, redovisningsekonom på ett byggföretag, inte gift, inga barn. Alltså ledig. Alltså lättare.
– Ylva, jag har ett jobb. Jag går hemifrån sex, jag är inte hemma förrän åtta.
– Men det finns väl förskola! Jag ska skicka pengar så fort jag får ett jobb. Snälla Kajsa. Snälla rara.
Mamma ringer samma kväll.
– Ska du kasta ut din egen syster med barn på gatan? Hennes man har stuckit, hon är inte sig själv. Du är ensam som ett finger, det är inte så svårt för dig. Gud gav dig inga egna barn, så hjälp åtminstone din systerson.
Inga egna barn. Det har hon också sagt. I förbigående, som om det gäller vädret.
Kajsa tar hand om Oskar i ett par månader.
Ett par månader blir så långa att Kajsa slutar räkna dem. Först ”söker Ylva jobb”. Sedan hittar hon ett, men ”det funkade inte med chefen”. Sedan åker hon till Thailand för att ”vila, jag höll på att bli galen”. Från Thailand skickar hon bilder – hon på en båt, hon med en solbränd man, hon på en restaurang. Några pengar skickar hon inte.
Oskar börjar på förskolan nära Kajsas hus. Kajsa stiger upp klockan fem för att hinna göra honom i ordning, lämna honom, åka till jobbet. Han är ofta sjuk, som alla förskolebarn, och då tar Kajsa ledigt eller sitter uppe om nätterna med rapporter för att kunna vara med honom på dagen. Hon köper en spjälsäng, sedan en soffa, för spjälsängen blev för liten. Kläder, skor, mössor – allt köps nästan av sig självt, utan räkenskap, för man kan inte låta ett barn gå i trasiga kläder.
Ylva dyker upp varannan, var tredje månad. Hon tar med en leksak, kramar Oskar, gråter ”vad jag har saknat dig, älskling”, och efter två timmar åker hon – hon har ”saker att göra”, ”ett möte”, ”en ny kille, du anar inte vad han är snygg”.
– Du kunde åtminstone ha lämnat pengar till blöjor, säger Kajsa en gång.
– Kajsa, jag har det jättetufft just nu. Så fort jag får ett jobb ska jag betala tillbaka varenda krona.
Oskar kallar Kajsa för ”mamma Kajsa”. Helt själv, ingen har lärt honom. Hon rättar honom i början, säger ”jag är moster”, men han förstår inte, och hon slutar.
Han somnar mot hennes axel när hon läser Pippi Långstrump för honom. Han kan alla bokstäver utantill när han är fyra, för Kajsa lägger dem med bokstavsmagneter på kylskåpet. Han gråter när hon går till jobbet och möter henne i dörren när hon kommer hem.
Fem år.
Ylva hämtar honom en sommar, inför skolstarten.
Hon kommer som en annan människa – lite tjockare, i en fin jacka, med sin nya man som heter Björn och som väntar i bilen.
– Nu är jag redo, Kajsa. Björn tjänar bra, vi har en lägenhet, jag ska sätta Oskar i en bra skola, vi har en bra skola i närheten. Tack för allt, du räddade mig verkligen.
– Ylva, han är sju. Han har bott här hela sitt liv.
– Men han är min son. Du beter dig som om du inte vore släkt. Ett barn ska vara hos sin mamma.
Oskar vill inte åka. Han håller fast i Kajsas kofta och gråter så att grannarna tittar ut. Ylva rycker irriterat bort hans fingrar.
– Oskar, sluta nu skämma ut dig. Vi åker hem till mamma, hos mamma är det jättebra, du får ett eget rum.
Kajsa sitter på golvet i hallen medan de går ner. Hon hör Oskar gråta i trappan. Sedan slår ytterdörren igen, och det blir tyst.
Hon samlar ihop hans bokstavsmagneter från kylskåpet i en skokartong. Ställer undan den i garderoben, på översta hyllan.
I tre år ringer Ylva nästan aldrig. Till nyår kommer ett standard ”gott nytt år”, till Kajsas födelsedag minns hon ibland, ibland inte. Hon tar inte med Oskar. ”Kajsa, det är inte praktiskt, vi måste åka tvärs genom Stockholm, han har fullt upp, han har träningar.”
Kajsa åker själv. Hon tar med presenter, går på promenader med honom i parken nära deras hus på helgerna, när Ylva tillåter. Oskar har vuxit, han skäms för att kramas på gatan, men i parken, när ingen ser, tar han ändå hennes hand.
Sedan rinner även dessa träffar ut i sanden. Ibland har Ylva ”åkt till sommarstugan med Björn”, ibland är Oskar ”hos mattehjälpen”, ibland svarar hon bara inte.
Och så är det halv sju på morgonen. Fyrtio tusen.
– Ylva, vänta. Vilka fyrtio tusen?
– Jag sa ju. Språkresan, mattehjälpen, och han behöver nya kläder, han har växt ur allt. Det är tufft för mig just nu, Björn håller på att ställa om företaget, allt är bundet i rörelsekapital. Men du älskar honom. Du uppfostrade honom. Det är inte svårt för dig.
Det där ”du uppfostrade honom” hör Kajsa för första gången på tre år. Förut var det ”han är min son”, ”ett barn ska vara hos sin mamma”. Nu när pengarna behövs heter det ”du uppfostrade honom”.
– Och Björn? Du sa att han tjänar bra.
– Jag förklarar ju – allt är i företaget just nu. Och förresten, vad har Björn med det att göra? Det är inte hans barn. Det är Anders. Eller rättare sagt mitt.
– Och Anders? Det är hans son. Han kan väl betala underhåll.
I luren hörs en tung suck, som om Ylva håller på att gå sönder.
– Kajsa, driver du med mig? Jag har inte sett Anders på hundra år, var ska jag leta efter honom? Jag ber dig, som människa. Din egen syster. Du har lön, du har karriär, du bor ensam och lägger bara pengar på dig själv. Jag är mamma, jag har ett barn.
– Du har varit mamma i tio år nu. Oskar är inte född igår.
– Än sen då? Barn kostar hela tiden! Du vet inte, för du har inga egna!
Där kommer det. Kajsa blir inte ens förvånad. Hon vet att det ska sägas, hon väntar på det, och ändå känns det som att någon häller kokande vatten över henne.
– Jag har inga egna, upprepar Kajsa. Därför har jag uppfostrat ditt barn i fem år.
– Där börjar du igen! Det var hundra år sedan! Varför håller du på med det där – uppfostrade, uppfostrade. Tvingade jag dig? Du tog själv på dig det!
Kajsa kommer för sent till jobbet den morgonen. Hon sitter i hallen på en pall, i skor och ytterjacka, och räknar.
Hon har aldrig räknat förut. Inte velat. Men nu tar hon ett papper där det står ett recept från distriktsläkaren, vänder på det och börjar skriva på baksidan.
Förskolan – hon betalar den själv, hon får inga bidrag, ett främmande barn står inte skrivet på henne. Det är ett. Kläder, skor – varje säsong. Det är två. Leksaker, böcker, pyssel. Medicin – Oskar ligger med lunginflammation när han är sex år, hon tar ledigt utan lön. Tänder – hon går till privat tandläkare, för på Folktandvården är det en månads kö. Spjälsäng, soffa, sängkläder, barnporslin.
Det visar sig att under fem år har hon lagt ut så mycket ur egen ficka att hon skulle kunna vara ledig ett helt år på de pengarna.
Och Ylva har inte gett en enda krona. Inte en enda gång. Inte till blöjor, inte till en vinterjacka, inte till medicin.
Och nu ber hon om fyrtio tusen. I dag. För att platsen på språkresan inte ska försvinna.
Kajsa viker ihop papperet och stoppar det i väskan.
På kvällen ringer Ylva igen. Den här gången är hon lugnare, börjar på långt håll.
– Kajsa, har du tänkt på det? Jag insisterar inte på fyrtio. Ge mig trettio. Eller tjugofem, bara till språkresan.
– Jag ger dig inget, Ylva.
– Vad menar du, inget?
– Precis vad jag säger. Varken fyrtio eller tjugofem. Du är hans mamma. Du hämtade honom när det passade dig. Nu får du försörja honom själv.
– Kajsa! – rösten skjuter i höjden. – Hur kan du ens säga så! Det är ju Oskar! Du har burit honom på dina armar!
– Ja, jag har burit honom. I fem år. Utan betalning. Medan du åkte båt i Thailand. Jag bad dig lämna pengar till blöjor då – minns du vad du sa? ”Så fort jag får jobb ska jag betala tillbaka.” Var är mina pengar, Ylva? Du lovade till sista kronan.
– Du… du drar upp det där gamla? Jag hade annat att tänka på då! Mitt liv höll på att rasa samman!
– Och mitt liv då? Jag steg upp klockan fem. Jag gjorde klart rapporter om nätterna för att kunna vara med honom på dagen. Under tre år gifte jag mig inte, för vilken man vill ha en kvinna med ett främmande barn som man inte ens kan adoptera, för mamman lever och är frisk och åker runt på haven.
I luren börjar hon gråta. På riktigt eller inte – Kajsa har för länge sedan slutat skilja på det.
– Jag trodde du älskade honom, säger Ylva med tunn röst.
– Det gör jag. Därför tänker jag inte ge dig pengar. För de kommer inte att gå till språkresan. Jag känner till dina språkresor. Hitta Anders, ansök om underhåll – det är lagligt, det är rätt. Eller be Björn, nu när du är gift. Men jag är ingen bankomat som startar när du har ”allt i rörelsekapital”.
Mamma ringer dagen efter. Kajsa vet att hon kommer att ringa.
– Kajsa, vad är det jag hör? Du har sagt nej till din syster?
– Hej, mamma.
– Inte ”hej” – svara! Ylva gråter, hennes barn blir utan språkresa, och du, hans egen moster, kan inte ens avvara lite pengar! Skäms du inte!
– Mamma. Jag uppfostrade Oskar i fem år. Var var Ylva?
– Hon hade en jobbig period! Du är som en åklagare, du räknar allt! Det är samma blod, och du beter dig som en främling.
– Samma blod. Men när det var för sent för mig att skaffa barn, och jag satt med ett i praktiken främmande barn i stället för att leva mitt eget liv – vilken blod var det då?
Mamma tvekar en sekund.
– Men du sa ju ja själv. Ingen tvingade dig.
– Ja, jag sa ja. För att du sa ”Gud gav dig inga egna, hjälp åtminstone din systerson”. Minns du? Hjälp. Jag hjälpte. I fem år. Och nu kräver Ylva mer, och jag är dålig igen.
– Hon kräver inte, hon ber!
– Hon kräver, mamma. Med ”du ska” och ”du har inga egna”. Det är inte en begäran.
– Jag ska säga dig en sak, Kajsa, säger mamma och sänker rösten, och Kajsa förstår att domen är på väg. – Ger du inga pengar kan du strunta i att komma på högtiderna. Eftersom du är en främling för familjen.
– Okej, säger Kajsa. Då kommer jag inte.
Hon lägger på först. Hon brukar annars alltid vänta på att mamma ska prata färdigt.
En vecka senare spelar Ylva ut sitt sista kort. Hon skriver ett långt meddelande, nästan en halv skärm.
Innebörden är enkel: ”Om du är sådan ska jag berätta för alla att en moster vägrade hjälpa sin systerson. Att du övergav honom, kastade ut honom ur ditt liv när han inte behövdes längre. Vi får se hur folk ser på dig.”
Kajsa läser meddelandet stående vid spisen. Läser det två gånger. Sedan svarar hon långsamt, väljer vartenda ord.
”Berätta du. Jag visar kvitton. Jag har sparat dem – för förskolan, för läkaren, för allt. Fem år. Och jag berättar hur du inte kunde lämna pengar till blöjor medan du åkte båt i Thailand. Och hur du hämtade Oskar när det passade dig och sedan inte släppte fram mig på tre år. Vi får se, Ylva, vem folk dömer.”
Alla kvitton har hon förstås inte. En del finns kvar – intyg från privatkliniken, avtalet med förskolan. Men det vet Ylva inte. Och Ylva tiger.
För gott.
Våren går, sommaren börjar. På mammas födelsedag – hon fyller sextiofem – är Kajsa inte bjuden. Hon får veta det när hon ser att en kusin har lagt ut bilder från middagen: alla är där, Ylva, Oskar i en ny skjorta, och mamma vid bordets huvudända. Utan Kajsa.
Kajsa tittar på Oskar på fotot. Han har växt, blivit gänglig som alla tonåringar, men ögonen är desamma – hon skulle känna igen dem bland tusen. Ögonen som såg upp på henne när hon läste om Pippi Långstrump.
Ett samtal kommer i juni, sent på kvällen, från ett okänt nummer.
– Mamma Kajsa? – rösten spricker, hoppar från lågt till högt. – Det är jag, Oskar. Jag ringer från en kompis mobil. Mamma låter mig inte ringa dig, hon säger att du har övergivit oss.
Kajsa sjunker ner på pallen.
– Oskar. Jag har inte övergivit dig. Hör du det? Aldrig.
– Jag vet, säger han tyst. – Jag minns hur du satte bokstäver på kylskåpet. Jag minns allt. Det är bara mamma som säger något annat.
De pratar i tio minuter. Om skolan, om att han har börjat hålla på med robotar, löder ihop saker. Kajsa lyssnar och vågar knappt andas, för att inte skrämma bort honom. Till slut säger han:
– Jag ringer igen. Men säg inte till mamma, okej? Annars tar hon telefonen ifrån mig.
– Det säger jag inte, lovar Kajsa. – Ring, gullet. När du vill.
Det knäpper i luren, sedan är linjen tyst.
Han ringer två gånger till. Sedan slutar han – kanske tog kompisens kontantkort slut, kanske fick Ylva reda på det. Kajsa vet inte. Numret han ringde från svarar inte längre.
Hon tar ner skokartongen från garderobens översta hylla. Öppnar den. Magnetbokstäverna – blått A, rött B, gult C. Alla bokstäver som han lärde sig läsa med, när han låg mot hennes axel.
Kajsa sätter upp dem på kylskåpet. En efter en, som förr. O, S, K, A, R. Hon står stilla och tittar. Sedan tar hon fram mobilen, hittar numret han ringde från och sparar det. Döper kontakten till ”Oskar”. Och lägger telefonen på bordet med skärmen uppåt, så att hon ska se om den tänds.
