När ryttarna närmade sig lyfte hunden på huvudet och såg på dem med ögon som var så fulla av smärta att Majas hjärta hoppade över ett slag och tårarna brände bakom ögonlocken.
Maja trädde grimman över hästens huvud och ledde ut henne ur boxen. Med ett vant grepp knöt hon fast grimskaftet vid bindningen i stallgången och stannade upp för att beundra sitt sto.
Svart som natten, med vita sockor som var perfekt jämna på alla fyra smala ben – Viola var drömmen för varje ryttare i trakten. Maja tog tag i borsten och började rykta hästen, samtidigt som hon inte sparde på berömmen. Viola trampade nervöst från den ena foten till den andra, kastade med huvudet och lyssnade spänt.
Maja strök hästen mjukt över halsen, utan att förstå vad som var i görningen:
— Vad är det, gumman? Vad är det som oroar dig?
— Pratar du med hästen? undrade stallkarlen som kommit fram.
— Farbror Sven, hon är helt konstig idag, sa Maja och fortsatte att klappa den glänsande halsen. — Hon kom hit för en månad sen, och under hela den tiden har hon aldrig betett sig så här…
— Nåt oroar henne, konstaterade den äldre mannen och betraktade stoet med van blick. — En sån praktfull häst!
— Och temperamentet är underbart, instämde Maja. — Hon är dessutom fantastiskt inriden. Jag fattar fortfarande inte hur den förra ägaren kunde skiljas från en sån häst.
— Då finns det nog en dold brist, sa Sven fundersamt.
— Det finns ingen brist hos henne! utbrast Maja genast till sin älsklings försvar.
Viola skakade på huvudet, som om hon bekräftade sin ägares ord.
— Se där, hon tog illa upp, log Sven och traskade vidare till sina sysslor.
Efter att ha sadlat Viola ledde Maja ut henne från stallet. Stoet lyssnade uppmärksamt på alla ljud omkring sig och kastade vaksamma blickar mot vägen bortom vilken skogen skymtade.
— Det är precis dit vi ska idag, sa Maja och såg åt det håll hästen tittade. — Du sköter dig utmärkt på ridbanan, nu är det dags att bekanta sig med vår natur.
Maja svingade sig smidigt upp i sadeln, tog tag i tyglarna och styrde hästen mot skogen…
Den junimorgonen var ännu inte tryckande het, och det var behagligt att rida i svalkan. Viola gick lydigt dit ryttarinnan styrde. Då och då stannade hon och spanade noggrant in i skogens ljud.
Maja satte hästen i trav och styrde Viola in på den stig där hon alltid hade ridit med sin förra häst, Granit.
Hon mindes hur hon för två månader sedan fått en dyster diagnos på sin gamla häst och tvingats skiljas från sin trogna vän. Han hade skickats till en gård på landet, där luften var renare och hostattackerna mer sällsynta.
För tävlingarna behövde hon en ny häst, och hon och tränaren hade börjat leta efter ett lämpligt alternativ. Letandet hade tagit slut den dagen Maja fick syn på Viola i en av klubbarna i storstockholmsområdet, och efter en provridning visste hon: det här var rätt häst.
Hästen var fantastiskt inriden och hade ett gott sinnelag. Klubben hade skjutit till pengar, och Viola bytte hem.
Nu när hon mindes köpet slog det Maja hur underligt den förra ägaren hade betett sig. Hon hade stressat igenom affären, som om hon ville bli av med Viola ju förr desto bättre.
Vad hade egentligen hänt? Varför ville ägaren sälja en sådan underbar häst?
Viola tvärstannade. Maja höll på att ramla ur sadeln, så försjunken i tankar var hon. Stoet stod som fastgjuten, och hur mycket ryttarinnan än försökte driva på med skänklarna, rörde den sig inte ur fläcken.
— Varför vill du inte gå framåt?
Viola frustade tyst och fortsatte stå stilla. Hon vred lite på huvudet och tittade åt höger.
Maja såg också åt det hållet, men såg inget annat än gräs och träd. Vad kunde ha fångat hästens intresse?
— Vill du gå ditåt? Maja slappnade av i tyglarna och gav Viola frihet att välja riktning. — Som du vill…
Viola svängde av från stigen och började skritta mot ett svagt pipande som Maja snart också hörde.
Hästen stannade vid en björk. På marken stod en kartong, överlastad med tjocka grenar. Ur kartongen hördes pip.
Maja hoppade hastigt av. Hon slängde undan grenarna och öppnade kartongen. Där inne låg tre kattungar som nyss hade öppnat ögonen. De pep ynkligt och ropade på sin mamma, som de ryckts ifrån på detta grymma sätt.
Maja kände en våg av indignation stiga inom sig:
— Hur kan man vara så hjärtlös?! Hon lyfte upp kartongen och gick fram till hästen. — Viola, fort hem!
*****
— Otroligt! utbrast Irene Strömberg, Majas tränare.
— Viola ledde mig rakt fram till kartongen, sammanfattade Maja sin berättelse.
Hon hade stressat hem katterna till stallets veterinär. Ungarna var friska, och två av dem hade redan fått nya hem. Den tredje katten tog Maja själv hand om.
Den svarta kattungen med vita tassar hade charmat henne med sin likhet med Viola. Så fort de blivit lite äldre skulle de flytta till sina nya familjer.
— Viola är en ädel häst! sa Irene beundrande. — Människor går förbi, men hästen gör det inte.
Under tiden fördjupade sig Maja och Viola i förberedelserna inför de kommande tävlingarna. Klubben förväntade sig toppresultat av ekipaget.
Träningen tog mycket tid, och paret tränade alltid på ridbanan. I juli tävlade de framgångsrikt på lokal nivå och tog en andraplats i medelsvår dressyr.
I augusti var det distriktstävlingar i grannregionen, och därifrån kom de hem med en seger. Framför dem väntade en start i Stockholm, och förberedelserna blev allt intensivare.
— Maja, jag väntar dig på banan om fyrtio minuter, sa Irene och kikade in i stallet.
Viola stod i stallgången och trampade nervöst. Hästen skälvde över hela kroppen, och hennes höga gnäggande ekade över hela anläggningen.
— Lugnt! Lugnt! försökte Maja lugna stoet.
— Vad är det med henne? frågade tränaren oroligt, hon hade aldrig sett Viola i ett sådant tillstånd.
— Hon betedde sig precis likadant den dagen vi hittade katterna i skogen, svarade Maja.
— Rida ut utanför området, kanske har något hänt, sa Irene och såg sig omkring. — Ta med dig Sven.
Tjugo minuter senare red två ryttare ut från klubbens område. Maja lät Viola vara navigatör på denna färd.
De passerade de jämna radhusen i stadens utkant och kom ut på vägen som ledde mot skogen.
Plötsligt vände Viola tvärt och styrde iväg längs landsvägen. Bilar svischade förbi, någon tutade i rädsla för att ryttarna skulle svänga ut på vägen.
— Vilket infall att följa ett stols infall! muttrade Sven, som inte förstod vad eller vem de letade efter.
— Bättre att kolla vad som oroar Viola än att ångra sig senare… Maja hann inte avsluta.
Vid vägkanten låg en påkörd schäferhund. När ryttarna närmade sig lyfte hunden på huvudet och såg på dem med ögon som var så fulla av smärta att Majas hjärta hoppade över ett slag och tårarna brände bakom ögonlocken.
De hade funnit orsaken till Violas oro…
Maja hoppade av och fortsatte att berömma hästen. De hade precis ridit på distriktstävlingarna i medelsvår dressyr, och hon var nöjd med resultatet.
— Fantastiskt ridning! kom Irene springande.
— Viola känner musiken helt perfekt! sa Maja förtjust medan hon kortade stigbyglarna. — Hon är den bästa hästen i hela universum!
— Det är en häst med en stor brist! hördes en skarp kvinnoröst bakom henne.
Maja vände sig om. På en fuxfärgad häst satt en kvinna i frack, redo för sin start. Ansiktet såg vagt bekant ut…
— Varför säger ni så? svarade Maja med en ton som inte alls var vänlig. — Ni känner inte Viola alls! Det är en ädel häst…
— Med en brist! avbröt kvinnan. — Jag känner det där stoet mycket väl!
— Den förra ägaren… sa Irene och kände igen den tidigare ägaren till Viola.
— Hur kan ni tala så om henne?! Maja var blankt oenig.
— Under det år jag ägde den här hästen ledde hon mig till flera hemlösa hundar och katter, spottade kvinnan fram orden. — De två tidigare ägarna gjorde sig av med henne av precis samma anledning, visade det sig…
— Ni har bara inte förstått hur ädel den här hästen är! invände Irene. — Det kallas inte en brist, det kallas ädelmod!
En schäferhund kom springande fram till Maja, viftade glatt på svansen och såg på sin matte med trofasta ögon.
Oskar var just den hunden som Viola förra året hade lett till räddning. Efterlysningar efter ägaren hade gett resultat, och Maja hade bestämt sig för att behålla honom.
Hemma väntade en uppvuxen svart katt med vita tassar, som Maja döpt till Kosmos.
Sven hade blivit stolt ägare till en valp som Maja och Viola hade plockat upp förra hösten.
Hos Irene hade en trefärgad katt från förra tävlingen flyttat in.
Och ytterligare tre hundar och fyra katter som Viola räddat hade fått nya hem. Och allt detta kallades en brist?
— Kanske är det ni som har bristen… sa Maja och såg kallt på kvinnan, innan hon ledde Viola bort från den förra ägaren.
Den dagen tog Maja och Viola förstaplatsen. På kvällen efter tävlingen, när de var på väg hem, hörde Irene och Maja hur hästen stampade i golvet på hästtransporten – uppenbarligen för att väcka uppmärksamhet.
De stannade bilen och öppnade hastigt transportdörren. Viola mötte dem med ett högljutt gnäggande. Någon behövde akut hjälp…
*Källa: bearbetad efter en berättelse från ryskt original.*Där, i transportens dunkel, satt en liten smutsig valp som tryckte sig mot väggen. Den skälvde, men dess ögon lyste av hopp när det såg människorna. Maja sjönk ner på knä och höll fram händerna.
— Kom hit, lilla vän, viskade hon.
Valpen hasade fram och slickade hennes fingrar. Viola gnäggade lågt, ett ljud som lät som ett leende.
Irene skakade på huvudet.
— Den där hästen… hon samlar på sig hjärtan.
Maja lyfte upp valpen och tryckte den mot bröstet. Den var varm och levande, ännu en själ som Viola vägrat låta gå förlorad.
— Kanske är det vi som är hennes räddning, sa Maja och såg in i Violas kloka ögon. — Men egentligen är det tvärtom.
Och i det ögonblicket visste hon: den enda brist en häst kan ha är att äga ett alltför stort hjärta – och det är den vackraste bristen av alla.
