**Fredag 5 oktober**
I dag var tredje dagen. Kartongen stod vid mina fötter och botten hade börjat bli mjuk av morgonfukten. Jag rättade till handduken inuti, räknade ungarna: alla fem. Två grå, två randiga, en svart med vit bröstkorg. Den svarta sov, de randiga bökade, de grå tryckte sig intill varandra.
Torget vaknade långsamt. Kajsa från grönsaksståndet hade redan staplat äpplen i en hög, och från dem kom den där syrliga höstdoften som gör oktober till något annat än alla andra månader. Himlen var grå och tung, och kylan kröp under jackan inte på en gång men centimeter för centimeter, från handlederna upp mot armbågarna. Asfalten glänste från gårdagens regn, och pölarna speglade stånden, människorna, bitar av himmel.
Jag blåste på fingrarna. De var röda och stela, och jag hade glömt vantarna hemma för att jag på morgonen inte tänkte på dem – jag tänkte på att i dag var sista dagen jag kunde stå här. I morgon skulle min dotter komma och hämta katten, men ungarna ville hon inte ha. “Mamma, vart ska jag med fem?” sa hon rätt. Men hennes rättvisa löste inget, den gjorde bara det som redan var tungt tyngre.
– Ta en kattunge, sa jag till var och en som saktade farten. – Så söta, tama. Om det inte är för mycket besvär…
Folk gick förbi. En kvinna med barnvagn log men skakade på huvudet. En man i blåställ såg inte ens hit. En liten flicka, kanske tio år, satte sig på huk och sträckte fram handen, men mamman drog henne i ärmen och släpade vidare.
– Vem vill ha kattungar i oktober? sa Kajsa från ståndet och flyttade äpplen. – På våren är det en sak, men nu… Du skulle ta dem tillbaka.
Jag teg. “Tillbaka” betydde något jag inte ville tänka på.
Den svarta ungen vaknade, lyfte huvudet, pep. Jag stack ner handen i kartongen och kliade den bakom örat. Pappen under fingrarna var mjuk och fuktig, i ena hörnet började den redan lossna.
Han saktade inte in. Han lät blicken inte glida över kartongen och vidare. Han stannade, som om han sprungit in i en osynlig vägg, och stod där några sekunder och såg ned.
Mager, i en sliten jacka med armbågarna nötta, händerna i fickorna. Ansiktet var sånt som människor har när de inte sovit på länge – inte för att de jobbar, men för något annat. Ljusa ögon, trötta. Tre dagars skäggstubb, men prydligt, som om han inte odlade det utan bara glömde bort att raka sig.
– Hur många? frågade han.
– Fem, sa jag och rätade på mig, drog ned jackan. – Två killar, tre tjejer. En månad och en vecka. Van vid lådan. Om det inte är för…
– Ge mig.
Jag blinkade.
– Vad?
– Alla. Ge mig alla.
Han drog upp händerna ur fickorna och satte sig på huk. Han lyfte den svarta ungen med en handflata, såg den i ögonen, försiktigt breddade bakbenen för att kolla, lade den sedan tillbaka. Så tar man inte en valp i present till ett barn. Så tar man djur om man vet vart man ska titta och varför.
Jag stod där och visste inte vad jag skulle göra med händerna. Påsen med mat som jag burit varje dag var plötsligt inte längre nödvändig. Orden jag övat för varje förbipasserande var inte nödvändiga heller.
– Du… alla? upprepade jag.
Han nickade. Lyfte kartongen. Jag såg hur hans händer redan höll pappen försiktigt, utan att klämma.
– Vänta, sa jag och rotade i väskan. – Här, mat, jag köpte… och en specialblandning. De måste matas med pipett fortfarande, lite i taget. De äter inte själva ordentligt än.
Han tog påsen. Han tackade inte. Han log inte. Han nickade bara och gick, och kartongen i hans händer gungade i takt med stegen, och ur den stack en randig tass som höll fast i kanten.
Kajsa visslade.
– Nå, det var en sak. Tog alla. Konstig typ.
Jag svarade inte. Jag såg hans rygg och kunde inte förstå varför det inte kändes lättare inuti, fast det var precis vad jag velat i tre dagar. Kanske för att lämna ungarna till en främling som inte förklarat varför inte riktigt är samma sak som att placera dem. Att placera dem betyder att man vet vart. Och jag visste inte. Jag såg bara hans händer, och händerna var rätta, och det borde vara tillräckligt.
Jag tog fram block och penna ur väskan. Följde efter, det var inte långt – främlingen gick in i trappuppgången i huset bredvid. Som en spion följde jag honom ända upp till lägenheten. Skrev upp adressen. För säkerhets skull. Eller kanske inte bara för säkerhets skull.
**Måndag 8 oktober**
Kängorna stod enstaka vid dörren. Krokarna i hallen var tomma: fyra stycken, blanka, och på var och en hade det en gång hängt en jacka, en halsduk eller ett paraply, men nu satt de bara i väggen som frågor ingen kan svara på.
Jag ställde kartongen på golvet i köket. Ungarna rörde sig, en pep. Jag tog av jackan och hängde den på den enda upptagna kroken. Elementet under fönstret var knappt ljummet. Oktober smög sig mot november, och elementen hade nyss slagits på – rören värmde som om de själva inte trodde det var dags.
Jag satte mig på huk vid kartongen. Den svarta ungen var först med att lyfta huvudet och titta rakt på mig. Ögonen var gröna, fortfarande lite suddiga, men med en karaktär redan. En ljusstrimma från fönstret låg på linoleumet, och i den dansade dammkorn, långsamt, likgiltiga för allt.
Jag öppnade skåpet och hittade en gammal handduk. Frotte, blå, sedan länge utan färg och mjukhet. Lade den på golvet vid elementet och flyttade ungarna från kartongen till handduken. De låg i en hög, tassarna flätade i varandra, jag skildes inte åt dem. Låt dem vara.
Sen tog jag mat och mjölkersättning ur påsen. Lade dem på bordet. Ersättningen måste värmas till trettioåtta grader. Jag visste det som jag vet mitt eget namn – inte genom att komma ihåg, utan genom att bara veta. Blandade med varmt vatten, ställde på svag värme, och stod vid spisen med en termometer som låg i lådan, och väntade.
Jag packade ihop instrumenten i en låda, lämnade nycklarna, skrev en ansökan. Lena gick i april, och i oktober hade jag slutat vara veterinär, för händerna som behandlat andras djur kunde inte hålla kvar sitt eget liv. Och det kändes rätt att stoppa allt.
Men kroppen mindes. Pipetten lade sig mellan pek- och långfinger precis som den gjort tusen gånger. Vänster hand tog ungen, vände den på rygg, förde pipetten till munnen. En droppe mjölk rann ned på hakan och handduken, och ungen började smacka, och jag kände hur något i handleden slappnade av.
Den svarta först, för den var minst och svalde girigt, snabbt, som om den var rädd att den skulle tas ifrån den.
De grå tillsammans – de låg sida vid sida och ville inte skiljas, och medan den ena åt tryckte den andra nosen mot dess hals, och jag höll båda med en hand.
De randiga en och en – de sprattlade och pep, och mjölken rann förbi munnarna och ned på handduken, och jag torkade dem med kanten av tyget, inte irriterad utan av gammal vana, som jag gjort åratal på kliniken där ägarna såg oroliga ut och jag sa “det är bra, det är lugnt”, och av min röst lugnades inte bara djuren utan också människorna.
När de ätit somnade de. Alla fem, på handduken vid elementet, ovanpå varandra. Den svarta överst, den vita bröstkorgen bar, tassarna hängde över kanten. Jag satte mig på golvet bredvid och lutade ryggen mot väggen. Tittade på hur de andades. Ett tunt, tätt, gemensamt ljud, som ett prassel.
Sen reste jag mig, diskade muggen. Torkade och ställde in den i skåpet. Tog en annan, ren. Hällde upp te. Och medan jag drack vaknade en av de randiga ungarna, travade fram till min fot och tryckte nosen mot vristen. Nosen var våt, kall, stor som en ärta.
**Onsdag 10 oktober**
Jag väntade mig inte dörrklockan för den hade inte fungerat på ett halvår, och jag hade inte lagat den för att det var ingen som ringde. Knackning. Tre korta slag med knogarna. Så knackar människor som inte är säkra på att de är välkomna.
Jag öppnade. Siv stod på tröskeln i samma sjal, bara att den i dag var knuten prydligare. I händerna en påse som doftade av stekt deg och lök.
– Hej, sa hon och lade genast till: – Jag är inte länge. Jag frågar bara. Hur är det med dem? Kattungarna.
Jag steg undan. Jag bjöd inte in med ord, jag steg bara undan. Jag blev inte ens förvånad över att hon hittat mig.
Siv kom in. Ungarna var i köket. Handduken vid elementet, bredvid dem skålar, varje märkt med tuschpenna: “Svart”, “Grå-1”, “Grå-2”, “Randig-hane”, “Randig-hona”. Siv såg på skålarna, på tuschpennans bokstäver, på handduken, och hon fick en klump i halsen, för den som märker upp skålar på fjärde dagen har inte tänkt lämna bort dem.
– Här. Jag tog med, sa hon och räckte fram påsen. – Kanelbullar. Jag tänkte att du kanske…
Hon avslutade inte, för hon visste inte hur. “Kanske du är hungrig” skulle låta olustigt. “Kanske du är ensam” skulle låta som sanning, men sanningen var för tidig att säga.
Jag tog påsen. Ställde på bordet. Den svarta ungen satt på min axel, med klorna som höll sig fast i tröjan, och Siv märkte att tröjan redan hade noppor och att jag inte rättat till dem.
– Vill du ha te? frågade jag. Första långa meningen under hela samtalet.
Siv nickade. Satte sig på pallen, lade händerna på knäna. I köket var det varmare än i hallen, och det luktade mjölk, kattmat och något annat.
Ungen hoppade ned från min axel och kröp upp i hennes knä, och hon tog upp den automatiskt, som man tar upp något som faller, utan att tänka. Den var varm, och klorna stack genom tyget på kjolen, och Siv tog inte bort den, tryckte bara handflatan mot ryggen och kände hur det lilla hjärtat slog fort under pälsen.
Jag hällde upp te.
**Onsdag 17 oktober**
Efter en vecka märkte jag att kartongen inte längre behövdes. Ungarna sov lite varstans: två i fåtöljen, en i fönsterkarmen, den svarta vid mina fötter, den randiga honan på tröjan som jag slängt över en stol och glömt. Kartongen stod tom i hörnet, och jag plattade till den och la den vid dörren som en dörrmatta. Pappen var mjuk och sliten, och när ungarna gick förbi rev de på den med klorna av gammal vana, som man river på något bekant.
Siv kom varannan dag. Hade med sig kanelbullar, eller keso, eller äpplen från samma torg, från Kajsa. Klockan lagade jag andra veckan. Hon ringde på, och det ljudet, vasst, skramligt, gammalmodigt, var bättre än all tystnad jag känt det senaste året.
I hallen hängde nu min jacka och hennes sjal på varsin krok.
En morgon sprang den svarta ungen ut i hallen genom en glipa i dörren. Jag gick efter, lyfte upp den, och ungen tryckte tassarna mot min haka som om den ville se vad som fanns där utanför, längre bort. Jag såg också. Trappuppgången, ett dammigt fönster, ljus. Jag stod där några sekunder och höll dörren med foten för att den inte skulle slå igen.
Sen gick jag tillbaka in. Satte ned ungen på golvet, och den sprang ut i köket där skålarna redan skramlade, för de andra fyra hade hört stegen och bestämt att det var dags för frukost. Dörren låste jag inte. Siv kommer snart.
