Kära dagbok,
Jag har tänkt mycket på Kajsa Bergman den sista tiden. Hon dricker inte citronvatten längre. Hon har inte druckit det på över tio år.
Hon undviker det. Som man undviker gamla sår. Som man inte går in på det där kaféet där man en gång fick en ring, bara för att sedan bli av med den. Som man inte ser om filmerna som man såg tillsammans.
Citronvattnet blev en symbol för det hon förlorat. För den som inte kommer tillbaka. För den som hon inte längre vill ha tillbaka.
Det här är hennes historia, så som jag uppfattat den.
***
Hon mindes allt som om det var igår. In i minsta detalj.
Thailand…
De flög till Phuket i slutet av maj. Han sa:
– Det här blir den bästa semestern i ditt liv.
Hon var tjugoåtta. Han hette Björn Lindqvist och var trettiotvå. De hade varit tillsammans i åtta månader. Hon hade redan en tandborste i hans lägenhet. Han kunde namnet på hennes väninnor.
Alla omkring dem var säkra: snart blir det bröllop.
Hotellet “Amara” var inte det dyraste, men det var mysigt. Vita väggar, blått vatten i poolen, palmer som en trädgårdsmästare med sorgsna ögon skötte om.
Rummet låg på tredje våningen och hade havsutsikt.
Visserligen var det rostbrunt vatten i kranen, luftkonditioneringen fungerade bara ibland och grannarna ovanför oväsen om nätterna.
Och ändå var de lyckliga.
Det trodde hon i alla fall.
Den första dagen beställde han kolsyrat vatten med citron.
– Har du smakat? – frågade han och kisade.
– Nej.
– Det här är kärlekens smak.
Hon skrattade.
Men han skämtade inte.
Han trodde uppriktigt på tecken, på ödet, på att om man dricker sådant vatten vid solnedgången så varar kärleken för evigt.
Och de drack. Rakt ur flaskan, en flaska delad på två.
Syrligt, sött, bubblor som kittlade på tungan.
Han såg på henne med förälskade ögon. Hon drunknade hänfört i dem.
– Vi ska alltid dricka citronvatten, sa han drömmande.
– Det ska vi, sa hon utan att ana att smaken skulle bli hennes förbannelse.
***
Hemma blev allt på något sätt fel. Han blev kallare. Ställde in en träff, sedan en till, sedan slutade han ringa, sedan svarade han bara ibland.
Hon höll ut. Tänkte: han har mycket på jobbet, en kris, en depression.
Efter en månad sa han:
– Jag behöver vara ensam ett tag och tänka.
Efter två:
– Ring mig inte mer.
Efter tre försvann han utan ett ord.
Telefonen teg. Vännerna sa att de inte visste var han var.
Hans mamma sa genom sammanbitna tänder i luren:
– Min son vill inte prata med dig. Ring inte igen. Plåga inte honom och inte dig själv.
Hon ringde inte. Hon väntade. Ett år.
Sedan gifte hon sig med en annan. En bra, trygg, men helt vanlig man.
Han drack inte citronvatten, såg inte på henne med förälskade ögon och sa aldrig att hon var hans liv.
Han fanns bara där. Tog hem lönen, grejade i hemmet när hon bad om det.
Och hon bestämde sig för att det var kärlek. Lugn, vardaglig, vuxen.
Varken eller.
Hon födde en dotter. Mannen blev glad, men lite frånvarande, som om barnet vore en ny möbel från Ikea.
Efter fem år skildes de.
Hon orkade inte leva i träsket längre. Det var så hon sa.
Inte på grund av citronvattnet, inte för Thailands skull, inte för minnenas skull.
Hon hade bara förstått att ett tråkigt äktenskap är en bur.
Hon var ingen fågel. Hon var bara en kvinna. Hon ville leva, inte existera.
Hon blev ensam kvar. Med dottern, med katten och med känslan av att livet inte blev som hon hade tänkt sig.
Jobb som redovisningsekonom i ett litet företag, lägenhet med bolån, bil som alltid gick sönder. Vänninnorna hade flyttat, mamman var död, pappan visste hon inte vem han var. Dottern. Och katten Misse.
Citronvatten drack hon inte. Ingenting som påminde om den förbannade smaken.
På restauranger beställde hon cola, juice, mineralvatten utan kolsyra. Hon låtsades att hon var allergisk mot citron, till och med mot lukten.
– Sedan när då?
– Länge sedan.
Ingen visste sanningen. Sanningen var för löjlig för en kvinna på fyrtio.
Egentligen var hon rädd för vattnet. Citronen. Bubblorna.
Och minnena.
En dag kom hon på sig själv med att inte minnas hans ansikte.
Hon satt vid köksbordet, drack te och tittade ut genom fönstret. Dottern gjorde läxor, katten låg på fönsterbrädan.
Och hon tänkte: hur ser hans näsa ut? Rak eller böjd? Ögonen? Bruna eller gröna? Håret? Mörkt eller ljust?
Hon kom inte ihåg.
Hon kom bara ihåg citronvattnet.
En kväll gick hon in på Ica. Bröd, mjölk, ägg, kattmat. Och plötsligt, på dryckeshyllan, såg hon det. Citronvattnet. Samma som i Thailand. Samma etikett, gul, med en citron skuren mitt itu. Samma bubblor som dansade därinne.
Hon tog flaskan i handen. Höll den. Ställde tillbaka den. Gick därifrån. Kom tillbaka. Tog den igen.
– Kvinnan, ska du ha den? – frågade en ung kille i arbetskläder som lastade lådor.
– Nej, sa hon och gick.
Hela vägen hem tänkte hon på vattnet. På honom. På Thailand. På hur dumt det är att vara rädd för något som inte längre finns.
På natten kunde hon inte sova. Hon låg i soffan, stirrade i taket och lyssnade på dottern som vände sig i sitt rum. Katten kom och lade sig på hennes bröst och spann. Tystnad.
Plötsligt satte hon sig upp, slet på sig jackan, stoppade fötterna i tofflorna, tog nycklarna och rusade ut.
På Ica köpte hon just det citronvattnet. En flaska. Inget annat.
Hon kom hem, gick ut i köket och tog ett glas. Ett helt vanligt dricksglas utan mönster. Hon andades djupt. Öppnade flaskan. Det väste till – bubblorna flydde.
Hon hällde upp ett halvt glas. Luktade. Det doftade Thailand. Hav. Ungdom. Smärta. Den där solnedgången när han sa att det var kärlekens smak.
Hon drack.
Och ingenting hände.
Inga minnen vällde fram, inga tårar kom, inget hugg i hjärtat. Det var bara läsk med citronsmak.
Helt vanlig.
Hon drack upp, slängde flaskan i soporna, diskade glaset och ställde det i torkställningen. Hon lade sig och för första gången på många år somnade hon utan sömntabletter.
På morgonen vaknade hon med ett leende.
– Mamma, vad är det med dig? – dottern märkte att något hade förändrats.
– Inget.
– Du är konstig.
– Jag är normal. Jag har bara sovit.
Hela dagen mådde hon bra. Inte som annars, tung på morgonen, trött vid lunch, avsky mot människor på kvällen.
Den här dagen kände hon sig lätt. Fri. Som om hon hade kastat av sig en ryggsäck som hon burit i över tio år.
På kvällen köpte hon en flaska till. Drack. Log.
– Löjligt, sa hon till sig själv. – Vad var jag rädd för?
Hon förstod att citronvattnet inte var hennes fiende. Fienden satt i hennes huvud och viskade: drick inte, annars minns du allt, kan inte glömma och kommer att lida igen.
Och se här: hon drack och var hel. Dessutom var hon fullständigt lugn och lycklig.
Glömt.
En vecka senare träffade hon sin gamla väninna Ylva Ekström. De hade varit vänner sedan högskolan.
– Ylva, jag dricker citronvatten igen, sa hon.
– Vad? – väninnan satte i halsen.
– Nästan varje dag.
– Men allergin då?
– Det var ingen allergi.
– Och nu?
– Nu är jag fri.
– Vill du skriva till honom?
– Varför skulle jag göra det?
– Kanske minns han dig och älskar dig fortfarande.
– Låt honom minnas. Jag har glömt.
Hon valde att glömma. Nu handlar citronvattnet inte om det förflutna. Det handlar om livet som fortsätter. Trots allt.
Eller tack vare det.
Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att en människa kan bära en smak av en förlust i åratal och kalla den ett straff. Men det är inte smaken som styr. Det är tanken. När hon till slut drack hände ingenting. Fienden satt i hennes huvud, inte i flaskan. Kanske är det så med det mesta i livet. Jag vet inte. Men jag vet att jag ska sluta vara rädd för det som en gång gjorde ont. Det är lättare att dricka ur glaset än att bära det framför sig i tio år.
