Ingrid sätter sig på den lediga bänken, efter att ha försäkrat sig om att den är ren och att hennes ljusa klänning inte hotas av ens ett dammkorn. I handen håller hon en ny vit handväska. Här på kurorten har det blivit en vana att efter middagen ta på sig någon av sina festkläder och gå ut och promenera. De flesta gästerna visar också upp sina utstyrslar. En kvinna erkänner: »Var annars, om inte på semestern, kan man »visa upp« sina klänningar? Hemma finns det ingenstans att gå.«
I ögonvrån ser hon att Göran kommer fram och slår sig lugnt ner bredvid henne: – Låt oss vara tysta tillsammans, säger han med låg och innerlig röst, en röst som passar in i hela harmonin av tystnad och vacker natur. Under den beige kavajen skymtar en vit skjorta, byxorna är perfekt pressade, det mörka håret är klippt som om han just kommit från salongen. Det grå i tinningarna, som silverglitter, skadar inte alls hans utseende, utan ger tvärtom ett visst förtroende och pondus.
För två dagar sedan märkte hon att han ser på henne på ett särskilt sätt när de möts, och att han skiljer henne från de andra damerna.
– Så vackert du uttryckte det: vara tysta tillsammans, konstaterar hon, förtjust över frasen.
– Med dig, kära Ingrid, är det till och med skönt att vara tyst, även om jag alltid gärna pratar. Göran vänder sig halvt mot henne för att helt fånga den söta brunetten i sin uppmärksamhet. Ingrid har han tyckt om från första mötet.
Hon vänder sig också mot Göran och låter sin varma blick stråla.
– Förresten, jag väntade på dig på dansen igår, men du kom inte… Tycker du inte om att dansa?
– Jo då, jag tycker om att dansa, men igår var jag ute och gick. Luften är så mycket friskare på kvällen, man vill bara andas och andas.
– Jag visste inte att du tycker om kvällspromenader, säger Göran och rör nästan omärkligt vid hennes hand. Hon känner små impulser av beröringen. Hans bruna ögon vilar på henne med hopp om mer.
– Jag inbjuder dig till en promenad längs en personlig rutt i kväll. Jag har upptäckt den själv; där är utsikten fantastisk – fjällen syns tydligt. Men jag hade ingen att dela min känsla av skönhet med… nu har jag någon – dig. Och han kramar lätt hennes hand, som om han ger en signal om sina fortsatta, ihärdiga uppvaktningar.
»Varför inte«, tänker hon, »det är bara en promenad. Dessutom är det farligt att gå långt ensam, men om det är en man bredvid är det mycket tryggare.« Hon bestämmer sig och tittar på ett par som går förbi deras bänk – mannen och kvinnan är ivrigt upptagna i samtal, det syns att de har träffats här på kurorten och nu njuter av sitt sällskap.
– Så vacker din hand är, kära Ingrid, viskar Göran nästan ohörbart. Han flyttar sig ännu närmare och beundrar hennes profil.
Hon vill inte fråga om han är gift eller inte; som regel är de flesta här inte lediga, och de försvarar sina nöjen med en önskan om nyhet och nya intryck. Just nu är det bara underbart behagligt att sitta på en bänk med en man som hon uppenbarligen tilltalar, och som har valt just henne bland alla.
– Kom, vi tar en promenad nu genast, föreslår mannen. – Vi kan prata, och i kväll bjuder jag dig på café, säger Göran elegant och räcker henne handen för att hjälpa henne upp.
Hon går med på det utan vidare, tar sin vita handväska och hakar sig fast vid Görans arm. Efter ungefär fem steg svingar hon vårdslöst väskan som en flicka och tappar den. Väskan hamnar i en liten vattenpöl som blivit kvar efter regnet. Ingrid flämtar till av överraskning och kontrasten: den snövita väskan ligger i smutsen.
– Ingen fara, den blir som ny, säger Göran och plockar försiktigt upp väskan och ställer den på gräset. Ingrid tar fram servetter och börjar gnugga. Men de grumliga fläckarna finns kvar.
– Jag går upp på rummet och tvättar av den, säger Ingrid.
– Då väntar jag på dig, föreslår Göran. Eller vi kan göra så här: jag väntar på dig efter middagen på samma ställe… Okej?
Hon nickar och skyndar till sitt rum, hållande väskan på avstånd för att inte smutsa ner sig. Hon tvättar den nya vita väskan, som hon köpte alldeles innan avresan till kurorten. Och även om alla spår av smuts är borta, tycks väskan ändå vara smutsig på något sätt, som om den förlorat sin nyhet.
Hon tänker på Görans förslag om kvällspromenaden, hans blick som antyder en fortsättning, och känner ett obehag. Under hela veckan är det första gången hon känner något obehagligt, något som irriterar henne själv. Hon jämför plötsligt sin relation med Göran, som vid första anblicken är helt oskyldig för henne, med den nedfallna väskan i smutsen.
Telefonen ringer: – Mamma, Olle och Arvid låter mig inte göra mina läxor, hör hon sin dotter Siv säga och skratt i bakgrunden.
– Vad håller ni på med där? frågar hon dottern, som om hon återvänt till verkligheten.
– Ingrid, det är jag, hörs makens röst. – Jag har tagit med barnbarnen, vi tänkte baka en paj, men Siv är emot, hon säger att vi kladdar ner hela köket.
– Anders, du kunde väl ha köpt något gott i affären till ungarna, så bakar jag en paj när jag kommer, kanske till och med en tårta.
– Kom hem snart, vi saknar dig alla, säger Anders. Och sedan tillägger han tyst: – Och jag saknar dig mest. Säg bara till så sätter jag mig i bilen och hämtar dig.
– Det är inte långt kvar, ha lite tålamod, jag saknar dig också, ge Siv luren.
Efter att ha pratat med dottern och barnbarnen och sagt till mannen att hon älskar honom, märker hon att hon är sen till middagen. Hon byter snabbt om, tar väskan, vrider på den i händerna och försäkrar sig om att det inte finns en enda smutsfläck kvar. – Så där ja, nu är den bra, säger hon belåtet till sig själv. Och hon behöver absolut inte springa iväg på en promenad med någon Göran – det har hon nu förstått, genom att jämföra den nedfallna väskan med deras spirande relation.
Ingrid känner hur mycket hon saknar sin man, barnen och barnbarnen… hon åkte ju för att vila från dem, men nu är hon glad att höra deras röster och skulle gärna se sin man i köket, som försöker baka en paj till barnbarnen. Hon kommer ihåg hur Anders på mors dag ville överraska henne med ett kulinariskt mästerverk – det var trevligt och roligt, hans fumliga försök. Roligt, men så gulligt och glädjefyllt.
– Jag tar inte bussen, jag ska säga åt Anders att komma och hämta mig när kuren är slut; då ska jag visa honom alla vackra platser här, vi går på en promenad tillsammans. Och vi behöver ingen »smutsig handväska«.
