– Mannen, du måste ta bort din handduk från solstolen om du tänker gå härifrån, det är inte tillåtet att reservera platser från morgonen, – den fyllige mannen i blommiga badbyxor spärrade vägen för Erik när han skulle lämna stranden.
– Folk kommer hit, har ingenstans att ligga, och era tofflor har legat här i tre timmar.
Erik drog tyst ut den urblekta handduken under madrassen och rullade ihop den hårt. Mellan fingrarna rann fin sand, som lämnade gråa dammränder på huden. Strandpromenaden i den lilla badorten, inklämd mellan klippor och vatten, kokade av middagshets.
Högtalaren på livräddningstornet skorrade och lockade till en kvällsbåttur, medan en lång kö av skrikande barn och trötta mammor stod vid vattenfontänen.
Erik gick mot pensionatet längs en smal asfalterad stig, förbi oändliga stånd med uppblåsbara ringar och snäckor. I shortsfickan ringde telefonen – värdinnan, Ulla-Britt, påminde honom om att hämta rent sänglinne från tvättstugan.
Den här semestern, betald med pengar sparade under arton månader, skulle ha varit en tid av tystnad, men hittills gav den bara stress och trötthet av främmande människor.
Köpte en resa till havet, men mötte den gamla skammen
Vid pensionatets grind, under en gammal bred björk, stod en kvinna i ljusa linnebyxor och en ledig skjorta. Hon rökte, askade i en buske med pelargoner, och betraktade förbipasserande. Håret vid tinningarna var grått, djupa veck hade skurit sig i pannan, men de regelbundna dragen, sättet att hålla hakan och vanan att vrida på en silverring – allt kände Erik igen direkt.
Fjorton år tidigare hade den här kvinnan lämnat en lapp på köksbänken, skriven på baksidan av en elräkning, och bara försvunnit från staden två dagar före deras bröllop.
I det lilla rummet på andra våningen, som Erik hyrde i två veckor, luktade det torkade örter och billig plastmöbler. En gammal fläkt på en låg byrå surrade och cirkulerade het luft. Sakerna låg på sina platser: en hopvikt skjorta över stolsryggen, en rad krämer på spegeln, en öppen deckare på sängen. Den förutsägbarheten gav alltid en känsla av kontroll över livet, som han en gång fått plocka ihop igen, som en trasig bunke.
På kvällen, när hettan vek för en sval havsvind, knackade det försiktigt på den gemensamma trädörren till verandan. Erik, som hällde upp vatten i ett glas, stannade till. Han satte ner handen på bordet.
– Erik, det är jag, öppna, – hördes en bekant altstämma från andra sidan dörren, något hesare och djupare. – Jag frågade värdinnan vilket rum du bor i. Gav henne en liten present, så berättade hon.
Han gick fram, sköt undan den rangliga haspen. Kajsa stod på tröskeln med en flätad korg full av mogna jordgubbar och en flaska vin. Grannen från rummet intill, en ung färgad blondin, kom ut för att röka på den gemensamma terrassen och saktade in, synade besökaren.
– Nå, hej då, – Kajsa klev över tröskeln, ställde korgen på bordsänden och satte sig på en plaststol. – Så många år har gått. Du är nästan oförändrad, bara blicken blivit strängare, går inte att komma åt.
– Varför kom du? – han backade mot fönstret, tryckte ryggen mot fönsterbrädan. Blicken gled över hennes ansikte, noterade små ålderstecken: lätt fyllighet i axlarna, tunnare hår, påsar under ögonen.
– Vi måste prata, Erik. Så mycket tid förlorad, vi var dumma, stolta, – hon lutade sig fram, lade händerna på knäna. – Jag har tänkt på dig alla dessa år. Letade efter dig, ärligt. Men gemensamma bekanta sa att du flyttat till Norrland, och här är du, på södern semestrar. Jag bor själv på sanatoriet tre hus bort, råkade se dig i folkvimlet på stranden.
– Letade? – han log torrt, ansiktet förblev lugnt. – Fjorton år letade du, Kajsa? I grannlänet? Eller tre timmar bussväg härifrån?
– Det var problem då, förstår du? – hon suckade, spred ut händerna. – Affärerna var precis i starten, skulder, affärer med allvarliga människor. Jag var hårt pressad, Erik. Ville ta företaget från mig, hotade. Vart skulle jag dra dig med? Jag lämnade dig för att inte utsätta dig för fara. Var ung, dum, trodde det var bäst så. Ville rädda dig från mardrömmen.
Från det öppna fönstret hördes ett högljutt barnskrik – någon hade ramlat av en sparkcykel på gården. I köket på bottenvåningen skramlade kastruller, en kniv slog mot en skärbräda – värdinnan lagade middag. Det vanliga stressiga livet på pensionatet fortgick och gjorde kvinnans ord till tomt brus.
Morgonsolen silades genom tunna gardiner och ritade långa gula strimmor på linoleumet. Erik satt i det gemensamma köket och väntade på att den emaljerade vattenkokaren skulle koka upp. Grannarna på våningen, två äldre kvinnor från Uppsala, viskade vid diskbänken medan de sköljde en plastlåda.
– Hör du, Erik, din kavaljer frågade Ulla-Britt igår hur länge du skulle stanna och om du var ensam, – den yngre av dem, med knallrosa tånaglar, vände sig mot honom. – Seriös kvinna, syns direkt. Bil vid grinden – dyr, svart. Artig, kom med en ask praliner till Ulla-Britt. Akta dig, missa inte chansen, i vår ålder ligger inte sådana kvinnor på gatan.
– Ligger inte på gatan, – upprepade Erik tyst och såg på vattnet som kokade.
Kajsa fångade upp honom framåt lunch vid bryggan, när ett lätt regn började falla och snabbt jagade iväg folk under tak och in på caféer. Hon dök upp bredvid honom, höll ett stort svart paraply över honom och tog honom under armen. Det luktade tobak och rakvatten från henne.
– Vi åker och äter middag på ett riktigt ställe ikväll, Erik? Det finns en utmärkt restaurang fem kilometer härifrån, uppe på en klippa. Vi sitter, minns ungdomstiden. Jag är fri nu, skilde mig för tre år sedan, inga barn. Har allt: företag i Göteborg, ett hus på landet, stor lägenhet. Men själen i allt det där saknas. Dig saknar jag, den där äktheten vi hade.
Erik stannade, drog loss armen. Vände sig mot henne. Han såg noga in i hennes ögon, försökte hitta en skugga av den nittonåriga tjej han en gång älskat, för vilken han varit beredd att hoppa av studierna och flytta. Men framför honom stod en främling, en alltför självsäker fyrtioårig kvinna, som försökte köpa hans gunst med en middag på restaurang.
– Jag har andra planer för kvällen, Kajsa.
– Sluta, vad kan man ha för planer i den här hålan? – hon grimaserade, viftade med handen mot de grå femvåningshusen i samhället. – Hur mycket betalade du för den här resan? Småpengar. Jag ger dig mer på en dag, kom bara över till mitt sanatorium, det finns en ledig svit. Inte din nivå att trängas i privata pensionat och skramla med kastruller i ett gemensamt kök. Du ska leva som en kung hos mig. Varför är du tyst? Finns det ingenting kvar av den gamla Erik?
En lokal fiskhandlare gick förbi med en tung kylväska. Hon kastade en snabb blick på Erik, full av nyfikenhet: tänk, sådan karl, vänder näsan upp mot en sådan kvinna.
Från vägen hördes ett skrikande bromsljud – en busschaufför hade nästan kört på en hund. För en sekund blev det tyst, bara regndroppar som slog mot paraplyväven.
– Vet du, Kajsa, – Erik tog ett steg bakåt, ut i det lätta regnet. – Min mamma låg på sjukhus i två månader efter att du stack. Högt blodtryck. Och min bröllopskostym hängde i garderoben i tre år, jag kunde inte ens slänga den, det var vidrigt att se på den. Jag trodde du råkat ut för en olycka, letade genom bekanta. Och du räddade mig. Från skulder. I lugna Uppsala, där varenda hund kände dig.
– Varför riva upp gammalt? – Kajsa såg bort, vred på ringen. – Vem gjorde inte dumheter som nittonåring? Det fanns affärer, jag kämpade, ville överleva. Men nu kan jag ställa allt till rätta. Vilken önskan du än har, uppfyller jag den. Vill du – åker vi till stan imorgon, går till en guldsmed?
Regnet tilltog på kvällen och blev ett skyfall med åska. Vattnet slog mot pensionatets fönster, översvämmade den smala gården och förvandlade leriga stigar till strömmar av gegga. Semesterfirarna satt inne, från rummen hördes ljud från tv-apparater och knackningar från dominospel.
Erik satt på sängen med benen uppdragna. Inuti var det lugnt, som om ett gammalt sår äntligen hade läkt. Det fanns varken ilska, lust att lufta gamla oförrätter eller gammal smärta som hindrat honom från att inleda nya relationer. Kvar var bara en lätt förvåning över hur mycket den här kvinnan hade kommit för sent med sina löften om ett fint liv.
Strax före tio ringde telefonen igen. En okänd siffra lyste på skärmen, men Erik visste vem det var.
– Tänk efter ordentligt, Erik, – Kajsa pratade högt, överröstade regnets dån. – Jag stannar här till slutet av veckan. Rum tre hundra två, huvudbyggnaden. Kom, så sitter vi utan all den här väggeggan. Sluta visa karaktär, vi är ju ändå nära människor. Så många år förlorade på grund av dumheter, varför slösa tid på agg?
– God natt, Kajsa, – sa han med jämn röst och tryckte på den röda avslutningsknappen.
Han reste sig, gick till fönstret och drog för gardinerna, stängde rummet ute från det rasande ovädret. Livet hade länge gått i ett annat spår, och i det nya spåret fanns det helt enkelt ingen plats för Kajsa.
På fredagen vände vädret igen. Himlen klarnade, blev blå, solen gassade från morgonen och fick asfalten att avge en tung lukt. Strandpromenaden fylldes på nytt av människor i färgglada shorts och med uppblåsbara madrasser.
Kajsa syntes inte mer vid pensionatets grind. Ulla-Britt nämnde i förbigående på morgonen att hon sett den svarta bilen åka mot landsvägen – tydligen hade gästen checkat ut i förtid.
– Så åkte din handelskvinna, Erik, – värdinnan skakade en dörrmatta ute på linan. – Och du var dum, pojke, förlåt en gammal tant. En sådan framstående kvinna, med pengar. Du kunde ha bott i Göteborg nu, i stället för att sitta på ditt kontor för småslantar. Vad var det du saknade? Visst stack hon iväg som ung, rädd för ansvar. Nu ville hon ju gottgöra.
Erik svarade inte, log bara. Han tog handduken, en väska med en bok och gick mot havet, höll sig på skuggsidan av gatan.
På kvällen, när solen började sjunka bakom horisonten och färga vattnet rosa, satt han på bryggans yttersta kant, långt från de bullriga caféerna och lekplatserna. Det luktade saltvatten, jod och tång som sköljts upp på stranden efter stormen. Erik tog fram en fikon han köpt på marknaden, bröt försiktigt frukten mitt itu.
Nere vid vattnet, en äldre man i urblekt solhatt trädde tåligt en mask på kroken, medan hans sjuårige sonson följde flötet. Vanligt, enkelt liv pågick.
Erik tog en klunk ljummen mineralvatten och såg på den slocknande solnedgången. Framför honom låg fortfarande en hel veckas semester.
