– Så, vad finns kvar efter festen? Jag måste ju mata min dotter! – Moster med girig oro synade bordet.
Kalle tittade på sin moster, Viveka, och höll knappt tillbaka en skarp kommentar. Gästerna satt fortfarande kvar, men hon hade redan fiskat upp tre plastburkar ur väskan.
På den stora tallriken låg några bitar ugnsstekt kött, sallader stod bredvid, och en nästan hel paj tronade i mitten.
– Moster Viveka, vi har inte ens druckit kaffet än, påminde Kalle. – Vänta åtminstone tills kvällen är över.
– Men jag stör väl ingen? Drick ert kaffe ni. Jag smyger bara undan lite, så Maja får något när hon kommer från jobbet. Hon jobbar till nio idag, stackarn, hinner inte ens laga middag, min stackars flicka.
Maja var tjugonio år. Hon bodde för sig själv och tjänade bra med pengar.
Viveka sträckte sig efter köttet, men Sven, Kalles pappa, sköt fatet närmare gästerna.
– Folk äter fortfarande. När alla har gått får vi se vad som blir över.
– Sven, är du snål med en köttbit? – fräste mostern.
Kalle såg hur hans mamma, Ingrid, vände bort blicken. Hon försökte alltid låtsas om ingenting när hennes lillasyster höll på.
Så fort någon i familjen protesterade bad hon dem genast att inte vara småaktiga och förstöra stämningen för en matbit.
Det här upprepades nästan varje familjefest. Viveka kom med en billig ask choklad eller tomhänt, men var först vid bordet. Hon valde de bästa bitarna, bad om att bli serverad salladerna, och efter middagen plockade hon fram sina burkar.
En gång hade mostern redan säckat ihop halva pajen innan värdarna hunnit skära upp den. En annan gång krävde hon att få fyra portioner varmmat packade – hennes dotter Maja ville bjuda sina vänner, sa hon.
Sven blev ursinnig den gången, men Ingrid drog snabbt in honom i köket.
– Sven, börja inte mitt bland gästerna, för Guds skull! Viveka blir sur, sen ringer hon inte på en månad.
– Låt henne vara tyst i ett år! Varför ska vi mätta hennes vuxna flicka också?
– Äh, det är lugnt, det blir ju mat över ändå! Är det så farligt? Låt henne ta.
Kalle teg bara för sin mammas skull. Hans lillebror, Oskar, försökte också hålla sig utanför, även om han muttrade efter varje släktmiddag att mostern fick med sig mer i väskan än vad tre gäster åt tillsammans.
Det närmade sig mammans sextioårsdag. Kalle ville ge henne något riktigt fint – han hade sparat i flera månader.
På guldsmedsbutiken valde han ut guldörhängen med diskreta ljusa stenar. Oskar såg bilden i telefonen och tände direkt: han hittade ett hänge i samma serie i katalogen.
Medan hon med darrande fingrar satte på sig örhängena, räckte Oskar fram hänget. När hon insåg att det var ett set blev hon alldeles rörd, kramade sönerna och började som vanligt klaga på att de lagt ut för mycket.
– Kom, låt mig se, – Viveka ryckte åt sig etuierna utan ceremonier. Hon synade stämpeln länge, petade på låset med nageln. – Ni har väl lagt ut en förmögenhet? Stenarna är väl inte glas?
– Det är guld, allt står på prislappen, – sa Kalle kort. – Huvudsaken är att mamma gillar dem.
Moster vände blicken mot sin syster, log sedan lätt mot sin systerson:
– Jaha, Kalle. Om tre månader har jag jubileum. Jag väntar mig ett likadant set. Fast stenarna ska vara gröna, smaragder eller något! De passar till mina ögon.
Det blev tyst vid bordet. Kalle trodde först att det var ett dåligt skämt, men mostern höll fullt allvar i andras ask.
– Varför skulle jag köpa guld till er? – frågade han rakt på sak.
– Hur menar du “varför”? – Viveka höjde förvånat på ögonbrynen. – Jag är din mammas lillasyster! Jag förtjänar också fina presenter.
Kalle tänkte tillbaka på sina barndomskalas. Från mostern fick han oftast strumpor, en mugg eller ett paket Mariekex.
På sin artonårsdag kom hon med ett tomt kort och bad sedan att bli skjutsad tvärs över stan – bensinen kostade mer än hennes “grattis”. Men nu talade hon med en självsäkerhet som om hon hade sponsrat hela hans utbildning.
– Ni är inte min mamma, – sa Kalle stadigt. – Era presenter får era nära och kära välja ut.
– Maja har det tufft nu, – kontrade mostern blixtsnabbt. – Jag tänker inte kräva guld av flickan. Men du är en karl med pengar, du kunde visa respekt för äldre.
Mamma försökte släta över, även om det syntes i ansiktet hur obekväm hon var:
– Viveka, sluta skoja. Vi beställer kaffe nu, de bär in tårtan.
– Skojar jag, Ingrid? Mamma får guld, men mostern blir utan? Jag väntar mig setet på min födelsedag! Oskar får också skjuta till, eftersom ni alla är så rika här.
Oskar lade ifrån sig gaffeln och fnös:
– Varför skulle vi plötsligt sponsra dina infall?
– För att släkt ska behandlas lika! Ingrid fick både örhängen och hänge! Om ni inte vill ge bort det kan jag ta hänget! Ingrid, du klarar dig med bara örhängena!
Viveka sträckte sig fräckt rakt mot mammans hals. Mamma ryggade tillbaka. Något brast i Kalle – all den frustration han samlat på sig under åren vällde fram på en gång.
– Försöker ni på allvar ta av mamma hennes present? – Kalle grep mosterns handled. – Har ni någonsin gett henne något dyrare än en kökshandduk?
– Var inte fräck! – fräste Viveka. – Jag har andra inkomster. Och förresten, det är tanken som räknas!
– Men andras pengar är ni expert på att räkna. Ni kommer till varje fest tomhänt, är först vid buffén och sen släpar ni hem mat i plastlådor!
– Och ni gömmer er alltid bakom Maja, som är en fullvuxen kossa som kan köpa sin egen middag!
Mosterns ansikte blev flammigt. Hon sköt stolen bakåt med en smäll och vände sig mot sin syster:
– Ingrid! Hör du hur din snorunge talar till mig? Sätt dit honom! Han skämmer ut dig inför alla!
Mamma såg villrådigt från sonen till systern. Kalle stelnade, beredd på det vanliga:
– Kalle, lägg av nu, bråka inte…
Men då tog pappa till orda.
– Kalle har rätt, – sa Sven med eftertryck. – Jag har tegat bara för Ingrids skull. Du kommer hit inte som släkt, utan som till en gratis buffé med take away.
– Jaså, är det så här ni gör? I maskopi? – Viveka vände sig till sin yngre systerson. – Ska du också börja räkna hur många bitar jag ätit?
– Jag kan påminna om hur du slet åt dig mat från mitt kalas innan gästerna ens satt sig, – muttrade Oskar. – Och sen surade du för att du inte fick hela tårtan med dig.
– Otacksamma! – skrek mostern. – Ingrid, vad har du uppfostrat för barn? Ingen respekt för äldre!
Hon slet åt sig sin väska, drog fram plastlådorna och började ilsket skyffla ner charkuterier.
– Om jag är i vägen får väl Maja åtminstone mat! Hon har inte med det här att göra!
Kalle tog lugnt ett steg fram, snappade åt sig lådan och hällde tillbaka korven på fatet.
– Idag är det mammas jubileum, inte ett utlämningsställe för hjälpsändningar! Du får inte med dig något härifrån.
– Ge hit, din drummel! – skrek Viveka. – Ni har förödmjukat mig, nekat mig present, och nu svälter ni mig också? Ge tillbaka köttet, det var avsatt till Maja!
Gästerna vid bordet satt som förstenade, någon kvävde ett skratt. Kalle tittade på mamma – han var rädd att hon skulle börja gråta.
Men mamma knäppte långsamt upp låset runt halsen, lade försiktigt tillbaka hänget i sammetsasken och mötte systerns blick.
– Vet du vad, Viveka… Jag är trött. Trött på att varje högtid räkna ut hur mycket mat du hunnit stoppa i fickorna.
– Trött på att hyssja åt min man och mina söner för att de ska stå ut med dina påhitt, bara för att vi inte ska bråka. Kalle har rätt! Du har tagit vår godhet för svaghet.
Moster tystnade. En sådan motstånd från sin alltid medgörliga syster hade hon inte väntat sig.
– Du… du tar deras parti? Jag är ju din lillasyster!
– De är inte främlingar, Viveka. Det är min man och mina barn! Ta dina saker och gå.
– Men ge då varmmaten till barnet! – krävde mostern, lite tystare men fortfarande ilsket.
Pappa tog tyst fram telefonen, beställde en taxi och sköt sedan fram hennes väska.
– Ta din väska och det där skräpet tillbaka. Resten blir kvar på bordet.
– Min fot sätter aldrig mer sin fot i ert hus! Snåljåpar! – väste mostern och slet åt sig sina saker.
Restaurangdörren slog igen med en smäll. Mamma satt stilla en stund och tittade mot utgången, suckade tungt.
– Förlåt mamma, – sa Kalle tyst och satte sig bredvid. – Jag ville inte förstöra din fest. Men, fan, det bara brast.
– Du har inte förstört någonting, min son, – log hon svagt och strök honom över armen. – Det var jag som var naiv. Jag borde ha satt stopp för det här för länge sen.
…Några dagar senare dök mostern upp som om inget hade hänt. Kalle satt i köket när mammas telefon ringde och en välkänd röst ljöd ur högtalaren:
– Ingrid, hej. Har ni någon mat över efter jubileet?
Mamma blundade, andades ut, men hennes röst darrade inte den här gången.
– Viveka, även om det fanns något över – dig skulle jag inte ge det. Du är välkommen på besök först när du lärt dig att respektera värdarna, istället för att se vårt hem som en gratisrestaurang.
På mosterns födelsedag skickade Kalle bara ett sms på morgonen. Inget guld, det förstås.
Viveka väntade länge på att bli bjuden till nästa släktmiddag, men mamma bara strök henne från gästlistan. Och det lär det förbli ett tag…
Vad tycker ni – gjorde familjen rätt? Lämna era tankar i kommentarerna och tryck gilla!
