Kära dagbok,
Idag har jag och Kleo varit på hundrastgården igen. Hon lekte med en stor golden retriever, och jag satt på bänken och tittade på. Tänk att allt kunde bli så här. Livet har lärt mig att man inte alltid kan förutse vad som är bäst. Kleo såg aldrig sin egen skuld i det som hände med den gamla tanten. Hon bara ryckte till efter katten, och tanten föll. Men det var instinkt – precis som min egen rädsla alltid har varit instinkt. Jag förstår henne.
Jag föddes liten och spinkig, redan från början. I skolan döpte de mig till ”ynkrygg”, ”musen”, ”skrället”. De slog mig ibland, mest för att jag var där. Pelle var min enda vän. Vi höll ihop genom åren. Jag minns att jag tänkte att vuxenlivet skulle bli bättre – att vuxna var kloka och inte gav öknamn eller örfilar. Men det var naivt. Visst, örfilar blev det färre, men öknamnen satt kvar. ”Lilla stackarn”, ”bortbytingen”, ”spinkiga” – orden fastnade.
När jag blev äldre fick jag jobb som lagerarbetare på Ica. Där var det mest kvinnor. De såg mig som en liten pojke, en som måste omhuldas och matas. ”Stackars dig, så tanig du är!” och så stoppade de hembakade bullar i händerna på mig. De kallade mig för ”sonen i butiken”. När mamma dog, var jag helt ensam. Fyrtio år, inget liv, ingen framtid. Jag gömde mig bakom min blyghet.
Så kom Maja. Hon var allt det jag inte var – lång, kraftfull, med en röst som kunde stoppa en lastbil. Kärleken slog mig som en hammare. Men jag vågade inte. Hon jobbade i kassan, och jag stod där i kön med en påse filmjölk och darrade. En dag kom två unga ligister med ölflaskor och trängde sig före. ”Du står efter oss, gubben”, sa de. För en gångs skull protesterade jag, men de knuffade mig. Då röt Maja från kassan: ”Köregler gäller! Visa leg! Annars åker ni ut på stubben!” De försvann. Hon log mot mig: ”Du måste äta bättre, du är ju bara skinn och ben.”
Efter det blev hon intresserad. Leenden, koketteri, hembakade pajer. De andra kvinnorna backade. ”Nu är musen Majs trofé, minsann.” Jag skämdes, men var lycklig. Vi gifte oss. Snart visade sig Maja vara en general. Hon skulle bestämma allt, och jag fick skäll för minsta lilla – en felaktigt hängd ljuskrona, en tallrik som inte diskats ordentligt. ”Din slarver!” skrek hon. Och ibland kom örfilen. Jag höll ut. Jag älskade henne. Tills en kväll då hon slog mig så hårt att jag såg stjärnor. Då insåg jag: det var nog. Jag lämnade henne och svor på att aldrig bli kär igen.
Kleo hade en liknande resa. Hon var en jättestor svart tik, tolv kilo glädje – men ingen ville ha henne. Första ägaren sa att hon var en misslyckad tax, ”en blandning med något stort”. Han gav bort henne. Andra ägaren ville ha vakthund, men Kleo skällde när som helst, inte bara vid fara. ”Du är en tomteskällare”, sa han och skickade henne vidare. Tredje ägaren var en äldre tant som Kleo råkade dra omkull när hon jagade en katt. ”Hon är för vild”, sa tanten och ringde efter hjälp. Slutligen hamnade hon hos Pelle, min gamle vän. Pelles lille son Anders försökte rida på Kleo som om hon vore en häst. Kleo morrade. Pelle hotade med att lämna henne till hundhemmet.
En kväll besökte jag Pelle för att prata. Han klagade: ”Hon är ouppfostrad, hon bara gömmer sig under sängen hela tiden.” Jag kikade på Kleo. Hon kikade tillbaka. Jag förstod henne. ”Har du försökt med en kynolog?” frågade jag. Pelle skrattade: ”Jag har inte tid! Vill du ha henne? Du är ju ensam nu.” Hon viftade på svansen – hon ville. Jag tog med henne hem.
Nu är vi två enslingar som funnit varandra. Kleo är klok och snäll, med en hungrig vilja att lära. Vi går på lydnadsskola i stan. På hundrastgården har jag träffat flera trevliga människor – en med en pomeranian, en med en grand danois. De pratar med mig som om jag vore en vanlig människa. Kanske, en dag, kommer jag att våga igen. Men nu är det nog med Kleo. Hon har visat mig att även bortvalda kan bli älskade. Att våga lita på någon som förstår en.
Jag avslutar med Kleo vid mina fötter. Hon sover tryggt. Det är mer än jag kunnat drömma om.
